IBSEN intrigskådespelet och krav på ett sant själs-drama blev av vikt för honom. Hemkommen fick I. verka som regissör. Under intryck av tidens nationalromantik ville han skapa ett nationellt drama. Med motiv ur sitt folks historia, sagor och visor skrev han ”Sancthansnat- Karikatyr av O. Gulbransson. ten” (1852), ”Fru Inger til Östråt” (1854; sv. övers. 1883), ”Gildet paa Solhaug” (1856; sv. övers. 1916) och ”Olaf Liljecrans” (1856) samt påbörjade ”Hærmændene på Helgeland” (1858; sv. övers. 1876), hans första mera självständiga drama. Sept. 1857 blev I. chef för Kristiania Norske theater, som också såg som uppgift att framalstra en inhemsk teaterkonst. I:s chefskap för teatern blev både ekonomiskt och konstnärligt ett nederlag. Han fick ej heller tid till egen produktion, fylldes av misstro till sin förmåga och höll på att direkt förfalla. Till sist ryckte han upp sig, men teatern gick omkull 1862. I. skrev nu sitt första samtidsdrama, ”Kjærlighedens komedie” (1862; sv. övers. 1888), bräddat av indignation mot den konventionella uppfattningen av förhållandet mellan könen, skrivet på vers med många repliker, som blevo bevingade ord. Hans kritik av äktenskapet som ett oberättigat och för kärleken farligt samhällstvång över individen framkallade häftigt ogillande i Norge och Danmark. Han isolerades än mer men blev så 1863 litterär rådgivare vid Kristiania Theater, hans tidigare konkurrent. Han skrev nu ”Kongs-emnerne” (1864), där han i historisk dräkt dryftade samtida nationella spörsmål men också i huvudpersonerna tolkade sina egna inre upplevelser, främst tvivlet på sin diktarförmåga. Styckets fram gång ingav 1. ny tro på sig själv. Efter att förut förgäves ha sökt få ett understöd av staten, fick han nu ett resestipendium, och våren 1864 begav han sig över Danmark, Tyskland, Österrike till Italien, där han stannade i 4 år, varefter han slog sig ned i Dresden. Ivrig anhängare av skandinavismen, upprördes I. djupt av att Sverige-Norge ej understödde Danmark mot Tyskland 1864. Hans land hade, menade han, svikit rättens idé. I denna stämning skrev han versdramat ”Brand” (1866; sv. övers. 1870, 1920), där han med energi hävdade kravet på att människan skall vara trogen mot sig själv, ej ge efter för ”akkordens aand” utan helt offra sig för sitt kall, en tankegång, som man möter tidigt hos I. men som också närts av Kierke-gaard, vilken haft stor betydelse för honom. ”Brand” utövade för lång tid framåt ett ofta livsavgörande inflytande på nordisk ungdom, ej minst i Sverige under 1880-talet. I det överdådigt kvicka, av fin poesi fyllda versskådespelet ”Peer Gynt” (1867; sv. övers. 1927) förkroppsligar huvudpersonen böjelsen att ljuga sig bort från livets alla krav och besvär och ge sig hän åt drömmar och fantasterier, ”at være sig selv nok” och ”gaa udenom”. I. drev här svidande gäck med norsk självgodhet och trångsynthet. Typen Peer Gynt som politiker, ordhjälten, som tjusade sig själv o.a. med eldande ord men som samtidigt hade sin egen fördel i sikte, satiriserades i den strängt realistiska komedien ”De unges förbund” (1869). Då I. för teckningen av huvudpersonen hämtat lätt igenkända drag från ledande liberala politiker som J. Sverdrup och Björnson, framstod han en tid framåt som de konservativas diktare. Han utgav 1871 sina ”Digte” och 1873 dubbelversdramat ”Kejser og galilæer”, där han gav uttryck åt sin dröm om en tid, då antik skönhetsglädje och kristen försakelse försonats, ”det tredje rige”. Vid ett besök i Norge 1874 kände sig I. illa berörd av de konservativas kulturpolitik; han orienterade sig nu mot vänster, varvid hans flyttning 1875 från Dresden till München betydde en del. Han kom här in i radikala litterära och konstnärliga kretsar. Förbindelsen med Brändes verkade i samma riktning. I. kände sig uppleva en brytningstid. Det nya hindrades av en mängd gamla traditioner, döda moraliska och religiösa uppfattningar, som blivit ”lögner” och farliga makter. Europa seglade med ”et lig i lasten”, som det heter i ”Et rimbrev”, tr. i Brändes’ tidskr. ”Det nit-tende aarhundrede” 1875. Denna uppfattning blev bakgrunden till I:s nya diktning, hans samhällsdramatik, som ville visa, hur den gamla samhällsmoralen har kommit i direkt — 851 — — 852 —