Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibsen, 1. Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN
intrigskådespelet och krav på ett sant
själs-drama blev av vikt för honom. Hemkommen
fick I. verka som regissör. Under intryck av
tidens nationalromantik ville han skapa ett
nationellt drama. Med motiv ur sitt folks
historia, sagor och visor skrev han ”Sancthansnat-
Karikatyr av O. Gulbransson.
ten” (1852), ”Fru Inger til Östråt” (1854; sv.
övers. 1883), ”Gildet paa Solhaug” (1856; sv.
övers. 1916) och ”Olaf Liljecrans” (1856) samt
påbörjade ”Hærmændene på Helgeland” (1858;
sv. övers. 1876), hans första mera självständiga
drama. Sept. 1857 blev I. chef för Kristiania
Norske theater, som också såg som uppgift att
framalstra en inhemsk teaterkonst. I:s
chefskap för teatern blev både ekonomiskt och
konstnärligt ett nederlag. Han fick ej heller tid
till egen produktion, fylldes av misstro till sin
förmåga och höll på att direkt förfalla. Till sist
ryckte han upp sig, men teatern gick omkull
1862. I. skrev nu sitt första samtidsdrama,
”Kjærlighedens komedie” (1862; sv. övers.
1888), bräddat av indignation mot den
konventionella uppfattningen av förhållandet mellan
könen, skrivet på vers med många repliker,
som blevo bevingade ord. Hans kritik av
äktenskapet som ett oberättigat och för kärleken
farligt samhällstvång över individen
framkallade häftigt ogillande i Norge och Danmark. Han
isolerades än mer men blev så 1863 litterär
rådgivare vid Kristiania Theater, hans tidigare
konkurrent. Han skrev nu ”Kongs-emnerne”
(1864), där han i historisk dräkt dryftade
samtida nationella spörsmål men också i
huvudpersonerna tolkade sina egna inre upplevelser, främst
tvivlet på sin diktarförmåga. Styckets
fram
gång ingav 1. ny tro på sig själv. Efter att
förut förgäves ha sökt få ett understöd av staten,
fick han nu ett resestipendium, och våren 1864
begav han sig över Danmark, Tyskland,
Österrike till Italien, där han stannade i 4 år,
varefter han slog sig ned i Dresden. Ivrig
anhängare av skandinavismen, upprördes I. djupt
av att Sverige-Norge ej understödde Danmark
mot Tyskland 1864. Hans land hade, menade
han, svikit rättens idé. I denna stämning skrev
han versdramat ”Brand” (1866; sv. övers. 1870,
1920), där han med energi hävdade kravet på
att människan skall vara trogen mot sig själv,
ej ge efter för ”akkordens aand” utan helt offra
sig för sitt kall, en tankegång, som man möter
tidigt hos I. men som också närts av
Kierke-gaard, vilken haft stor betydelse för honom.
”Brand” utövade för lång tid framåt ett ofta
livsavgörande inflytande på nordisk ungdom,
ej minst i Sverige under 1880-talet. I det
överdådigt kvicka, av fin poesi fyllda
versskådespelet ”Peer Gynt” (1867; sv. övers. 1927)
förkroppsligar huvudpersonen böjelsen att ljuga
sig bort från livets alla krav och besvär och ge
sig hän åt drömmar och fantasterier, ”at være
sig selv nok” och ”gaa udenom”. I. drev här
svidande gäck med norsk självgodhet och
trångsynthet. Typen Peer Gynt som politiker,
ordhjälten, som tjusade sig själv o.a. med
eldande ord men som samtidigt hade sin egen
fördel i sikte, satiriserades i den strängt
realistiska komedien ”De unges förbund” (1869).
Då I. för teckningen av huvudpersonen hämtat
lätt igenkända drag från ledande liberala
politiker som J. Sverdrup och Björnson, framstod
han en tid framåt som de konservativas
diktare. Han utgav 1871 sina ”Digte” och 1873
dubbelversdramat ”Kejser og galilæer”, där han
gav uttryck åt sin dröm om en tid, då antik
skönhetsglädje och kristen försakelse försonats,
”det tredje rige”.
Vid ett besök i Norge 1874 kände sig I. illa
berörd av de konservativas kulturpolitik; han
orienterade sig nu mot vänster, varvid hans
flyttning 1875 från Dresden till München
betydde en del. Han kom här in i radikala
litterära och konstnärliga kretsar. Förbindelsen
med Brändes verkade i samma riktning. I.
kände sig uppleva en brytningstid. Det nya
hindrades av en mängd gamla traditioner,
döda moraliska och religiösa uppfattningar,
som blivit ”lögner” och farliga makter. Europa
seglade med ”et lig i lasten”, som det heter i
”Et rimbrev”, tr. i Brändes’ tidskr. ”Det
nit-tende aarhundrede” 1875. Denna uppfattning
blev bakgrunden till I:s nya diktning, hans
samhällsdramatik, som ville visa, hur den
gamla samhällsmoralen har kommit i direkt
— 851 —
— 852 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
