IMPRESSARIO beståndsdelar, som efter intorkning el. efter särsk. mekanisk el. kemisk behandling stöta bort vatten, t.ex. aluminiumacetat el. alumi-niumformiat. — För att impregnera vävnader, papper, trä etc., så att de bli eldfast a, användas som regel saltlösningar, vilka ant. indränkas i el. strykas på materialet. Två olika typer av salter begagnas. Den ena typen bildar själv kvävande gaser (ss. ammoniak, koldioxid), vilka blanda sig med de från materialet bildade gaserna och göra dem icke-brännbara. Den andra typen omfattar salter, som smälta vid relativt låg temp. men icke vid högre temp. förflyktigas utan i stället bilda en skyddande glasartad hinna, t.ex. alkalisilikat, som bildar kiselsyra som skydd, borsyra m.fl. — Ang. i. mot röta se Träkonservering. C.-A.N. Impressa'rio, impress ar i e (it. imp resår io, eg. entreprenör), ekonomisk ledare (eng manager) av teater-, konsertturné o.d. ImpressionFsm [-Jon-] (till fra. impression, intryck). 1) Konsthist., riktning inom måleriet, som uppstod i Frankrike på 1860-talet och som o. 1900 dominerade den europeiska målarkonsten. Dess upphovsmän fortsatte realisternas utvecklingslinje i opposition mot akademiskt måleri, symbolism och romantik. De voro framförallt färgkonstnärer, som reagerade mot att den härskande stilen på teoretiska grunder strängt skilde mellan teckning och kolorit. I det intryck, som omvärlden gör på målarens öga och som borde vara det enda rättesnöret för hans konst, existerar icke form annat än som bärare av färg. Denna återigen leder sitt ursprung från ljuset, som alltså är det eg. motivet för varje tavla. Spektrums sju färger ansågos därför som de enda lämpliga för att frambringa det eftersträvade livliga verklig-hetsintrycket. Den konst, som skapades med dessa teorier som bakgrund, är företrädesvis en figur- och landskapskonst, vari solljuset skildras med så vitt möjligt rena, oblandade och ljusa färger och där även skuggorna äro bärare av en bestämd kolorit. Komplementfärgerna spela en betydelsefull roll i detta spel av skuggor och dagrar. Tekniken är ofta skissartad med kraftig och karakteristisk penselföring. I. förbereddes småningom under 1860-talet och framträdde som en samlad och målmedveten riktning på en utst. i Paris 1874 men fick i decennier kämpa mot ett kompakt motstånd. Dess ledare voro Edouard Manet, Claude Mo-net, Edgar Degas och Auguste Renoir, och dessa samlade omkr. sig en hel skara mer el. mindre betydande efterföljare. Benämningen ”impressionister” var urspr. menad som ett förlöjligande namn, som gavs dem efter en tavla av Monet, föreställande en solnedgång och kallad ”Impression”, vilken utställdes 1874. Rörelsen spred sig även till det övriga Europa. Liebermann och Corinth i Tyskland, Kröyer i Danmark och Thaulow i Norge äro bl.a. dess märkesmän. I Sverige representeras i. av Zorn, Skånberg, Rich. Bergh m.fl. I Frankrike avlöstes i. omkr. 1910 av nya strömningar, ss. neoimpressionism, pointillism och expressionism. — Litt.: G. Mauclair, ”Les maltres de 1’impressionisme” (1903); W. Weisbach, ”Impressionismus” (1910—11). G.S. 2) Mus. I. betecknar här ett musikaliskt språk, som, ofta med programmatisk tendens, söker skildra stämningen vid en yttre upplevelse, särsk. medelst en säregen, ofta bisarr harmonik och instrumentation och med hjälp av snabbt växlande motiv, vilkas organiska sammanhang är dolt av koloristiska och va-riationsliknande medel. Huvudrepresentanten för den musikaliska i. är Claude Debussy (se denne). E.A. Imprima'tur (lat.), eg.: ”må tryckas”; tryck-ningstillstånd. Jfr Censur. Improba'tur (lat., underkännes), underbetyg. — Verb: I m p r o b e'r a. Improdukti'v, ofruktbar; som ej avkastar något el. ger resultat. Impro'mptu (lat. in pro'mptu, i beredskap, med lätthet), improviserad tillfällighetsdikt o.d.; musikstycke, i sht för piano, vilket genom sin lätta, flyktiga men därför icke mindre lö-diga ton får det improviserades skimmer övei’ sig. E.A. Imprope'rier (lat. imprope'ria, förebråelser), mus., i katolsk liturgi en rad antifoner och responsorier (se d.o.) i långfredagens mässa. Texten börjar ”Po'pule meus, quid feci tibi?”. Dess ålderdomliga gregorianska melodi bearbetades flerstämmigt av bl.a. Palestrina. C.A.M. Improvise'ra (till lat. improvi'sus, oförutsedd), utan förberedelse el. på rak arm dikta el. komponera el. hålla tal; hastigt anordna. — Subst.: Improvisation [-Jo'n]. — Im-p r o v a s i t ö'r, person, som (gärna) improviserar el. har lätt för att improvisera. — Mus. Förmågan att utan förberedelse, utan skriftlig uppteckning under föredraget komponera ett musikstycke hörde förr till de krav, man ställde på varje god musiker. I själva verket utgör denna förmåga, för vilken förutsättningarna äro mer el. mindre medfödda hos varje människa, prövostenen på förtrogenheten med musikens uttrycksmedel och borde läggas till grund för allt ”aktivt” njutande och utförande av musik. En levande musikundervisning bör på varje stadium upptaga praktisk tillämpning av de vunna teoretiska insikterna i form av i. — Litt.: H. Riemann, ”Anleitung zum General — 947 — — 948 —