Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibisfåglar - Ibiza - Iblis, Eblis - Ibn - Ibn al-Arabi, Muhjid-din Muhammad - Ibn al-Althir, ‘Izz ad-din - Ibn al-Baitar, Abdallah - Ibn al-Farid, ‘Umar - Ibn al-Haitham (Alhazen) - Ibn Arabschah, Ahmad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBIZA
varma och tempererade områdenas
sumptrak-ter och häcka ofta kolonivis i träd el. vass.
Födan utgöres huvudsaki. av insekter och
smärre vattendjur. Fam. indelas i underfam.
egentliga i., Ibidi’næ, som omfattar ett
30-tal arter med smalt bågformigt böjt näbb, och
skedstorkar, Platalei’næ, former med rak,
platt och i spetsen utbredd näbb. Av de förra
må nämnas svart i b i s, Ple’gadis falcine’llus,
som är av en storspovs storlek och
kastanje-brun med kopparglans på vingar och stjärt.
Den är utbredd över Sydeuropa, n. Afrika,
Asien och Australien och har flera gånger
anträffats i Sverige. Den heliga ibisen, Ibis
æthio’pica, blir 75 cm. lång och är vit med
huvudets nakna partier, skulderfjädrarna och
vingpennornas spetsar svarta. I det gamla
Egypten var den helig. Numera saknas den i
Egypten men finnes i större delen av Afrika.
Underfam. skedstorkar omfattar blott 6 arter.
Den i Syd- och Mellaneuropa, n. Afrika och
Asien förekommande skedstorken,
Pla-ta’lea leucero’dia, har förlängda nackfjädrar
och är till färgen vit. Födan utgöres av fisk,
som den fångar vadande. H.B-n.
Ibiza [iQi’|)a], den största ön bland
Pityuser-na, Spanien; 572 kvkm.; med angränsande öar
Staden Ibiza.
27,100 inv. Utvinning av salt; fiske. Huvudort
är I.; 6,751 inv. (1920). S.
Ibli’s, Eblis (trol. av grek, dia’bolos),
arabiskt namn på djävulen, som i koranen oftast
kallas schaitän. I. var urspr. en ängel, Azazil,
som, själv skapad av eld, vägrade att hylla
den av ler skapade Adam och därför av Allah
utstöttes ur himmelen. G.O-r.
Ibn (arab.), son, vanl. sammansättningsdel
i namn.
Ibn al-Arabi (Ibn al-’A’rabi), M u h j i d-d i n
M u h a m m a d, arabisk teolog och mystiker
(1165—1240). F. i Murcia i Spanien, begav han
sig 1202 efter studier i Sevilla över Egypten
till Mekka; efter en längre vistelse där samt
resor i Mesopotamien och Mindre Asien slog
han sig ned i Damaskus och dog där. Av hans
över 250 arbeten finnas o. 150 i behåll. Det
förnämsta är Futühät al-makkl’ja (”Mekkanska
uppenbarelser”), som i 560 kap. innehåller hans
mystiska system. Sina berömda kärleksdikter,
Tardjumän al-aschwäk (”Trånadens tolk”), har
han själv i en kommentar givit mystisk
innebörd. Som teolog var han strängt ortodox och
anslöt sig till zahiriterna (se d.o.). G.O-r.
Ibn al-Athi’r, T z z a d-d i n, arabisk
historieskrivare (1160—1234) från Mosul. Hans
förnämsta arbete, Kitäb al-kämil fi t-ta’rlch
(”Den fullst. boken i historia”), för äldre tid
en bearbetning av at-Tabaris (se denne)
annaler, är en världshistoria från äldsta tid till
1231 (utg. av C. J. Tornberg i 14 bd, 1851—
76). G.O-r.
Ibn al-Baitar (Ibn al-Baitär), A b d a 11 a h,
arabisk botaniker och farmakolog från Malaga i
Spanien, d. 1248 i Damaskus. Han företog
vidsträckta forskningsresor, bl.a. i Egypten,
Mindre Asien och Grekland, och har nedlagt sitt
farmakologiska vetande i ett stort arbete
al-Djämi’ li-mufradät al-a’divija wal-a’ghdhija
(utg. bl.a. i latinsk övers., ”Materia medica”,
1602). G.O-r.
Ibn al-Farid (ibn al-Färid), ’U m a r, arabisk
skald av utpräglat mystisk riktning (1181—
1235), som i sin födelsestad Kairo redan
under livstiden hyllades som helgon. En saml.
av hans dikter, hans Diivän, verkställdes av
hans sonson Ali. Den största av hans dikter,
at-Ta’ija (”Den t-rimmade”), som i 760
verser behandlar den gudomliga kärleken, har
utgivits med tysk versifierad övers, av J. v.
Hammer-Purgstall (1854). En annan av hans
mest berömda dikter är al-Chamrija
(’’Vin-sången”). G.O-r.
Ibn al-Haitham [häFpam], arabisk fysiker,
i Västerlandet kallad Alhazen (d. 1039),
skrev ett större verk i optik, som i huvudsak
ansluter sig till den av Ptolemaios (se denne)
förf, optiken. Arbetet, övervägande
matematiskt, behandlar utförligt ljusets brytning och
reflexion. Gentemot Ptolemaios bestred han
läran om de från ögat utgående synstrålarna
och förklarade, att ljusstrålarna komma från
de betraktade föremålen till ögat. A.L-dh.
Ibn Arabschah (Ibn ’Arabschäh), A h m a d,
arabisk historiker (1392—1450), fördes av
Ti-mur 1400 från sin födelsestad Damaskus i
fångenskap till Samarkand, varifrån han
senare under flitiga studier över Astrachan och
Krim begav sig till Adrianopel och trädde i
sultan Muhammed I:s tjänst för att sedan slå
sig ned i Damaskus och Kairo, sysselsatt med
— 843 —
— 844 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
