Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Immunitet - Medfödd el. naturlig immunitet - Förvärvad immunitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMMUNITET
dern till fostret utgöra en förklaring. Med
tilltagande ålder minskas mottagligheten för bl.a.
flera av våra vanliga s.k. barnsjukdomar. Det
är möjligt, att den ändrade ämnesomsättningen
och den därmed följ, förändringen i den
växande organismens hela biokemi kan betinga en
ökad resistens mot infektioner med tilltagande
ålder. Men å andra sidan har man också att
räkna med en under barnaåren genomgången,
mer el. mindre omärklig (stum) infektion, som
efterlämnar en förvärvad i. Detta gäller trol.
för difteri, schalakansfeber m.fl. Detta belyser
den förut framhållna svårigheten att skilja
mellan medfödd och förvärvad i. — En
nedsättning av den naturliga i., resistensen, kan
åstadkommas genom mångahanda yttre
inflytanden, ss. svält, kyla, sjukdomar och över
huvud ogynnsamma livsbetingelser. Lokala
skador kunna bereda ingångsportar för
infektioner, som annars icke förmå intränga i orga
nismen. — Om orsakerna till den naturliga i
äro våra kunskaper synnerligen bristfälliga.
Enl. Metjnikov och hans lärjungar spelar f
a-gocytosen (se d.o.), d.v.s. vissa cellers
förmåga att i sig upptaga och förstöra
mikroorganismer, den viktigaste rollen. Andra
forskare, framförallt Buchner, ha betonat blodets
normala bakteriedödande förmåga, i sht
knuten till förekomsten av alexiner (se d.o.),
för värme känsliga, också i den icke
infekterade organismens vävnadssafter förekommande
skyddsämnen mot bakterier. Att såväl
fago-cytosen, understödd av även i normalserum
förekommande ämnen, opsoniner (se d.o.),
som alexinerna spela roll för den naturliga i.
torde vara säkert. Man har i normalserum
även påvisat antikroppar, liknande dem, som
uppkomma efter immunisering, ss. a n t i t o x
i-ner, agglutininer, bakteriolysi
ner. Huruvida de äro identiska med
immunantikropparna är ovisst. Säkert torde vara,
att organismen för sin naturliga i. förfogar
över ytterligare hjälpkrafter, om vilkas
lokali-sation och egenskaper vi f.n. sakna djupare
kunskap.
Förvärvad i. Det är en gammal erfarenhet, att
många sjukdomar efterlämna en mer el.
mindre utpräglad oemottaglighet mot den en gång
genomgångna sjukdomen. Några av dessa, ss.
nervfeber, smittkoppor, mässling,
scharlakans-feber, medföra en i regel hela livet varande i.,
andra åter endast en relativt svag och
kortvarig, andra slutl., t.ex. rosfeber och
lunginflammation, ingen alls el. t.o.m. en ökad
mottaglighet. En särsk. form av i. är den s.k. i
n-f e k t i o n s-i., varmed förstås en relativ el.
absolut i. under pågående sjukdom, även om
den
na befinner sig i ett latent stadium, mot det
infektionsämne, som framkallat sjukdomen.
Bäst studerad är denna infektions-i. vid
tuberkulos och syfilis. Från i. måste man skilja
den ökade resistens mot vissa gifter, ss.
alkohol, nikotin, morfin, vilken beror på
tillvänjning. Många hypoteser ha framlagts ss.
förklaring till den förvärvade i., av vilka några
kunna nämnas. Pasteur och Klebs ansågo,
att under en infektion förbrukas vissa ämnen,
som äro nödvändiga för infektionsämnets
vidare växt. Denna förklaring tager icke hänsyn
till den förvärvade i:s specificitet, ej heller
till organismens förmåga av regeneration, och
måste tidigt övergivas. En liknande
reten-tionshypotes, framställd av Chaveau, gjorde
gällande, att av infektionsämnet bildade,
skadliga produkter omöjliggjorde en nyinfektion.
Härvid beaktas emellertid ej organismens
förmåga att utsöndra skadliga
omsättningspro-dukter. Nästa hypotes var Metjnikovs
fagocy-toslära. Det blev emellertid snart tydligt, att fa
gocytosen ensam icke var tillräcklig att
förklara i. I ett nytt skede inträdde våra
kunskaper i och med upptäckten av de spec.
antikropparna, immunkropparna. Behring
och Kitasato funno 1890, att djur, som
behandlats med difteri- el. stelkrampstoxin, i sitt
blod voro bärare av spec. ämnen, som hade
förmåga att neutralisera motsvarande toxin
och som de benämnde a n t i t o x i n (se
d.o.). Härmed var grunden lagd till läran om
den antitoxiska i., som spelar en avgörande
roll vid infektioner med toxinbildande
smittoämnen. Man var under första tiden efter
påvisandet av antitoxinerna benägen att
tillskriva dessa den dominerande rollen för all i. Det
blev emellertid inom kort klart, att de knappast
kunde vara av betydelse vid infektioner med
icke toxinbildare. Snart följde också slag i
slag påvisandet av andra immunkroppar. Av
dessa stå i främsta rummet de av R.
Pfeif-fer 1896 upptäckta
bakteriolysiner-na (se d.o.), specifika, värmekänsliga
antikroppar, som vid närvaro av
komplement (se d.o.) ha förmåga att upplösa
bakterier. Gruber upptäckte 1896 a g g 1 u t i n
i-n e r n a (se d.o.), specifika antikroppar med
förmåga att sammanklumpa bakterierna.
Ehuru icke dödande, göra de sannolikt de
agglutinerade bakterierna lättare tillgängliga
för fagocytos. Denys och Wright funno vidare i
vävnadsvätskorna s.k. bakteriotropiner,
som påverkade bakterierna, så att de lättare
föllo offer för de vita blodkropparnas
fagocytä-ra verksamhet. Från opsoninerna skilja sig dessa
bakteriotropiner genom sin specificitet, sin
— 935 —
— 936 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
