Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibn Arabschah, Ahmad - Ibn Badjdja, Muhammad (Avenpace el. Avempace) - Ibn Battuta, Muhammad - Ibn Chaldun, Abd ar-Rahman - Ibn Challikan, Ahmad - Ibn Djubair, Abu-l-Husain Muhammad - Ibn Esra, Moses ben Jakob - Ibn Esra, Abraham ben Meir - Ibn Fadlan, Ahmad - Ibn Hanbal, Ahmad ibn Muhammad - Ibn Hischam, Abd al-Malik - Ibn Ishak, Muhammad - Ibn Junus, Ibn Junis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBN JUNUS
litterär verksamhet. Hans förnämsta arbete är
en stor Timurbiografi, ’Adjä’ib al-Makdür,
”ödets under”. G.O-r.
Ibn Badjdja (Ibn Bädjdja), M u h a m m a d, i
europeisk medeltidslitteratur i allm. kallad
Avenpace el. Avempace, arabisk
filosof från Spanien (d. 1138), bekant även
som skald. Han har dessutom skrivit en del
arbeten i medicin och naturvetenskap. G.O-r.
Ibn Battuta (Ibn Battüta), M u h a m m a d,
arabisk forskningsresande från Tanger (1303
—77), företog 26-årig vallfärden till Mekka,
vilken utsträcktes till Syrien, Mesopotamien,
Persien, Mindre Asien, runt Svarta havet,
vidare till Buchara och genom Afganistan till
Indien, där han i två år var kadi i Delhi.
Därifrån for han till Malediverna, Kina och
Ceylon och återvände 1349 till Tanger. Efter
mindre resor i Spanien och Västafrika slog
han sig ned i Marocko och dikterade en
beskrivning av sina resor, som i avkortad form
var färdig 1356 och sedan utgivits med fransk
övers, av C. Défréméry och B. R. Sanguinetti
(4 bd, 1853—59). De delar, som behandla
Indien och Kina, ha översatts till tyska av H. v.
Mzik (1911). G.O-r.
Ibn Chaldun (Ibn Chaldün), Abd
ar-Rah-m a n, arabisk historiker (1332—1406), förde
1354—78 ett växlingsrikt och oroligt liv som
minister el. politisk agent vid flera hov i
Marocko och Spanien, under lugnare perioder
sysselsatt med arbete på en stor världshistoria,
slog sig därefter ned i sin födelsestad Tunis,
där han skrev sista delen av denna,
berber-nas historia, utg. i fransk övers, av de Slane
(4 bd, 1852), och anträdde 1382 en
pilgrimsfärd till Mekka, avbruten i Kairo, där han än
som prof., än som malikitisk överkadi,
tillbringade större delen av sitt återstående liv.
Han fullbordade nu sin världshistoria, Kitäb
al-’l’bar (tr. i Kairo, 7 bd, 1867), med en
inledning, som är arabisk litteraturs första
försök till vetenskaplig historieskrivning. G.O-r.
Ibn Challikan (Ibn Challikän), A h m a d,
arabisk biografisk förf. (1211—82). Efter
studier i Aleppo och Damaskus började han 1238
i Kairo sin domarekarriär, och efter
förordnande som överkadi i Damaskus 1261—63
övertog han en professur i Kairo, blev åter
överkadi 1278 men avsattes ånyo och dog i
armod. 1256—74 utarbetade han sitt
biografiska lexikon, Wafajät al-A’jän, ”Betydande
mäns levnadslopp”, som ofta omarbetats och
tillökats och bl.a. översatts till engelska av M.
G. de Slane (4 bd, 1843—71). G O-r.
Ibn Djubair (Ibn DjubaTr), A b u-l-H u s a i n
M u h a m m a d, arabisk skriftställare (1145—
1217) från Spanien, företog 1183 en pilgrims-
resa från Granada till Mekka med hemvägen
över Medina, Kufa, Bagdad, Mosul, Aleppo,
Damaskus, Akka och Sicilien, vilken han
skildrade i en kulturhistoriskt värdefull
beskrivning, utg. av W. Wright, ”The traveis of Ibn
Jubair” (1852; 2 uppl. 1907). G.O-r.
Ibn Esra, Moses ben Jakob,
spanskjudisk diktare (o. 1100), skrev på hebreiska
lyriska dikter, dels om sin olyckliga kärlek
till en brordotter, dels levnadsglada,
humoristiska sånger, dels bildrika, patetiska religiösa
botdikter, som upptagits i synagogans
högtids-ritual. Han författade även religionsfilosofiska
skrifter och brevväxlade på vers med
Jehudah-ha-Levi (se denne). C.V.J.
Ibn Esra, Abraham ben Meir,
spanskjudisk lärd och diktare (1100-talet), författade
hebreiska kommentarer till Moseböckerna och
profeterna samt grammatiska, astronomiska
och matematiska arbeten och skrev religiös
tankelyrik av didaktiskt-filosofiskt innehåll.
C.V.J.
Ibn Fadlan (Ibn Fadlän), A h m a d, arabisk
skriftställare, som 921 medföljde en
beskickning från Kalifen al-Muktadir i Bagdad till
Volgabulgarernas furste och skildrat denna
resa i en berättelse, Risäla, som Jakut (se
denne) inarbetat i sitt geografiska lexikon; art.
Rüs, ryssar, innehåller I. F :s etnografiskt
viktiga iakttagelser och bevis för nordisk
påverkan å sydrysk kultur. G.O-r.
Ibn Hanbal (Ibn Ha’nbal), Ahmad ibn
M u h a m m a d, arabisk rättslärd (780—855),
från Bagdad, grundläde den efter honom
benämnda skolan inom islams juridik. Se
Han-fa a 1 i t e r och Islam. G.O-r.
Ibn Hischam (Ibn Hischam), A b d a 1-M
a-1 i k, arabisk historiker (d. 834), mest bekant
för sin bearbetning av Ibn Ishaks (se denne)
biografi över Muhammed: Kitäb Sirat
an-Nabi, utg. av F. Wüstenfeld (2 bd, 1858—60;
nytr. 1901), tysk övers, av G. Weil (1864). G.O-r.
Ibn Ishak (Ibn Ishäk), Muhammad,
arabisk historiker (d. 766), författade den äldsta
kända biografien över profeten Muhammed,
som emellertid ej bevarats i urspr. skick utan
endast i en bearbetning av Ibn Hischam (se
denne). G.O-r.
Ibn Junus, Ibn Junis (’Ali ibn ’Abd
ar-Rahmän ibn Ahmad ibn Jünus), arabisk
astronom (d. 1009), hovastronom hos kalifen
al-Hakim, som byggde åt honom ett stort
obser-vatorium på berget Mukattam vid Kairo, där I.
utförde för sin tid mycket noggranna
observationer av solen, månen och planeterna. I:s
astronomiska tabellverk, de hakimftiska tab.,
är väl den arabiska astronomiens mest
betydande verk: delar av manuskriptet till dessa
— 845 —
— 846 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
