IGNAVA RATIO mud Nedim; han förvärvade sig också inflytande genom mutor. Tidigare hade gemenskapen i trosbekännelse utgjort föreningslänken mellan Ryssland och sultanens kristna undersåtar; I. satte det slaviska blodsbandet i första rummet, uppmuntrade serber och bulgarer men ställde sig likgiltig mot grekerna. Upprättandet av det bulgariska exarkatet 1872 var I:s verk, och han hade sin hand med i de uppror i Bulgarien, Bosnien och Hercegovina 1875—76, som inledde det rysk-turkiska kriget. 1878 genomförde han freden i San Stefano, ett verk i I:s anda; då freden ej blev stadfäst, lämnade han för en tid politiken. Under den reaktion, som följde med Alexander HI:s tronbestigning, blev I. ss. panslavist inrikesminister efter Loris Me-likov; han använde osmakliga medel och representerade ofta tsarregimens värsta avigsidor. 1882 avlägsnades han. I. var en svuren fiende till utrikesministern de Giers’ tyskvänliga och fredliga politik. P.Dhl. Igna'va ra'tio (lat., ”det lata förnuftet”), fil., förnuftets och förnuftsviljans självuppgivelse under föregivande av, att man intet kan uträtta, vare sig teoretiskt el. praktiskt. A.N. IgneTl, Nils, präst (1806—64), student i Uppsala 1825, prästvigd 1830, komminister i Stockholm (Katarina församling) 1844. Påverkad först av svedenborgianismen, i sht genom Gustaf Knös (se denne), och senare av Schleier-macher, intog I. en kritisk hållning mot den konfessionellt bundna teologien, bl.a. i fråga om försoningsläran. Bland hans arbeten märkas ”Granskning af den evang.-lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken” (1843), ”Grunddragen af den christliga sedeläran” (1842—46), ”Christendomens hufvudläror” (1850), ”Menskliga utvecklingens historia” (5 bd, 1855—62) samt de efter hans död utg. ”Jesu Christi och hans apostlars lära” (1864) och ”Messiasidén” (1868). Dessutom översatte I. till sv. Schleiermachers ”Der christliche Glaube” (1842—44) och predikningar (1835— 40). — Litt.: E. Newman, ”Den waldenstömska försoningsläran” (1932). A.M-n. Ignora'bimus (lat., ”vi skola icke veta”), ett av den tyske fysiologen och filosofen Emil Du Bois-Reymond skapat slagord, avseende att inpränta omöjligheten för mänsklig intelligens att någonsin lösa frågorna om kraftens och materiens väsen, förnimmelsen och medvetandets upprinnelse samt viljans frihet. Jfr A g n osti c i s m. A.N. IgnoraTit [irjnå- el. injå-, även -a'gt], okunnig el. obildad människa. l£nora'ntbröder, lat. Fratres ignora'ntiæ, fra. Frères ignorantins, katolsk orden, stiftad 1684 av J. B. de la Salle, präst i Reims (d. 1719), vars medl. utöver de 3 vanliga munklöftena även utfäste sig att gratis meddela undervisning (därav även namnet skolbröder; i. kallades de på gr. av sitt avvisande av vetenskaplig teologi). I författning och allmän fromhetstyp stå de jesuitorden nära. L, som under 1800-talet utgjorde katolska kyrkans talrikaste lekmanna-kongregation, särsk. spridd i Frankrike, ha nu mindre betydelse. S.N. Ignora tio ele'nchi (lat.), log., okunnighet om bevisföremålet; felet att bevisa någonting annat, än det som skulle bevisas. A.N. Ignore'ra [irjnå- el. injå-], låtsa okunnighet om; ej bry sig om; låtsa om intet. Igor, storfurste i Kiev (877—945), enl. uppgift son till Rurik, efterträdde 912 Oleg och företog fälttåg till Grekland 941 och 944. Han mördades under ett krigståg mot drevljaner-na. P.Dhl. Igorkvädet, ”Sången om Igors härtåg” (ry. Slovo o polku Igoreve), en gammal rysk lyrisk-episk dikt på rytmisk prosa av okänd förf., skriven o. 1200. Den skildrar furst Igor Svja-toslavovitjs bedrifter och slutliga nederlag mot polovtserna (1185), hans fångenskap och flykt. Trots vissa likheter med bylinornas poesi är dikten ett tydligt konstpoetiskt alster. Dess förf, synes äga en personlig stil, visar sig vara väl förtrogen med krigiska ting och torde ha tillhört en furstes hov. I:s handskrift, utförd på 1500-talet, gick förlorad vid Moskvas brand 1812 men hade hunnit utgivas i tryck 1800. En kopia, funnen bland Katarina II :s papper, utgavs 1864. Estetiskt och historiskt är dikten av ofantlig betydelse genom den enastående bild, den ger av fornrysk konstdiktning; bl.a. visar den anknytning till nordisk skalde-poesi. Handskriften har trol. innehållit flera skrivfel; åtskilliga förvanskningar i texten bero sannolikt på bristande paleografisk insikt hos utg. av trycket år 1800. I. hölls en tid för att vara falsifikat; dess äkthet har emellertid blivit bevisad, bl.a. genom ett ordagrant citat därur i ett manuskript av 1307. — Litteraturen om I. är stor (på ryska av Po-tebnja, V. Miller, Barsov m.fl.). Senaste ed. med utförlig kommentar (på lillryska) av Pe-rets (1926). Sv. övers, av A. Jensen i ”Rysk kulturhistoria”, 1 (1908). Agr. Igoro'ter, benämning på flera infödda huvudjägarstammar å n. Luzon, Filippinerna. Enl. vetenskaplig terminologi benämnas dock blott några indonesiska stammar i. Dessa bebo öns n.v. del. De odla ris på terrasser, driva även boskapsskötsel och äro splittrade i bysamhällen. — Bild se pl. vid art. Filippinerna. G.B-r. Igua'na, Igua'nidæ, släkte, resp. fam. bland ödlorna, se Leguaner. — 899 — — 900 —