IDE huvudarbeten behandla petrografien, de erup-tiva bergarterna, deras systematik samt kemiska och mineralogiska sammansättning. Allmänt bekanta äro hans läro- och handböcker: ”Igneous rocks” (2 bd, 1909—13) och ”The problems of volcanism” (1913). K.A.G. Ide, bruna björnens viloplats under vintersömnen. För i. kan björnen utgräva en djup jordhåla, men ofta begagnar han klyftor mellan klippor och block, ett rotvalv, ett vindfälle, en yvig slokgran el. ett tätt snår. Ett öppet, ej övertäckt i. kallas korgide. I. bäddas med mossa, lav och grenar av gran. Se Brun björn. F.A.Bn. Idé (grek, ide'a, jfr Tidos, bild, form), av De-mokritos använt om (de olika formade) atomerna, hos Platon det sanna varat, urbilderna för tingen i sinnevärlden. Idéerna fattas som ändamål och krafter, vilket särsk. framträder i det skönas, sannas och godas idéer. Under bevarande av sammanhanget med Platon har betydelsen sedermera förskjutit sig i olika riktningar. Sålunda blev i. längre fram (ss. hos Descartes och Locke) liktydigt med föreställning över huvud; jfr ”idéassociation”, ”jag fick en idé”. Hos Kant betyder i. i strängare mening ett begrepp om en fullkomlighet, som vi alltmer kunna närma oss men aldrig uppnå; sådana i. finnas tre: Gud, odödlighet, frihet. Företrädesvis begagnas i. numera om förnuftiga ändamål för vår strävan: ”leva för en idé”. Jfr Arketyp, Begrepp och E i d o s. H.L. Idea'!, det i sitt slag fullkomliga, mönsterbilden efter vilken vi mäta, förebilden mot vilken vi sträva. H.L. Idea'la tal. De algebraiska hela talen (se Hela tal) kunna i regel icke, till skillnad från de vanliga hela talen, på ett entydigt sätt uppdelas i primfaktorer inom ifrågavarande talkropp (se d.o.), men detta kan ske, om man utökar talkroppen med vissa, s.k. ideala tal. H-r. IdcalFsm, kallas i första rummet den åsikten, att allting i grunden är immateriellt; så hos Platon, Leibniz, Berkeley, Boström. (Platons åsikt kännetecknades dock under medeltiden som realism, från den synpunkten näml, att idéerna voro det reala.) Som i. betecknas också en sådan åsikt som Hegels, enl. vilken natur och ande stå polärt emot varandra, varvid alltså även naturen är genomträngd av ande. Jämte dessa former av en teoretisk (spec. metafysisk) i. talar man om praktisk i.: att leva för högre, ideella syften; praktisk i. kallas även själva åsikten, att förnuftiga ideal för livet kunna uppställas. Mindre aktuell är numera motsättningen mellan este tisk i. (att idealisera verkligheten) och realism (att skildra verkligheten, som den är). Jfr N. F. Biberg, C. J. Boström, W. Dilthey, E. Goblot. H.L. Idealist, den som, i den ena el. andra formen, hyllar idealismen (se d.o.). Idéassociation [-Jo'n], fil. Om man ser Sim-mias, kommer man att tänka på Kebes, emedan de bruka vara i sällskap (alltså på gr. av beröring i rum och tid); om man ser en bild av Simmias, tänker man på denne själv (på gr. av likhet). Berörings- och likhetsassociation, som Platon med detta ex. pekat på, torde få anses som de två grundformerna för association. Man har uppställt åtskilliga andra, men det göres alltjämt försök att återföra dessa till de nämnda två, vilka man också velat reducera till en, vanl. då till beröringsassociation. Vid dessa andra former spelar (i förening med beröring el. likhet) något logiskt förhållande in, ss. kontrast, orsak — verkan, grund—följd, medel—ändamål. Genom dylik ”logisk association” blir minnet fastare. Några mena, att föreställningar stundom stiga upp i medvetandet utan association; andra anse, att associationer alltid föreligga, ehuru omedvetna. — En huvudfråga för filosofien har varit den, om all enhet i medvetandet har uppstått genom association (se Hume), el. om det finns en urspr. enhet mellan föreställningarna (så Kant). Jfr Association s-psykologi. — Litt.: A. Herrlin, ”Minnet” (1909); H. Ebbinghaus, ”Ueber das Gedächtnis” (1885). H.L. Idédrama, dramaform, där en idé, en tes åskådliggöres och symboliseras genom handlingen och karaktärerna. Ex. Goethes ”Faust”, Ibsens ”Brand”. Jfr Drama. G.A-m. Idee'll, om krafter, åskådningar, strävanden, som utgå från el. syfta till en idé. — I. förening, sådan som ej avser ekonomisk verksamhet (se Förening). — I. mynt, sedlar, ss. ej varande realiteter. Idefjorden, no. Iddefjord, fjord på gränsen mellan Bohuslän och Norge, står genom det smala Svinesund i förbindelse med Skagerack. Se kartan vid Bohuslän. J.C. Idéflykt, psykiatr., sjukligt sinnestillstånd, varvid föreställningarna avlösa varandra i jagande tempo och utan logiskt el. sakligt samband inbördes. Se Sinnessjukdom. — Litt.: H. Liepmann, ”Über Ideenflucht” (1904). A.N Idegran, i d, tax, barrlind, Taxas bac-ca'ta, av fam. barrträd, underfam. idegranväx-ter (se d.o.), är den mest bekanta av de o. 8 varandra närstående Taxus-arter, vilka förekomma i hela n. tempererade området. I. är — 863 — — 864 —