IBSEN dün, enhetsbekännarna, almohaderna (se d.o.), som senare underlade sig almoravidernas rike. Hans lära överensstämde på de flesta punkter med al-Ascharis (se denna) ortodoxa system men hade från mutaziliterna (se d.o.) upptagit bl.a. förnekandet av de gudomliga attributen och förband härmed även schiiternas lära om den ofelbare imamen, med vilken han identifierade sig själv. G.O-r. Ibn Zuhr, en arabisk läkarfamilj från Spanien, i Västerlandet kallad Avenzohar. A b u-l-A 1 a i. Z. (d. 1131) var i almoravidernas tjänst vid hovet i Sevilla. Där verkade även hans son A b d a 1-M a 1 i k (d. 1162), den mest betydande av dem, vars almoraviden Ibrahim ibn Jusuf tillägnade medicinska arbete trycktes i Basel 1618, ”De regimine sanitatis”. Senare gick han i almohadernas tjänst liksom sonen Muhammad (d. 1199), som var livmedikus åt Jakub al-Mansur och åtföljde denne till Marocko. G.O-r. Ibo, stort sudannegerfolk i s. Nigeria strax n. om Nigerdeltat och ö. om denna flod. I:s land är tätt befolkat och först under de sista årtiondena pacificerat. I. äro därför ännu till stor del föga påverkade av den europeiska civilisationen. Jordbruk och insamling av palmolja äro de viktigaste näringarna. De bebo byar, bestående av husgrupper, omgivna av lermu-rar. I. förrätta alltjämt offer i de talrika templen. Husdjuren, höns och getter, hållas blott för detta ändamål. Människooffer i förening med rituell kannibalism ha varit vanliga ända in i vår tid. Män och gifta kvinnor bära numera skamkläden, barn och unga flickor gå helt nakna. Inom i:s skogklädda område har befolkningen varit splittrad i smärre grupper, styrda av präster och betitlade män (en invecklad rangskala finnes), och större stater som v. om Niger ha ej uppkommit. G.B-r. Tbrahim I, turkisk sultan 1640—48, broder till Murat IV. Svag och vek men intresserad av krigiska företag, började I. 1645 krig mot Venedig, varvid Candia erövrades. För att täcka krigskostnaderna utskrev han nya skatter, blev på gr. härav 1648 avsatt och senare mördad. G.Jg. rbrahim pascha, egyptisk fältherre (1789— 1848), son till Muhammed Ali (se denne). Under sin faders regeringstid var han den framgångsrike överbefälhavaren för den egyptiska armé, som nu uppsattes och utbildades efter europeiska principer. 1818 kuvade han wah-habiterna i Centralarabien och deltog med utmärkelse med sin armé 1824—27 på turkisk sida i grekiska frihetskriget, huvudsaki. för att öva den för större uppgifter. 1832 ryckte han så mot turkarna, erövrade Syrien och in trängde i Mindre Asien och framtvingade freden i Kutahja. I ett nytt krig besegrade han turkarna 1839 vid Nisib, och endast stormakternas ingripande räddade Syrien åt Turkiet. På faderns ålderdom uppdrogs regeringen över Egypten åt L, som emellertid dog kort därefter. Hans son Ismail pascha blev Egyptens förste kediv. G.O-r. Ibsen. 1) H e n r i k I., norsk förf. (20/s 1828 —23/s 1906), f. i Skien. När I. var 8 år, gjorde fadern, som var köpman, konkurs. Efter skolgång i Skien fick I. 15 år gammal själv sörja för uppehället. Han blev apotekareelev i den lilla kuststaden Grimstad, där han stannade till 1850. Dessa år voro en förnedringstid, som länge blev ett plågsamt minne för L, som från barndomen hade starka sociala ambitioner. Med okuvlig energi studerade han emellertid på egen hand för att bli student och läkare. Han läste också skönlitteratur och började i vers ge uttryck åt sin dystra stämning el. sin opposition mot omgivningen. Under intryck av Oehlenschläger, Paludan-Müller, Wergeland och Shakespeare skrev han 1848 sitt första skådespel ”Catilina”, vars form var opersonlig, men vars ämne skulle bli grundtemat för hans kommande diktning: motsatsen mellan strävan och förmåga. Det trycktes 1850 under sign. ”Brynjolf Bjarme”. I april s.å. flyttade I. till Kristiania för att avlägga studentexamen, vilket dock misslyckades. Studierna fingo stå tillbaka för diktarplaner och kamratliv. Enaktaren ”Kjæmpehöien”, oehlenschlägersk i motiv och språkform, uppfördes 1850 på Kristiania Theater. I. övergav nu sin avsikt att bli läkare och studerade i stället estetik och litteratur. Hegel och J. L. Heiberg fingo betydelse för hans dramatik, men framförallt tog han intryck av den framväxande norska nationalromantiken och tidens politiska frihetsrörelser. 1851 var han red. för ”Samfundsbladet” samt medarbetare i ”Arbejder-foreningens blad” och ”Manden”, ett radikalt satiriskt blad, lett av hans vänner Botten Hansen och Vinje. Hösten 1851 anställdes I. som dramatisk förf, vid den av Ole Bull grundade nationella scenen i Bergen, som skulle motverka det starka danska inslaget i norskt teaterliv. 1852 gjorde han en resa för praktiska teaterstudier i Danmark och Tyskland; han lärde härunder känna H. Hettners ”Das möderne Drama”, vars opposition mot det scribeska — 849 — — 850 —