IMPEACHMENT Blommande gren av springkorn, Impatiens noli tangere. viltväxande här och där på fuktiga, skuggrika ställen i skogar och lundar I. noli ta'ngere, springkorn, en 6—9 dm. hög, 1-årig ört med upprätt, glatt, nästan genomskinlig, vid bladens fästpunkter uppsvälld stam, stora, hängande, gula blommor och elastiskt uppspringande kapsel. Förvildad växer i s. Sverige i lundar och trädgårdar I. parviflo'ra, småblommigt springkorn. — I våra trädgårdar odlas vissa utländska former av /. och i varmrum I. sul-ta'nii, ofta kallad ”flitiga Lisa”, från tropiska Afrika. A.V-e. Impeachment [impi'cmant], en i England och U.S.A. förekommande benämning på den rättsprocedur, enl. vilken i det förra landet underhuset, i det senare representanthuset instämmer den anklagade inför den övre kammaren ss. domstol. J.E.N. Impedans [-a'r)s], motstånd i en växelströms-krets av formen J/ R2-\-(coL)2, då kretsen utom det ohmska motståndet, R, har självinduktion-en L, el. av formen \/R2 + (---)2, då kretsens \o C/ kapacitet är C (se E 1 ek t r i sk t m o t s t ån d, sp. 363). — Vid högfrekventa växelströmmar växer i. på gr. av strömmens förträngning till ledarens yta (se Effektivt motstånd). A.B.L. Impedime'nt (lat. impedime'ntum), hinder, bl.a. om äktenskapshinder (se d.o.). I. kallades enl. skiftesstadgan mark, som vid skifte av jord befanns alldeles oduglig till något ekonomiskt nyttigt ändamål och därför ej åsattes något värde vid ägograderingen. Den brukade emellertid till arealen uppmätas och redovisas. Den nya jorddelningslagen 1926 känner ej beteckningen i., och all skifteslagets jord skall nu principiellt ingå i delning. E.K. Impe'nnes, en i tidigare fågelsystem uppförd ordn., som omfattade lommar, alkor och ping-viner, vilka nu anses ej vara närmare fylo-genetiskt befryndade. H. W. 1'mperativ (till lat. impera're, befalla). 1) Fil., handlingsnorm i form av bud. Särsk. om Kants ”kategoriska” i., som är ovillkorligt bjudande i motsats till hypotetiska och tekniska i., som blott gälla under vissa förutsättningar. H.L. 2) Språkv. (lat. imperati'vus, underförstått modus), verbform, som uttrycker uppmaning el. befallning t.ex. sv. ät\, lat. ede\ I sv. uttryckt även på annat sätt, t.ex. ”du skall äta”!, ”inte äta”! I. brukas nästan aldrig i beroende el. underordnade satser. Till betydelsen kommer den nära konjunktiven el. optativen, och vissa i.-former ha också, historiskt sett, sitt ursprung från dessa modi. Jfr M o d u s. E.H. Imperati'vt manda't säges föreligga, när en folkrepresentant vid viss frågas avgörande tvingas att rösta så, som hans väljare uttryckligen åstunda. I de gamla ståndssamhällena kom en riksdagsmans beroende av sina ”principaler” el. hemmavarande ståndsbröder ofta till synes, men man sökte, när det var frågan om riksvårdande angelägenheter, tidigt hävda folkrepresentantens oavhängighet gentemot valkretsen. I sv. riksdagen var på 1740-talet den s.k. principalatsfrågan (se d.o.) aktuell, varvid den viktiga grundsatsen segrade, att folkrepresentanterna ej hade någon redovisnings- och ansvarsskyldighet gentemot sina valmän beträffande frågor av nyssnämnda art. — I. m. anses i allm. oförenligt med det moderna re-presentationsbegreppet, enl. vilket den valde teoretiskt betraktas som representant för hela folket, ej blott för sina egna väljare, en grundsats, som först slog igenom i England och med franska revolutionen vann utbredning på den europeiska kontinenten. Åtskilliga länders för-fattningsurkunder taga uttryckligen avstånd från i. m. ”Riksdagsmännen kunna i utövningen av sin befattning icke bindas av andra föreskrifter än rikets grundlagar”, heter det i den sv. R. O., och i Frankrike fastslogs redan i den första revolutionsförfattningen av 1791, att de deputerade ej äro bundna av några instruktioner från väljarnas sida. J.E.N. Impera'tor (lat., till impera're, befalla), i forntidens Rom urspr. benämning för varje innehavare av impe'rium (se d.o.), i republikansk tid nyttjad dels i betydelsen ”fältherre”, dels i strängare mening ss. äretitel, buren endast under den tid, kommandot varade, av fältherre, som efter en betydande seger av soldaterna utropats el. av senaten utnämnts till i. Av Cæsar antagen för livstid, ärvdes titeln av — 939 — — 940 —