IMMUNITET dern till fostret utgöra en förklaring. Med tilltagande ålder minskas mottagligheten för bl.a. flera av våra vanliga s.k. barnsjukdomar. Det är möjligt, att den ändrade ämnesomsättningen och den därmed följ, förändringen i den växande organismens hela biokemi kan betinga en ökad resistens mot infektioner med tilltagande ålder. Men å andra sidan har man också att räkna med en under barnaåren genomgången, mer el. mindre omärklig (stum) infektion, som efterlämnar en förvärvad i. Detta gäller trol. för difteri, schalakansfeber m.fl. Detta belyser den förut framhållna svårigheten att skilja mellan medfödd och förvärvad i. — En nedsättning av den naturliga i., resistensen, kan åstadkommas genom mångahanda yttre inflytanden, ss. svält, kyla, sjukdomar och över huvud ogynnsamma livsbetingelser. Lokala skador kunna bereda ingångsportar för infektioner, som annars icke förmå intränga i orga nismen. — Om orsakerna till den naturliga i äro våra kunskaper synnerligen bristfälliga. Enl. Metjnikov och hans lärjungar spelar f a-gocytosen (se d.o.), d.v.s. vissa cellers förmåga att i sig upptaga och förstöra mikroorganismer, den viktigaste rollen. Andra forskare, framförallt Buchner, ha betonat blodets normala bakteriedödande förmåga, i sht knuten till förekomsten av alexiner (se d.o.), för värme känsliga, också i den icke infekterade organismens vävnadssafter förekommande skyddsämnen mot bakterier. Att såväl fago-cytosen, understödd av även i normalserum förekommande ämnen, opsoniner (se d.o.), som alexinerna spela roll för den naturliga i. torde vara säkert. Man har i normalserum även påvisat antikroppar, liknande dem, som uppkomma efter immunisering, ss. a n t i t o x i-ner, agglutininer, bakteriolysi ner. Huruvida de äro identiska med immunantikropparna är ovisst. Säkert torde vara, att organismen för sin naturliga i. förfogar över ytterligare hjälpkrafter, om vilkas lokali-sation och egenskaper vi f.n. sakna djupare kunskap. Förvärvad i. Det är en gammal erfarenhet, att många sjukdomar efterlämna en mer el. mindre utpräglad oemottaglighet mot den en gång genomgångna sjukdomen. Några av dessa, ss. nervfeber, smittkoppor, mässling, scharlakans-feber, medföra en i regel hela livet varande i., andra åter endast en relativt svag och kortvarig, andra slutl., t.ex. rosfeber och lunginflammation, ingen alls el. t.o.m. en ökad mottaglighet. En särsk. form av i. är den s.k. i n-f e k t i o n s-i., varmed förstås en relativ el. absolut i. under pågående sjukdom, även om den na befinner sig i ett latent stadium, mot det infektionsämne, som framkallat sjukdomen. Bäst studerad är denna infektions-i. vid tuberkulos och syfilis. Från i. måste man skilja den ökade resistens mot vissa gifter, ss. alkohol, nikotin, morfin, vilken beror på tillvänjning. Många hypoteser ha framlagts ss. förklaring till den förvärvade i., av vilka några kunna nämnas. Pasteur och Klebs ansågo, att under en infektion förbrukas vissa ämnen, som äro nödvändiga för infektionsämnets vidare växt. Denna förklaring tager icke hänsyn till den förvärvade i:s specificitet, ej heller till organismens förmåga av regeneration, och måste tidigt övergivas. En liknande reten-tionshypotes, framställd av Chaveau, gjorde gällande, att av infektionsämnet bildade, skadliga produkter omöjliggjorde en nyinfektion. Härvid beaktas emellertid ej organismens förmåga att utsöndra skadliga omsättningspro-dukter. Nästa hypotes var Metjnikovs fagocy-toslära. Det blev emellertid snart tydligt, att fa gocytosen ensam icke var tillräcklig att förklara i. I ett nytt skede inträdde våra kunskaper i och med upptäckten av de spec. antikropparna, immunkropparna. Behring och Kitasato funno 1890, att djur, som behandlats med difteri- el. stelkrampstoxin, i sitt blod voro bärare av spec. ämnen, som hade förmåga att neutralisera motsvarande toxin och som de benämnde a n t i t o x i n (se d.o.). Härmed var grunden lagd till läran om den antitoxiska i., som spelar en avgörande roll vid infektioner med toxinbildande smittoämnen. Man var under första tiden efter påvisandet av antitoxinerna benägen att tillskriva dessa den dominerande rollen för all i. Det blev emellertid inom kort klart, att de knappast kunde vara av betydelse vid infektioner med icke toxinbildare. Snart följde också slag i slag påvisandet av andra immunkroppar. Av dessa stå i främsta rummet de av R. Pfeif-fer 1896 upptäckta bakteriolysiner-na (se d.o.), specifika, värmekänsliga antikroppar, som vid närvaro av komplement (se d.o.) ha förmåga att upplösa bakterier. Gruber upptäckte 1896 a g g 1 u t i n i-n e r n a (se d.o.), specifika antikroppar med förmåga att sammanklumpa bakterierna. Ehuru icke dödande, göra de sannolikt de agglutinerade bakterierna lättare tillgängliga för fagocytos. Denys och Wright funno vidare i vävnadsvätskorna s.k. bakteriotropiner, som påverkade bakterierna, så att de lättare föllo offer för de vita blodkropparnas fagocytä-ra verksamhet. Från opsoninerna skilja sig dessa bakteriotropiner genom sin specificitet, sin — 935 — — 936 —