Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibn Junus, Ibn Junis - Ibn Kutaiba, Abdallah - Ibn Raschid - Ibn Ruschd, Muhammad - Ibn Sad, Abu Abdallah Muhammad - Ibn Saud, dynasti - Ibn Sina, Abu-l-Hasan - Ibn Taimija, Ahmad - Ibn Tufall, Muhammad - Ibn Tumart, Muhammad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBN KUTAIBA
tab. finnas i Leiden och Oxford m.fl. platser.
I. förbättrade de astronomiska instrumenten,
i sht gnomon, samt bidrog till trigonometriens
utveckling. Han räknas som den arabiska
astronomiens största namn efter al-Battani.
M-t.
Ibn Kutaiba (Ibn Kutai’ba), A b d a 11 a h,
arabisk förf. (d. 889), var först kadi i
Dina-war men slog sig sedan ned som lärare i
Bagdad. Hans arbeten äro spec. avsedda för
blivande hovmän och sekreterare med uppgift att
meddela en viss allmänbildning på olika
områden. Hans förnämsta verk är en dylik
en-cyklopedi i 10 böcker, ’Ujün al-achbär, av
vilken 4 d. utgivits av C. Brockelmann (1900—
08). Vidare märkas en handbok i historia,
Kitäb al-ma’ärif, utg. av F. Wüstenfeld (1850),
och en poetisk antologi, Kitäb asch-schi’r
wa-sch-schu’arä, utg. av M. J. de Goeje (1904).
G.O-r.
Ibn Raschid (Ibn Raschid), benämning för de
wahhabitiska furstarna i Djabal Schammar i
Nadjd, härstammande från Addallah ibn
A 1 i a r-R a s c h i d, som 1835 bemäktigade
sig Hail och av wahhabiternas överhuvud,
emir Faisal i Rijad, erkändes som emir över
Djabal Schammar. Fördriven av egypterna
1838, återvände han vid deras avtåg 1841 och
regerade till sin död 1847. Hans son T a 1 a 1
regerade 1847—67 över ett betydligt utvidgat
område, i allt mindre beroende av Rijad.
Dennes broder Muhammad gjorde sig med
turkarnas hjälp 1872—97 fullst. oberoende av
Rijad och erövrade 1891 detta rike.
Brorsonen Abd al-Aziz (1897—1906) råkade i
strid med Mubarak av Kuwait, som
understödde Abd al-Aziz av dynastien Ibn Saud (se
d.o.), vilken 1902 bemäktigade sig Rijad och
sedan mer och mer minskade I.R:s makt, till
dess att, efter världskriget, varunder Saud,
en son till Abd a 1-A ziz ibn Raschid
(1908—20), ståndaktigt stod på turkarnas sida,
han 1921 intog Hail och förde de överlevande
av släkten I.R. i fångenskap till Rijad. G O-r.
Ibn Ruschd, Muhammad, arabisk filosof
från Spanien (1126—98), i Västerlandet kallad
Averroès (se d.o.).
Ibn Sad (Ibn Sa’d), Abu Abdallah
Muhammad, arabisk skriftställare från Bagdad
(d. 845). Hans stora arbete Kitäb at-tabakät
al-kabir, ”Den stora klassboken”, innehåller
biografier över profeten, hans följeslagare och
efterföljare fram till förf:s egen tid. Det har
utgivits under ledning av E. Sachau (9 bd,
1904—28). G.O-r.
Ibn Saud (Ibn Sa’üd), beteckning för den
wahhabitiska dynastien i Darija och Rijad,
grundad av Muhammad ibn Saud,
som o. 1735—66 regerade i Darija och blev
den kraftigaste främjaren av den då
framträdande sekten wahhabiterna (se d.o.). Hans
son och efterträdare, Abd al-Aziz (1766—
1803), utvidgade riket, och sonsonen Saud
(1803—14) erövrade 1803 Mekka och Medina
samt avsåg att underlägga sig hela det
turkiska riket. 1811 uppdrog emellertid sultanen
åt vicekonungen i Egypten Muhammed Ali att
kuva wahhabiterna, vilket efter heta strider
1818 slutade med att Sauds son och
efterträdare Abdallah tillfångatogs, sändes till
Konstantinopel och avrättades. Under den tid,
till 1840, som egypterna höllo landet besatt,
lyckades en annan gren, härstammande från
en yngre son till Muhammad ibn Saud, i
Rijad upprätthålla ett välde, som efter egypternas
avtåg fick en ny rival i emiratet Djabal
Schammar, där furstarna Ibn Raschid (se d.o.) gjorde
sig oberoende och slutl. 1891 intogo Rijad,
som varit skådeplatsen för bittra fejder inom
släkten Ibn Saud. En son till den då
fördrivne Abd a r-R ahman, Abd a 1-A z i z,
återtog emellertid Rijad 1902 och har sedan
efter hand underlagt sig större delen av
Arabien (se Arabien, historia, och Abd
al-Aziz III). G.O-r.
Ibn Sina (Ibn Si’nä), Abu-l-Hasan,
arabisk filosof (980—1037), i Västerlandet kallad
Avicenna (se d.o.).
Ibn Taimija (Ibn Taimija), A h m a d,
arabisk teolog (1263—1328), prof, i hanbalitisk
teologi i Damaskus 1282 men avsattes och
sattes i fängelse för kätteri 1305. Efter 4 år
lös-släpptes han och fick en professur i Kairo,
som han 1312 utbytte mot en i Damaskus,
vilken han dock åter fick lämna 1318; slutl.
fängslades han 1326 för kätteri och dog i
fängelset. I.T. har drivit till sin spets den
hanbali-tiska skolans princip att endast rätta sig efter
profetens sanna (se d.o.) och angrep all form
av helgonkult och vallfärder till profetens
o.a:s gravar. Hans talrika skrifter ha
förberett den wahhabitiska rörelsen. Se W a
h-habiter och Islam. G.O-r.
Ibn Tufail (Ibn Tufai’I), Muhammad,
arabisk filosof och förf, från Spanien (d. 1185).
I sin filosofiska roman Hajj ibn Jaqzän (utg.
med latinsk övers, av E. Pocock, ”Philosophus
autodidactus”, 1671) skildrar han, huru ett på
en obebodd ö levande barn spontant utvecklas
till högsta filosofiska stadium och uppnår det
gudomliga skådandet. G.O-r.
Ibn Tumart (Ibn Tümart), Muhammad,
muhammedansk teolog (d. 1130), av
berber-stammen Masmuda i Marocko, uppträdde 1121
som mahdi i öppen kamp mot almoraviderna
(se d.o.) och grundade en sekt, al-muivahhi-
— 847 —
— 848 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
