INDELTA ARMÉN nan. Allmogen slapp utskrivningarna, och Kronan hade en viss truppstyrka garanterad. Vid 1680 års riksdag ifrågasattes systemets införande även i övriga landskap; dock blev det den gången antaget endast i Finland. Vid 1682 års riksdag framlade konungen ett generellt förslag om ständigt knektehåll, avseende uppsättande och underhåll inom landskapen av reg., vartdera om 1,200 man. Sedan bondeståndet, som saken eg. gällde, antagit förslaget, tillkom ett riksdagsbeslut i form av kontrakt mellan konungen och de olika landskapen. Småland och Västergötland biträdde icke beslutet i denna form utan antogo först i slutet av 1680-talet det ständiga knektehållet. De forna danska landskapen, Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, stodo utanför organisationen. — Genom systemets antagande hade allmogen dels förpliktat sig att städse hålla vederbörligt reg. fulltaligt, alltså att svara för rekryteringen av detsamma, dels åtagit sig praktiskt taget allt, som hörde till underhållet. Från K.m:ts sida lovades till gengäld härför frihet från utskrivning, en frihet, som dock icke gällde andra än den lantbrukande befolkningen, d.v.s. den, som deltog i knektehållet. — Systemet gällde förutom inf. även flottan (se Indel-ningskompani), under det att rytteriet uppsattes genom rusthållet (se d.o.). — Roteringen, d.v.s. fördelningen på jorden av knektehållet, uppdrogs, liksom förut indelningen, åt särsk. provinskommissarier. Deras åligganden bestod i: uppteckning av hemmanen och fördelning av desamma på rotar alltefter storlek — varje rote skulle uppsätta en aöldat —, varefter rotarna sammanfördes till kompanier om 150 nummer. Kompani- och reg.-områdenas gränser jämkades, så att bördan blev i möjligaste mån rättvist fördelad. — Från rotering befriades: adelns sätes- och tillhörande gårdar inom rå och rör, rustnings hemman, indelta befälshemman, prebende-hemman, ödeshemman samt länsmäns, gästgivares och postbönders hemman. Den indelta armén hade för sin första rekrytering manskapet från de äldre, utskrivna reg. att tillgå. I den mån den gamla knektestammen gick bort, gällde det att fylla vakanserna; varje nyanställd soldat skulle ha en lega om i regel 100 dal. kmt. I regel skulle varje rote svara för sin soldat; dock hände det, att socknarna bildade föreningar för gemensam anskaffning av legomedel. Beträffande tjänstetiden var urspr. stadgat, att soldaten skulle tjäna, ”så länge han förmådde”. Den vanliga åldern för avsked blev sedermera 55 år; dock kunde reg.-chefen bevilja interimsav-sked på gr. av sjukdom el. ålder. — Soldatens underhåll utgjordes, förutom lega, av lön, i regel 35 dal. kmt., vidare hemkall, bestående av ett spannland jord, äng till 2 lass hö samt torp med uthus; mundering och underhåll skulle rotebönderna bestå. — Under det stora nordiska kriget ställdes den indelta armén på hårda prov. De stora segrar, som inledde kriget, voro ett vittnesbörd om arméns fältduglighet. Systemets svaghet var bristen på reserver. Karl XII sökte skapa sådana, dels genom att förordna om vargerings- el. reservkarlar (1 å 2 pr s:n), dels genom att av rotarna utkräva knektar utöver den ord. stammen. På sistn. sätt tillkommo först de s.k. 3-männingarna, där 3 rotar tillsammans uppsatte en knekt, sedermera efter analoga grunder 4-männing-arna för hemmavarande reg. och 5-männingar-na för i fält varande. — 1719, 1720 och 1772 års regeringsformer stadfäste i:s bestånd. Endast mindre förändringar förekommo i detsamma. En sådan var den under frihetstiden införda vakanssättningen av ett större el. mindre antal rotar pr reg., vilka i stället anslogos till andra statsändamål. — I. fortsatte att äga bestånd även efter den allmänna värnpliktens införande. Det upphävdes först 1892 i så måtto, att Staten successivt övertog de kostnader, som förut ålegat rotarna. Slutl. beslöts 1901, att den indelta armén skulle upphöra genom vakanssättning i mån av soldaternas avgång. — Litt.: S. Ågren, ”Karl XI:s i. för armén” (1922); A. L. T. Wijkander, ”öfversikt av sv. krigsförfattningens historiska utveckling” (1866). T.H-m. Indelta armén, se Indelningsverket Indemnite't (till lat. inde'mnis, skadeslös). 1) Strafflöshet; ansvarsfrihet, spec. om den ansvarsfrihet, som ett lands lagstiftande församling i efterhand beviljar en regering, när denna i ett visst läge tvingats överskrida sin lagliga befogenhet. Ett dylikt i.-förfarande sker i England och U.S.A. genom att parlamentet, resp kongressen antager en särskild act of indem-nity. — 2) I fransk statsrätt användes termen indemnité parlementaire om den gottgörelse, en folkrepresentant erhåller för fullgörandet av sitt uppdrag. J.E.N. Indépendance beige, L’ [lådepädä's bäTz], belgisk liberal tidn., grundad i Bryssel 1831 under namnet ”LTndépendant”; den fick under familjen Bérardis ledning stort inflytande. I. anses än i dag vara organ i utrikespolitiska frågor för ledande belgiska kretsar. G.Lw. Independence day [indipä'ndans del'], */i, U. S. A:s nationaldag till minne av självständig-hetsförklaringen 1776, se Förenta stater-n a, sp. 802. — 963 — — 964 —