INDIANER jordnötter, bönor, peppar och bananer odlas. — Åkerbruksredskapet var överallt grävkäp-pen, odlingssättet svedjebruk. I översvämnings-områden har man dock haft åkrar på konstgjorda kullar, liksom man förstått att anlägga bankformade vägar och kanaler. — Mandioka, öl och palmvin äro de viktigaste rusdryckerna, av narkotika tobak, parica och koka, som i de andinska kulturerna spelade stor roll. Hängmattan av bast el. bomull är den vanliga bädden. Spjälställningar tjäna som hyllor (i kallare trakter även som bädd), och pallar tillhöra husgerådet. Lerkärlen smyckas ofta med målning. Kalebass-skal användas mycket som kärl. Fiske bedrives ivrigt enl. olika metoder: fisken skjutes med pil och båge, ljustras, fångas med håvar, nät, ryssjor el. i inhägnader, varjämte fiskevattnet ofta förgiftas. Jakten är ej så viktig. Den bedrives ofta med hjälp av hundar. Jaktvapen äro bågen el. blås-röret. Blåsrörspilarna förgiftas. Beryktat är särsk. curare-giftet. Utom vegetabiliska gifter förekomma särsk. västerut animaliska. Fordom användes spjutslungare vid övre Maranon. Snaror och fällor av flera slag användes vid jakt såväl som vid fiske. Enda husdjur var urspr. hunden, numera äro också höns vanliga. Tama skogsdjur hållas ofta för nöjes skull. I krig användes utom bågen även lans, klubba och dolk. Krigen bestå av en serie överfall, varvid ofta troféer, t.ex. de fallnas huvuden, tagas. Byarna befästes förr, särsk. i n., med kaktushäckar, palissader, planterade, taggiga träd el. gravar. Gasangrepp gjordes med hjälp av den stickande röken från peppar. Som jordbrukare äro i. bofasta. Byarna äro sällan stora, men bostäderna ofta flerfamiljshus, t.ex. malokan (se d.o.), ett stort sadeltak, direkt ställt på marken. Runda och fyrkantiga hyddor omväxla i övrigt. På savannerna äro husen solidare än i urskogen. I sumptrakter, Mara-caibo-sjön o.a., förekomma pålbyggnader. Klädedräkten är sparsam el. saknas, men i s. användes ett ringformigt plagg, tipoy, i v. den ärmlösa skjortan, cusma. Kläderna äro vävda el. av bark-tyg. Prydnaderna, av fjädrar, ben, tänder o.a., äro desto rikare, och smycken införas ofta i öron, näsa el. läppar. Målning och tatuering äro vanliga. Arbetsfördelningen mellan könen är strängt genomförd, och stundom är man på väg mot verkligt yrkesarbete. En livlig byteshandel äger rum. Bollspel idkas bl.a. med gummibollar. I. ha förstått att utnyttja gummit, vars upptäckare de äro, på allehanda sätt. — Bördor bäras vanl. i korgar, fästa i band över pannan, bärnät och väskor tillhöra v. och s. Sydamerika. — Barkkanoter i ett stycke förekomma i Bolivia, Brasilien och Guayana, i övrigt dominera de urholkade trädstammarna. Farkosterna paddlas fram. De sociala förhållandena äro ej tillräckligt kända. Klanindelning förekommer hos en del aro-w a k i s k a stammar. De flesta stammar bestå av familjegrupper. Verkligt äktenskap finnes överallt. Polygami är ej vanlig; polyandri kan förekomma. Männen ha ofta samman-slutit sig till klubbar, stängda för kvinnorna. Couvade (se d.o.), männens barnsäng, är vida utbredd. Ungdomar av bägge könen få ofta genomgå pubertetsprov. Familjetilldragelser firas med omfattande ceremonier och fester. Musikinstrument äro flöjter, panflöjter, skallror, trumpeter och trummor. Stränginstrumenl torde urspr. ej ha funnits i Amerika. Med de stora trummorna av urholkade trädstammar kan man signalera från by till by. Dans ingår här som hos andra i. i kulten. Religionen höjer sig ej över det animistiska stadiet, där icke andinskt inflytande gjort sig gällande. Skydd mot andar ernås genom allehanda magiska åtgärder, varvid medicinmännen äro verksamma. Verkliga läkemetoder användas jämte magi, och i. känna en mängd växtmediciner. I. tro alla på ett liv efter detta. Den döde behandlas ofta som levande. Begravningssättet växlar. Vanl. begraves den döde i jorden. Likbränning och plattformbegravning förekommer dock. S.k. efterbegravning är ej ovanlig. Hemliga förbund, som idka maskdanser o.a. riter, äro vanliga. — I ö. Brasilien leva kringströvande indianfolk, vilkas huvudmassa utgöres av g é s. De äro urspr. nomadiska jägarstammar utan åkerbruk. De kände från början icke krukmakare och vävnadskonsten, ej heller narkotika el. rusdrycker och kunde icke göra kanoter el. hängmattor, ej heller koka födan. Denna rostades el. stektes i jordugn. Männen sköta jakten med sina mycket långa bågar och pilar, kvinnorna insamla vegetabilier. Nakenhet är vanlig. De kunna tillverka slipade stenyxor. Organisationen är icke fast. Hövdingarna ha föga makt. Ätm. de äldre leva i fasta äktenskap. — Eldslandets öar och sydligaste Chile-kusten äro bebodda av e 1 d s län d a r e. De föra ett slags vattennomadliv i sina grovt hopsydda barkkanoter. Både deras husgeråd, deras vapen, spjut och harpuner och klädedräkten (skinn-kappa och -skört) äro mycket primitiva, varför de föra en hård kamp för tillvaron i det ogästvänliga klimatet. Deras språk äro dock rika och deras religiösa föreställningar alls icke outvecklade. Pubertetsceremonierna innefatta verkliga kurser för ungdomen, och hemliga förbund finnas. — Till ryttarfol-ken på pampas, nästa kulturella grupp, — 977 — —- 978 —