Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ignatjev, Nikolaj - Ignava ratio - Ignell, Nils - Ignorabimus - Ignorant - Ignorantbröder - Ignoratio elenchi - Ignorera - Igor - Igorkvädet - Igoroter - Iguana Iguanidæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGNAVA RATIO
mud Nedim; han förvärvade sig också
inflytande genom mutor. Tidigare hade
gemenskapen i trosbekännelse utgjort föreningslänken
mellan Ryssland och sultanens kristna
undersåtar; I. satte det slaviska blodsbandet i första
rummet, uppmuntrade serber och bulgarer men
ställde sig likgiltig mot grekerna. Upprättandet
av det bulgariska exarkatet 1872 var I:s verk,
och han hade sin hand med i de uppror i
Bulgarien, Bosnien och Hercegovina 1875—76, som
inledde det rysk-turkiska kriget. 1878
genomförde han freden i San Stefano, ett verk i I:s
anda; då freden ej blev stadfäst, lämnade han
för en tid politiken. Under den reaktion, som
följde med Alexander HI:s tronbestigning, blev
I. ss. panslavist inrikesminister efter Loris
Me-likov; han använde osmakliga medel och
representerade ofta tsarregimens värsta
avigsidor. 1882 avlägsnades han. I. var en svuren
fiende till utrikesministern de Giers’
tyskvänliga och fredliga politik. P.Dhl.
Igna’va ra’tio (lat., ”det lata förnuftet”), fil.,
förnuftets och förnuftsviljans självuppgivelse
under föregivande av, att man intet kan
uträtta, vare sig teoretiskt el. praktiskt. A.N.
IgneTl, Nils, präst (1806—64), student i
Uppsala 1825, prästvigd 1830, komminister i
Stockholm (Katarina församling) 1844.
Påverkad först av svedenborgianismen, i sht genom
Gustaf Knös (se denne), och senare av
Schleier-macher, intog I. en kritisk hållning mot den
konfessionellt bundna teologien, bl.a. i fråga
om försoningsläran. Bland hans arbeten
märkas ”Granskning af den evang.-lutherska
trosbekännelsens förnämsta lärostycken” (1843),
”Grunddragen af den christliga sedeläran”
(1842—46), ”Christendomens hufvudläror”
(1850), ”Menskliga utvecklingens historia” (5
bd, 1855—62) samt de efter hans död utg.
”Jesu Christi och hans apostlars lära” (1864)
och ”Messiasidén” (1868). Dessutom översatte
I. till sv. Schleiermachers ”Der christliche
Glaube” (1842—44) och predikningar (1835—
40). — Litt.: E. Newman, ”Den waldenstömska
försoningsläran” (1932). A.M-n.
Ignora’bimus (lat., ”vi skola icke veta”), ett
av den tyske fysiologen och filosofen Emil Du
Bois-Reymond skapat slagord, avseende att
inpränta omöjligheten för mänsklig intelligens att
någonsin lösa frågorna om kraftens och
materiens väsen, förnimmelsen och medvetandets
upprinnelse samt viljans frihet. Jfr A g n
osti c i s m. A.N.
IgnoraTit [irjnå- el. injå-, även -a’gt],
okunnig el. obildad människa.
l£nora’ntbröder, lat. Fratres ignora’ntiæ, fra.
Frères ignorantins, katolsk orden, stiftad 1684
av J. B. de la Salle, präst i Reims (d. 1719),
vars medl. utöver de 3 vanliga munklöftena
även utfäste sig att gratis meddela undervisning
(därav även namnet skolbröder; i. kallades de
på gr. av sitt avvisande av vetenskaplig
teologi). I författning och allmän fromhetstyp stå
de jesuitorden nära. L, som under 1800-talet
utgjorde katolska kyrkans talrikaste
lekmanna-kongregation, särsk. spridd i Frankrike, ha nu
mindre betydelse. S.N.
Ignora tio ele’nchi (lat.), log., okunnighet om
bevisföremålet; felet att bevisa någonting
annat, än det som skulle bevisas. A.N.
Ignore’ra [irjnå- el. injå-], låtsa okunnighet
om; ej bry sig om; låtsa om intet.
Igor, storfurste i Kiev (877—945), enl.
uppgift son till Rurik, efterträdde 912 Oleg och
företog fälttåg till Grekland 941 och 944. Han
mördades under ett krigståg mot
drevljaner-na. P.Dhl.
Igorkvädet, ”Sången om Igors härtåg” (ry.
Slovo o polku Igoreve), en gammal rysk
lyrisk-episk dikt på rytmisk prosa av okänd förf.,
skriven o. 1200. Den skildrar furst Igor
Svja-toslavovitjs bedrifter och slutliga nederlag mot
polovtserna (1185), hans fångenskap och flykt.
Trots vissa likheter med bylinornas poesi är
dikten ett tydligt konstpoetiskt alster. Dess
förf, synes äga en personlig stil, visar sig vara
väl förtrogen med krigiska ting och torde ha
tillhört en furstes hov. I:s handskrift, utförd
på 1500-talet, gick förlorad vid Moskvas brand
1812 men hade hunnit utgivas i tryck 1800.
En kopia, funnen bland Katarina II :s papper,
utgavs 1864. Estetiskt och historiskt är
dikten av ofantlig betydelse genom den
enastående bild, den ger av fornrysk konstdiktning;
bl.a. visar den anknytning till nordisk
skalde-poesi. Handskriften har trol. innehållit flera
skrivfel; åtskilliga förvanskningar i texten
bero sannolikt på bristande paleografisk
insikt hos utg. av trycket år 1800. I. hölls en
tid för att vara falsifikat; dess äkthet har
emellertid blivit bevisad, bl.a. genom ett
ordagrant citat därur i ett manuskript av 1307. —
Litteraturen om I. är stor (på ryska av
Po-tebnja, V. Miller, Barsov m.fl.). Senaste ed.
med utförlig kommentar (på lillryska) av
Pe-rets (1926). Sv. övers, av A. Jensen i ”Rysk
kulturhistoria”, 1 (1908). Agr.
Igoro’ter, benämning på flera infödda
huvudjägarstammar å n. Luzon, Filippinerna. Enl.
vetenskaplig terminologi benämnas dock blott
några indonesiska stammar i. Dessa bebo öns
n.v. del. De odla ris på terrasser, driva även
boskapsskötsel och äro splittrade i bysamhällen.
— Bild se pl. vid art. Filippinerna. G.B-r.
Igua’na, Igua’nidæ, släkte, resp. fam. bland
ödlorna, se Leguaner.
— 899 —
— 900 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
