IGNAT’JEV och pessimistisk framställning, ss. ”Els vells” (”De gamle”, 1903), ”Les garces” (”Skatorna”, 1905). I sv. övers, finnes ”Lladres” (”Rövare” i K. A. Hagberg, ”Moderna trubadurer”, 1917). J.V. Ignaberga, s:n i V. Göinge hd, Kristianstads län, s.ö. om Hässleholm; 29,74 kvkm., därav 29,63 land; 1,002 inv. (1932; 34 inv. pr kvkm.); 12,72 kvkm. åker (1927; 42,s % av landarealen) ; 10,79 kvkm. skogsmark. Se Ignaberga kalksten. — Den gamla romanska kyrkan, som efter den nya kyrkans uppförande 1897 fick förfalla, har 1928 blivit återställd och användes ånyo till gudstjänst. — Pastorat: Van-kiva och I., V. Göinge kontrakt, Lunds stift. M.P.; E.W. Ignaberga kalksten, A.-b., äger kalkbrott och fabrik i Ignaberga s:n, tillverkar jordbruks- och Två kalkstenspelare i Tyckarps kalkbrott. I taket synes moränmaterial samman med kalkstenen, och i pelarna finnes genom sprickorna i bergarten nedsköljt material. murkalk samt byggnadssten. Den brutna bergarten är en vit kalksten, tillhörande kritsyste-met, skalgruskalk (se Skåne, geologi). Bolaget bildades 1914; aktiekapital 750,000 kr.; tillverkningsvärde pr år 750,000 kr.; taxeringsvärde 252,700 kr. (1927); 60 arbetare. — Kalkbrytning har här försiggått sedan länge; Linné beskriver i sin ”Skånska resa” ett flertal underjordiska kalkbrott. I dessa upphörde brytningen på 1870-talet, och endast ett, i Tyckarp, strax s. om Ignaberga by, är fortfarande tillgängligt. Bilden visar, hur man brutit ut kalkstenen och låtit pelare stå kvar. Se K. A. Grön-wall, ”N.ö. Skånes kaolin- och kritbildningar” (i ”Sveriges geologiska undersökning”, Ser. C. N:r 261, 1915). K.A.G. Igna'tiibönor, Faba Igna'tii (Semen Ignatii), fröna av Strychnos Ignatii, en klättrande buske, inhemsk på Filippinerna. De innehålla 1,5— 2,8% stryknin och 0,5—1,5% brucin och äro sålunda starkt giftiga. I. hade förr medicinsk användning men ersättes nu av rävkakan. J.H. Igna'tios (lat. Ignatius), biskop av Antiokia i Syrien, en av de ”apostoliska fäderna”, martyj i Rom, trol. i slutet av kejsar Trajanus’ rege ring (98—117). Till den utomkanoniska urkrist-na litteraturen höra 15 s.k. I.-brev (jfr Apostoliska fäder), vilkas äkthet och olika ed. utgjort ett invecklat litteraturhistoriskt problem. 7 av dem (till den urkristna församlingen i Mindre Asien och Rom samt till biskop Poly-karpus i Smyrna) anses äkta och skrivna av I. på färden till martyriet i Rom. De utgöra en viktig källa för kännedomen om den urkristna församlingens tro, kult och författning (ämbetet, särsk. det monarkiska episkopatet betonas); vidare finnas biografiska notiser om I. och för första gången benämningen ”katolsk” på kyrkan. De 7 äkta I.-breven finnas i tysk övers., bl.a. i ”Bibliothek der Kirchenväter”, 35 (1918). S.N. Igna'tius. 1) Karl Emil Ferdinand L, finländsk statistiker och ämbetsman (1837— 1909), fil. d:r i Helsingfors 1864, docent i nordisk historia och finsk statistik 1865, föreståndare för Finlands statistiska byrå 1870, i vilken egenskap han utgav ett flertal statistiskgeografiska handböcker ang. Finland och påbörjade serien ”Statistisk årsbok för Finland” (1878 ff.), 1885—90 senator och chef för kam-marexp. samt 1905—08 ånyo senator. C 2) Hannes Ferdinand L, den föregåendes son, militär (f. 1871), officer vid kav. 1892, stabsryttmästare 1900, överförd till kav.-reser-ven 1901. I ägnade sig 1902—17 åt affärsverksamhet men blev vid frihetskrigets utbrott 1918 chef för frikårerna, som % intogo Uleå-borg, samt därefter generalkvartermästare i överbefälhavarens stab; generalstabschef och generalmajor s.å., inspektör för krigsskolorna 1920, led. av värnpliktskommittén och avsked s.å. I. var huvudred, i kommittén för utg. av frihetskrigets historia och har utg. ”C. G. Man-nerheim” (1918) samt jämte K. Soikkeli ”Frihetskriget i Finland år 1918” (1924). E.Bz. Igna'tius-brev, se I g n a t i o s. Ignat’jev [-a'fjef], N i k o 1 a j Pavlovitj, greve, rysk politiker (1832—1908), hade som son till en av Nikolaj I:s gunstlingar en välbanad karriär. 1858 sändes I. till Manchuriet, där han förmådde Kina att genom fördraget i Aigun avstå v. Amurstranden. Som fredsmäklare mellan Kina och västmakterna skaffade han 1860 Ryssland nya besittningar i Manchuriet. 1864— 77 var han sändebud i Konstantinopel. Få diplomater ha utövat ett inflytande som han, och han har betydligt bidragit till undergrävande av det turkiska väldet. Trots det att I:s dubbelhet var så känd, att turkarna allmänt kallade honom ”lögnens fader” el. ”den ljugande paschan”, duperade han både sultanen och storvesiren Mah- Uppslagsbok. XIII. __ 897 ___ 29 — 898 —