Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Impregnering - Impressario, impressarie - Impressionism - Imprimatur - Improbatur - Improduktiv - Impromptu - Improperier - Improvisera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMPRESSARIO
beståndsdelar, som efter intorkning el. efter
särsk. mekanisk el. kemisk behandling stöta
bort vatten, t.ex. aluminiumacetat el.
alumi-niumformiat. — För att impregnera vävnader,
papper, trä etc., så att de bli eldfast a,
användas som regel saltlösningar, vilka ant.
indränkas i el. strykas på materialet. Två olika
typer av salter begagnas. Den ena typen bildar
själv kvävande gaser (ss. ammoniak,
koldioxid), vilka blanda sig med de från materialet
bildade gaserna och göra dem icke-brännbara.
Den andra typen omfattar salter, som smälta
vid relativt låg temp. men icke vid högre temp.
förflyktigas utan i stället bilda en skyddande
glasartad hinna, t.ex. alkalisilikat, som bildar
kiselsyra som skydd, borsyra m.fl. — Ang. i.
mot röta se Träkonservering. C.-A.N.
Impressa’rio, impress ar i e (it. imp
resår io, eg. entreprenör), ekonomisk ledare (eng
manager) av teater-, konsertturné o.d.
ImpressionFsm [-Jon-] (till fra. impression,
intryck). 1) Konsthist., riktning inom
måleriet, som uppstod i Frankrike på 1860-talet och
som o. 1900 dominerade den europeiska
målarkonsten. Dess upphovsmän fortsatte
realisternas utvecklingslinje i opposition mot
akademiskt måleri, symbolism och romantik. De
voro framförallt färgkonstnärer, som
reagerade mot att den härskande stilen på teoretiska
grunder strängt skilde mellan teckning och
kolorit. I det intryck, som omvärlden gör på
målarens öga och som borde vara det enda
rättesnöret för hans konst, existerar icke form
annat än som bärare av färg. Denna återigen
leder sitt ursprung från ljuset, som alltså är det
eg. motivet för varje tavla. Spektrums sju
färger ansågos därför som de enda lämpliga för
att frambringa det eftersträvade livliga
verklig-hetsintrycket. Den konst, som skapades med
dessa teorier som bakgrund, är företrädesvis en
figur- och landskapskonst, vari solljuset
skildras med så vitt möjligt rena, oblandade och
ljusa färger och där även skuggorna äro
bärare av en bestämd kolorit.
Komplementfärgerna spela en betydelsefull roll i detta spel av
skuggor och dagrar. Tekniken är ofta
skissartad med kraftig och karakteristisk penselföring.
I. förbereddes småningom under 1860-talet och
framträdde som en samlad och målmedveten
riktning på en utst. i Paris 1874 men fick i
decennier kämpa mot ett kompakt motstånd.
Dess ledare voro Edouard Manet, Claude
Mo-net, Edgar Degas och Auguste Renoir, och
dessa samlade omkr. sig en hel skara mer el.
mindre betydande efterföljare. Benämningen
”impressionister” var urspr. menad som ett
förlöjligande namn, som gavs dem efter en
tavla av Monet, föreställande en solnedgång
och kallad ”Impression”, vilken utställdes 1874.
Rörelsen spred sig även till det övriga Europa.
Liebermann och Corinth i Tyskland, Kröyer i
Danmark och Thaulow i Norge äro bl.a. dess
märkesmän. I Sverige representeras i. av Zorn,
Skånberg, Rich. Bergh m.fl. I Frankrike
avlöstes i. omkr. 1910 av nya strömningar, ss.
neoimpressionism, pointillism och
expressionism. — Litt.: G. Mauclair, ”Les maltres de
1’impressionisme” (1903); W. Weisbach,
”Impressionismus” (1910—11). G.S.
2) Mus. I. betecknar här ett musikaliskt
språk, som, ofta med programmatisk tendens,
söker skildra stämningen vid en yttre
upplevelse, särsk. medelst en säregen, ofta bisarr
harmonik och instrumentation och med hjälp
av snabbt växlande motiv, vilkas organiska
sammanhang är dolt av koloristiska och
va-riationsliknande medel. Huvudrepresentanten
för den musikaliska i. är Claude Debussy (se
denne). E.A.
Imprima’tur (lat.), eg.: ”må tryckas”;
tryck-ningstillstånd. Jfr Censur.
Improba’tur (lat., underkännes), underbetyg.
— Verb: I m p r o b e’r a.
Improdukti’v, ofruktbar; som ej avkastar
något el. ger resultat.
Impro’mptu (lat. in pro’mptu, i beredskap,
med lätthet), improviserad tillfällighetsdikt
o.d.; musikstycke, i sht för piano, vilket genom
sin lätta, flyktiga men därför icke mindre
lö-diga ton får det improviserades skimmer övei’
sig. E.A.
Imprope’rier (lat. imprope’ria, förebråelser),
mus., i katolsk liturgi en rad antifoner och
responsorier (se d.o.) i långfredagens mässa.
Texten börjar ”Po’pule meus, quid feci tibi?”.
Dess ålderdomliga gregorianska melodi
bearbetades flerstämmigt av bl.a. Palestrina. C.A.M.
Improvise’ra (till lat. improvi’sus,
oförutsedd), utan förberedelse el. på rak arm dikta
el. komponera el. hålla tal; hastigt anordna. —
Subst.: Improvisation [-Jo’n]. —
Im-p r o v a s i t ö’r, person, som (gärna)
improviserar el. har lätt för att improvisera. — Mus.
Förmågan att utan förberedelse, utan
skriftlig uppteckning under föredraget komponera
ett musikstycke hörde förr till de krav, man
ställde på varje god musiker. I själva verket
utgör denna förmåga, för vilken
förutsättningarna äro mer el. mindre medfödda hos varje
människa, prövostenen på förtrogenheten med
musikens uttrycksmedel och borde läggas till
grund för allt ”aktivt” njutande och utförande
av musik. En levande musikundervisning bör
på varje stadium upptaga praktisk tillämpning
av de vunna teoretiska insikterna i form av i.
— Litt.: H. Riemann, ”Anleitung zum
General
— 947 —
— 948 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
