IBN KUTAIBA tab. finnas i Leiden och Oxford m.fl. platser. I. förbättrade de astronomiska instrumenten, i sht gnomon, samt bidrog till trigonometriens utveckling. Han räknas som den arabiska astronomiens största namn efter al-Battani. M-t. Ibn Kutaiba (Ibn Kutai'ba), A b d a 11 a h, arabisk förf. (d. 889), var först kadi i Dina-war men slog sig sedan ned som lärare i Bagdad. Hans arbeten äro spec. avsedda för blivande hovmän och sekreterare med uppgift att meddela en viss allmänbildning på olika områden. Hans förnämsta verk är en dylik en-cyklopedi i 10 böcker, 'Ujün al-achbär, av vilken 4 d. utgivits av C. Brockelmann (1900— 08). Vidare märkas en handbok i historia, Kitäb al-ma'ärif, utg. av F. Wüstenfeld (1850), och en poetisk antologi, Kitäb asch-schi'r wa-sch-schu'arä, utg. av M. J. de Goeje (1904). G.O-r. Ibn Raschid (Ibn Raschid), benämning för de wahhabitiska furstarna i Djabal Schammar i Nadjd, härstammande från Addallah ibn A 1 i a r-R a s c h i d, som 1835 bemäktigade sig Hail och av wahhabiternas överhuvud, emir Faisal i Rijad, erkändes som emir över Djabal Schammar. Fördriven av egypterna 1838, återvände han vid deras avtåg 1841 och regerade till sin död 1847. Hans son T a 1 a 1 regerade 1847—67 över ett betydligt utvidgat område, i allt mindre beroende av Rijad. Dennes broder Muhammad gjorde sig med turkarnas hjälp 1872—97 fullst. oberoende av Rijad och erövrade 1891 detta rike. Brorsonen Abd al-Aziz (1897—1906) råkade i strid med Mubarak av Kuwait, som understödde Abd al-Aziz av dynastien Ibn Saud (se d.o.), vilken 1902 bemäktigade sig Rijad och sedan mer och mer minskade I.R:s makt, till dess att, efter världskriget, varunder Saud, en son till Abd a 1-A ziz ibn Raschid (1908—20), ståndaktigt stod på turkarnas sida, han 1921 intog Hail och förde de överlevande av släkten I.R. i fångenskap till Rijad. G O-r. Ibn Ruschd, Muhammad, arabisk filosof från Spanien (1126—98), i Västerlandet kallad Averroès (se d.o.). Ibn Sad (Ibn Sa'd), Abu Abdallah Muhammad, arabisk skriftställare från Bagdad (d. 845). Hans stora arbete Kitäb at-tabakät al-kabir, ”Den stora klassboken”, innehåller biografier över profeten, hans följeslagare och efterföljare fram till förf:s egen tid. Det har utgivits under ledning av E. Sachau (9 bd, 1904—28). G.O-r. Ibn Saud (Ibn Sa'üd), beteckning för den wahhabitiska dynastien i Darija och Rijad, grundad av Muhammad ibn Saud, som o. 1735—66 regerade i Darija och blev den kraftigaste främjaren av den då framträdande sekten wahhabiterna (se d.o.). Hans son och efterträdare, Abd al-Aziz (1766— 1803), utvidgade riket, och sonsonen Saud (1803—14) erövrade 1803 Mekka och Medina samt avsåg att underlägga sig hela det turkiska riket. 1811 uppdrog emellertid sultanen åt vicekonungen i Egypten Muhammed Ali att kuva wahhabiterna, vilket efter heta strider 1818 slutade med att Sauds son och efterträdare Abdallah tillfångatogs, sändes till Konstantinopel och avrättades. Under den tid, till 1840, som egypterna höllo landet besatt, lyckades en annan gren, härstammande från en yngre son till Muhammad ibn Saud, i Rijad upprätthålla ett välde, som efter egypternas avtåg fick en ny rival i emiratet Djabal Schammar, där furstarna Ibn Raschid (se d.o.) gjorde sig oberoende och slutl. 1891 intogo Rijad, som varit skådeplatsen för bittra fejder inom släkten Ibn Saud. En son till den då fördrivne Abd a r-R ahman, Abd a 1-A z i z, återtog emellertid Rijad 1902 och har sedan efter hand underlagt sig större delen av Arabien (se Arabien, historia, och Abd al-Aziz III). G.O-r. Ibn Sina (Ibn Si'nä), Abu-l-Hasan, arabisk filosof (980—1037), i Västerlandet kallad Avicenna (se d.o.). Ibn Taimija (Ibn Taimija), A h m a d, arabisk teolog (1263—1328), prof, i hanbalitisk teologi i Damaskus 1282 men avsattes och sattes i fängelse för kätteri 1305. Efter 4 år lös-släpptes han och fick en professur i Kairo, som han 1312 utbytte mot en i Damaskus, vilken han dock åter fick lämna 1318; slutl. fängslades han 1326 för kätteri och dog i fängelset. I.T. har drivit till sin spets den hanbali-tiska skolans princip att endast rätta sig efter profetens sanna (se d.o.) och angrep all form av helgonkult och vallfärder till profetens o.a:s gravar. Hans talrika skrifter ha förberett den wahhabitiska rörelsen. Se W a h-habiter och Islam. G.O-r. Ibn Tufail (Ibn Tufai'I), Muhammad, arabisk filosof och förf, från Spanien (d. 1185). I sin filosofiska roman Hajj ibn Jaqzän (utg. med latinsk övers, av E. Pocock, ”Philosophus autodidactus”, 1671) skildrar han, huru ett på en obebodd ö levande barn spontant utvecklas till högsta filosofiska stadium och uppnår det gudomliga skådandet. G.O-r. Ibn Tumart (Ibn Tümart), Muhammad, muhammedansk teolog (d. 1130), av berber-stammen Masmuda i Marocko, uppträdde 1121 som mahdi i öppen kamp mot almoraviderna (se d.o.) och grundade en sekt, al-muivahhi- — 847 — — 848 —