IBSEN E. Werenskiold: H. Ibsen. motsättning till de moralkrav, som den nya tidens fria och sanna människor måste resa. Det är hans gamla etiska indignation, som åter tar sig uttryck, nu i en till det yttre starkt aktuell form. Han blev samtidskritikern, som hade till uppgift ”at vække til frihed og selv-stændighed den enkelte”. Dessa dramers syfte och innebörd ha varit omtvistade. Samtiden fattade dem som inlägg i 1870- och 80-talens idédiskussion. Man sökte i varje nytt skådespel det problem, som var satt under debatt, för att använda Brändes’ uttryck. I. har själv gjort motsägande uttalanden om dem. De ha ofrånkomligen sitt urspr. i tidens diskussion av skilda spörsmål, vilket icke hindrar, att de, som I. stundom hävdade, i främsta rummet åsyftat en tendensfri människoskildring. Även i formellt avseende inneburo dessa skådespel något nytt. I. förkastade nu versen, vilken han handhaft så ypperligt, som oförenlig med sitt nya dramas intentioner. Hans prosa kom snart att på ett mästerligt sätt spegla samtids-språket. Den dramatiska tekniken förändrades också. Dramat blev, som i den grekiska trage dien, en serie avslöjanden av äldre förbrytelser och förseelser, som mynna ut i en katastrof. ”Samfundets stötter” (1877) riktar sig närmast mot oärligheten på det ekonomiska området. Under intryck av den samtida diskussionen om kvinnans ställning hävdade I. i ”Et dukke-hjem” (1879; sv. övers. 1880) kvinnans rätt att hävda sin person i familj och samhälle. Tidens ärftlighetsdiskussion, framkallad av Darwins läror, återljuder i ”Gengangere” (1881), en äktenskapsskildring, som visar den vedertagna samhällsmoralens förnedrande inflytande på individen. Dramat väckte långt in i vänsterkretsar indignation som samhällsupplösande och osedligt. Detta mottagande inspirerade ”En folkefiende” (1882; sv. övers. 1906), en munter och kvick satir över majoriteten, de vedertagna åsikternas företrädare och motståndare till det nya och äktas bärare, den radikala minoriteten. I:s diktning ändrade nu åter småningom karaktär. Den aktuella problemdiskussionen fick mer och mer vika för personskildringen, som fördjupades. I den naturalistiska formen infördes symbolism. I ”Vildanden” (1884) hävdas ”livslögnens” betydelse för mänsklig lycka. ”Rosmersholm” (1886) visar faran av en oinskränkt individualism och pekar liksom ”Kejser og galilæer” mot ett tredje rike, där gammalt och nytt försonats. ”Fruen fra havet” (1888; sv. övers, s.å.) och ”Hedda Gabler” (1890) ge djupgående kvinnostudier, som förebåda moderna psykologer som Freud och Adler. — 1891 återvände I. till Norge, där han bosatte sig i Kristiania. Hans sista skådespel (”Bygmester Solness”, 1892, ”Lille Eyolf”, 1894, ”John Gabriel Bork-man”, 1896, och ”Når vi döde vågner”, 1899) äro närmast självbekännelser i dramatisk form. Trots sin stora framgång som diktare kände I. inför sitt verk en viss tomhet; han anklagade sig för att för sitt verk ha offrat egen och andras lycka. Motsättningen mellan handling och dikt, dåd och dröm varieras gång på gång. De sista åren av sitt liv var han svårt sjuklig. I. är en av världslitteraturens största dramatiker, och han har övat djupgående inflytande på kulturlivet i de nordiska länderna, Tyskland, Frankrike och England. Dikten var för honom en djupt personlig angelägenhet: ”at digte er at holde dommedag over sig selv”. Han hämtade ofta uppslag från sin närmaste omgivning, i något läst el. berättat, som gällde honom närliggande förhållanden, och arbetade gärna efter bestämd modell. Han levde helt för sin diktning och nedlade stor omsorg på utarbetandet av sina dramer, varvid han drog nytta av sina stora teatertekniska insikter — 853 — — 854 —