INDIANER liksom hemliga förbund finnas. Kulten utmär-kes av en mängd magiska ceremonier, avsedda att påverka fruktbarheten. De s.k. s o n o r i s-ka folken utefter Californiaviken äro åkerbrukare och odla ung. samma kulturväxter som i s. Nordamerika i övrigt samt förstå sig på både konstgjord bevattning och terrasse-ring. Bostäderna äro primitiva bikupsforma-de hyddor el. skyddstak. Vid kusten användas sävflottar. Medan den forna sonoriska kulturen i ett och annat påminde om pueblos, liknar den nu till det yttre den kaliforniska. I avseende å religionen har man funnit överensstämmelser med det gamla Mexiko. Efter språken kunna de nordamerikanska i. uppdelas i en ö. och en v. grupp. Praktiskt taget äro dessa icke representerade inom varandras områden. Då de viktigare olika språkfamiljerna i ”Svensk uppslagsbok” äro behandlade i särsk. art. under resp, namn, behöva de här blott anges. Bland de ö. märkas den stora algonkingruppen, den irokesisk-huronska (se Irokeser) och s i o u x-gruppen, vidare de från v. komna m u s k h o-g e e och isolerade språkstammar som k a r a n-k a w a, t o n k a w a, beothuk, caddo o.a. Till de v. språkfam. höra a t h ap a s ke r el. t i n n e h, vilka ha en mycket stor utbredning, liksom shoshonerna, medan bland smärre familjer märkas selish, w a k a s h, shahaptin, kutenai, tsimshian, z u-n i, keres, tan o, maidu, pomo, yuki, y u m a och p i m a, de sistn. besläktade med naua, alltså med aztekerna. Det bör observeras, att språk och kultur alls icke täcka varandra, varför språket ej kan användas som etnografisk indelningsgrund. Mellanamerika. Liksom det finns språklig släktskap mellan i. i s.v. Nordamerika och de mellanamerikanska kulturfolken, finns det också kulturella överensstämmelser. Men de mest betydande av de mexikansk-mellanameri-kanska folken ha som bekant nått en mycket hög kulturnivå, ja, i mångt och mycket den högsta i Amerika. Härifrån ha kulturella impulser utgått, som sträckt sina verkningar vida. Många forskare anse, att vi här, mellan den n. och den s. kontinenten, ha att söka själva källan till all högre i.-kultur och att åkerbruk, keramik- och vävnadskonst o.a. tidigast idkats här. Dessa kulturer kunna uppdelas i m a y a s, n a u a s (till vilken hörde aztekerna), chorotegernas och c h i b c h a s (se d.o.). De sistn. stammarnas kultur hade sitt huvudcentrum i n. Sydamerika, och starka inflytelser ha därifrån gjort sig gällande. Högst stodo naua och maya, vilka f.ö. påverkade varandra ömsesidigt. Dessa folk hade en fast organisa tion, uppförde palats och tempelpyramider. I fråga om konst (stenskulptur), metallbearbetning, vävning och keramik hade de nått långt. Ett intensivt åkerbruk bedrevs med konstbevattning, terrassering och gödsling. Religionen utmärktes av en stor gudavärld och offerkult. Ett organiserat prästerskap fanns, man hade bildskrift och ett märkligt kalendersystem. (Se beträffande kulturen bl.a. även Huaxteker, Chichimeker, Tolteker, Totonaker, Tsapoteker, Mixteker.) Azteker och och maya äro icke utdöda, deras efterkommande kunna beräknas till resp. 1% och 1% mill. Av språkfamiljer märkas utom de ovan nämnda fyra huvudgrupperna chichimeker, otomi, tarasker, totonaker, mixe, zoque, mixteker, tsapoteker o.a. Sydamerika. De sydamerikanska kulturfolken kunna delas i tre huvudgrupper, chibcha inom nuv. Colombia, Ecuadors folk och det gamla Perus inv. Deras kultur skildras under uppslagsorden Chibcha, C a u c a-f o 1 k, C a-ra, C a n a r i, Aymara, Inka samt under Bolivia, Chile, Peru (fornminnen). Längst i kultur nådde de peruanska folken, vilkas byggnadskonst (även stenbyggnader), keramik, vävnadskonst och metallbearbetning, liksom deras högtstående religion och utmärkta organisation (inkas äro i detta avseende ouppnådda), närma dem till den höjd, på vilken azteker och maya stodo. Karakteristiskt för de andinska folken är bl.a., att de icke använde bågen som vapen utan spjutslungare, slungor o.a. De andinska folken höllo husdjur ss. marsvin, en ank-art samt lama-djuret, däremot ej kalkonen som i Nordamerika. I kulten ingingo offer, bön och bikt. Den andinska kulturen i Sydamerika har sträckt sitt inflytande mycket längre än till de kulturbärande folkens politiska intressesfärer. — De sydamerikanska naturfolken kunna icke lika lätt uppdelas i kulturprovinser efter näringar och kulturella överensstämmelser i övrigt som Nordamerikas. Folken inom ett ofantligt område, Amazonas, Guayana, Venezuela och Colombia, måste här sammanfattas till en grupp, som kan kallas urskogsområdets och de nordliga savannernas folk. De grunda sitt näringsliv på åkerbruk, om också jakt och fiske mångenstädes spela en betydande roll. Endast en stam i n., g o a j i-r o, har övergått till boskapsskötsel. Keramik, flätnings- och vävnadskonst äro ofta högt utvecklade. Stammarna inom det tropiska skogsområdet ha, trots olikartat ursprung, småningom fått en viss enhetlig kulturell prägel. Kulturväxten mandioka har här dominerande betydelse, men även majs, sötpotatis, — 975 — — 976 —