IBN JUNUS litterär verksamhet. Hans förnämsta arbete är en stor Timurbiografi, 'Adjä’ib al-Makdür, ”ödets under”. G.O-r. Ibn Badjdja (Ibn Bädjdja), M u h a m m a d, i europeisk medeltidslitteratur i allm. kallad Avenpace el. Avempace, arabisk filosof från Spanien (d. 1138), bekant även som skald. Han har dessutom skrivit en del arbeten i medicin och naturvetenskap. G.O-r. Ibn Battuta (Ibn Battüta), M u h a m m a d, arabisk forskningsresande från Tanger (1303 —77), företog 26-årig vallfärden till Mekka, vilken utsträcktes till Syrien, Mesopotamien, Persien, Mindre Asien, runt Svarta havet, vidare till Buchara och genom Afganistan till Indien, där han i två år var kadi i Delhi. Därifrån for han till Malediverna, Kina och Ceylon och återvände 1349 till Tanger. Efter mindre resor i Spanien och Västafrika slog han sig ned i Marocko och dikterade en beskrivning av sina resor, som i avkortad form var färdig 1356 och sedan utgivits med fransk övers, av C. Défréméry och B. R. Sanguinetti (4 bd, 1853—59). De delar, som behandla Indien och Kina, ha översatts till tyska av H. v. Mzik (1911). G.O-r. Ibn Chaldun (Ibn Chaldün), Abd ar-Rah-m a n, arabisk historiker (1332—1406), förde 1354—78 ett växlingsrikt och oroligt liv som minister el. politisk agent vid flera hov i Marocko och Spanien, under lugnare perioder sysselsatt med arbete på en stor världshistoria, slog sig därefter ned i sin födelsestad Tunis, där han skrev sista delen av denna, berber-nas historia, utg. i fransk övers, av de Slane (4 bd, 1852), och anträdde 1382 en pilgrimsfärd till Mekka, avbruten i Kairo, där han än som prof., än som malikitisk överkadi, tillbringade större delen av sitt återstående liv. Han fullbordade nu sin världshistoria, Kitäb al-'l'bar (tr. i Kairo, 7 bd, 1867), med en inledning, som är arabisk litteraturs första försök till vetenskaplig historieskrivning. G.O-r. Ibn Challikan (Ibn Challikän), A h m a d, arabisk biografisk förf. (1211—82). Efter studier i Aleppo och Damaskus började han 1238 i Kairo sin domarekarriär, och efter förordnande som överkadi i Damaskus 1261—63 övertog han en professur i Kairo, blev åter överkadi 1278 men avsattes ånyo och dog i armod. 1256—74 utarbetade han sitt biografiska lexikon, Wafajät al-A'jän, ”Betydande mäns levnadslopp”, som ofta omarbetats och tillökats och bl.a. översatts till engelska av M. G. de Slane (4 bd, 1843—71). G O-r. Ibn Djubair (Ibn DjubaTr), A b u-l-H u s a i n M u h a m m a d, arabisk skriftställare (1145— 1217) från Spanien, företog 1183 en pilgrims- resa från Granada till Mekka med hemvägen över Medina, Kufa, Bagdad, Mosul, Aleppo, Damaskus, Akka och Sicilien, vilken han skildrade i en kulturhistoriskt värdefull beskrivning, utg. av W. Wright, ”The traveis of Ibn Jubair” (1852; 2 uppl. 1907). G.O-r. Ibn Esra, Moses ben Jakob, spanskjudisk diktare (o. 1100), skrev på hebreiska lyriska dikter, dels om sin olyckliga kärlek till en brordotter, dels levnadsglada, humoristiska sånger, dels bildrika, patetiska religiösa botdikter, som upptagits i synagogans högtids-ritual. Han författade även religionsfilosofiska skrifter och brevväxlade på vers med Jehudah-ha-Levi (se denne). C.V.J. Ibn Esra, Abraham ben Meir, spanskjudisk lärd och diktare (1100-talet), författade hebreiska kommentarer till Moseböckerna och profeterna samt grammatiska, astronomiska och matematiska arbeten och skrev religiös tankelyrik av didaktiskt-filosofiskt innehåll. C.V.J. Ibn Fadlan (Ibn Fadlän), A h m a d, arabisk skriftställare, som 921 medföljde en beskickning från Kalifen al-Muktadir i Bagdad till Volgabulgarernas furste och skildrat denna resa i en berättelse, Risäla, som Jakut (se denne) inarbetat i sitt geografiska lexikon; art. Rüs, ryssar, innehåller I. F :s etnografiskt viktiga iakttagelser och bevis för nordisk påverkan å sydrysk kultur. G.O-r. Ibn Hanbal (Ibn Ha'nbal), Ahmad ibn M u h a m m a d, arabisk rättslärd (780—855), från Bagdad, grundläde den efter honom benämnda skolan inom islams juridik. Se Han-fa a 1 i t e r och Islam. G.O-r. Ibn Hischam (Ibn Hischam), A b d a 1-M a-1 i k, arabisk historiker (d. 834), mest bekant för sin bearbetning av Ibn Ishaks (se denne) biografi över Muhammed: Kitäb Sirat an-Nabi, utg. av F. Wüstenfeld (2 bd, 1858—60; nytr. 1901), tysk övers, av G. Weil (1864). G.O-r. Ibn Ishak (Ibn Ishäk), Muhammad, arabisk historiker (d. 766), författade den äldsta kända biografien över profeten Muhammed, som emellertid ej bevarats i urspr. skick utan endast i en bearbetning av Ibn Hischam (se denne). G.O-r. Ibn Junus, Ibn Junis ('Ali ibn 'Abd ar-Rahmän ibn Ahmad ibn Jünus), arabisk astronom (d. 1009), hovastronom hos kalifen al-Hakim, som byggde åt honom ett stort obser-vatorium på berget Mukattam vid Kairo, där I. utförde för sin tid mycket noggranna observationer av solen, månen och planeterna. I:s astronomiska tabellverk, de hakimftiska tab., är väl den arabiska astronomiens mest betydande verk: delar av manuskriptet till dessa — 845 — — 846 —