IBSEN Hans skådespel innehålla en lång rad tacksamma roller, framförallt kvinnliga. I:s verk ha under tidernas lopp blivit olika tolkade och uppskattade. Detta gäller särsk. hans samhällskritiska och symboliska dramer, som icke sällan anses ”dunkla”. De ge ej det klara besked, publiken vill ha. I. har själv sagt: ”Jeg spörger helst, mit kald er ej at svare”. Av intresse äro de tolkningar, som senast lämnats av företrädare för psykolanalys och individual-psykologi (I. Nissen, ”Sjelelige kriser i men-neskets liv”, 1931). — I:s samlade verk ut-gåvos 1898—1902 i 10 bd jämte ”Efterladte skrifter”, 3 bd, 1909; 1919 av D. A. Seip i 7 bd; 1928 ff. i 20 bd. ”Breve”, 2 bd, utkommo 1904. — Litt.: Monografier av H. Jæger (1888 och 1892); V. Vasenius (1892); G. Brändes (1898; ny uppl. 1916); G. Gran (2 bd, 1918); R. Wör-ner (2 bd, 3 uppl. 1923); E. Reich (14 uppl. 1925); S. Höst (1927); H. Koth (2 bd, 1928— 29); Gerda Rydell (1932); bibliogr. av F. Meyen (1928). H.E 2) S i g u r d L, den föregåendes son, skriftställare, politiker, ämbetsman (1859—1930). jur. d:r i Rom 1882, i diplomattjänst 1885 —89, exp.-chef i in-rikesdep. 1899—1902, led. av statsrådsavd. i Stockholm under Blehr 1902—03, dess chef 1903—05 under Hagerup, medl. av andra konsulatkommittén 1902, led. av Internationella skiljedomstolen i Haag från 1906. Han spe lade en framträdande roll i unionspolitikens avveckling. I. utövade ett livligt skrift-ställarskap, omfattande ämnen från politik och statsrätt till filosofi och dramatik. Han var sedan 1892 g.m. 1.3). Th 3) B e r g 1 i o t I., sångerska, sopran (f. 1869), dotter till Björnstjerne Björnson och sedan 1892 g.m. 1.2). Utbildad i Paris (Désirée Artöt och Mathilde Marchesi), har I. tack vare sin välskolade, sympatiska röst och sitt intelligenta föredrag vunnit ansenliga framgångar i såväl hemlandet som Sverige. G.M. 4) L i 11 e b i 1 I., g.m. premierlöjtnant Tanc-red I. (f. 1893), son till I. 2) och 3), se L Christensen. Ibsen, I b Pedersen, dansk anatom (1801— 62), prosektor och konservator 1827, lektor 1846 och prof, i anatomi i Köpenhamn 1861, blev världsberömd för sina injektions- och korrosionspreparat av inre organ. Särsk. kän da äro hans prepareringar av innerörat, bevarade i Anatomisk museum, Köpenhamn. I:s ”Undersögelser over det inre öres Anatomi” utgå vos 1881. T.H-n. Iby'cter, fågelsläkte, se Gamfalkar. 1'bykos, grekisk lyriker från Rhegion (s. Italien), verksam under senare hälften av 6:e årh. f. Kr., någon tid (liksom Anakreon) ss. hovpoet hos tyrannen Polykrates på Samos. Av I:s’ diktning, vars huvudtema är gossekärleken, ha endast sparsamma rester bevarats (utg. i H. Diehls ”Anthologia lyrica græca”, 1925). Den genom Schillers dikt ”Die Kraniche des I.” bekanta legenden om I:s’ död för mördarhand och gärningsmännens röjande genom tranor uppdyker först i hellenistisk tid (l:a årh. f.Kr.). H.Sj Ica, R i o, flod i Sydamerika, se P u t u m a y o. Icaco, frukt av kokosplommonträdet, se Chrysobalanus. Ichang, I-t s c h a n g, stad i prov. Hupei, Kina, ändpunkt för ångbåtstrafiken på Yang-tsi-kiang; 112,309 inv. (1926). Fördragshamn 1877. J.C. Ichneumon f-eu'-], faraoråtta, faraokatt, Herpe'stes (Mungos) ichneumon, tillhör fam. skunkdjur bland rovdjuren och blir, svan Mungo, Herpestes mungo. Efter Cornish. sen inberäknad, l,i m. lång. Kroppen är långsträckt, benen korta, huvudet spetsigt och den täta fällen grågul med långa svarta och vita stickelhår. I., som förekommer vid tätbevuxna stränder i n. Afrika och Mindre Asien, lever av ormar, fåglar och smärre däggdjur och anställer ofta svåra skador i hönshusen. I det gamla Egypten var den helig. En närstående form finnes i Spanien. En mindre art, mungon, H. mungo, bekant bl.a. genom Kiplings djurlivs-skildringar, förekommer i Indien och på Cey-lon. Till levnadssätt överensstämmer den nära med i. Mungon är en skicklig ormdödare ocb angriper t.o.m. glasögonormarna. På gr. av sin - 855 — — 856 —