INDIEN så långt söderut som Kathiawar, Gujarat och Maharashtra. Här fortlevde de sakiska k s h a-t r a p a-dynastierna till c:a 400 e.Kr., då de un-derlades Gupta-väldet (se nedan). Sakerväldet i n.v. måste i sin tur redan under l:a årh. e.Kr. vika för den väldiga Yüe-chi-expansionen under K u s h a n a-dynastien; denna behärskade sedermera mer el. mindre Nordvästindiens historia till c:a 870 och följdes av de s.k. b r a-m i n-k onungarnas dynasti till 1021, då M a h m u d a 1-G h a z n i fullbordade den muhammedanska erövringen av Nordvästindien. — I Nordindien bestod Maurya-väldet till o. 185 f.Kr. Så följde C u n g a- (185—73) och K a n-v a-väldena (73—28 f.Kr.). Ingen viktigare tilldragelse märkes därefter, förrän o. 320 e.Kr. G u p t a-väldet grundades; därmed begynner en lysande period i Nordindiens historia. Efter erövringen (o. 400) av de sakiska khshatrapa-väldena (jfr ovan), omspände guptaväldet Nordindien i dess helhet. Men efter 450 måste det upprepade gånger mottaga heftaliter-n a s invasioner; dessutom lösgjorde sig v. delen av väldet c:a 495 under V a 1 a b h i-dynastien. Efter 500-talets mitt är guptaväldet förbi; de följ. årh. fram till den muhammedanska erövringen visa en stark decentralisering av maktställningen i n. I. En tid höjde sig Kanauj under Harsha (se denne) 606—647 till en maktställning, som nära nog nådde guptaväldets omfattning, men i övrigt var herraväldet delat på ett flertal storheter. I v. delades makten mellan olika rajputdynastier; dessa drabbades övergående av den muhammedanska expansionen under Mahmud al-Ghazni (998—1030). Den definitiva muhammedanska erövringen ägde rum 1192—94 genom Muizz al-Din Muhammed av ghoridernas dynasti. Är 1202 utsträcktes det muhammedanska väldet även över ö. Nordindien, där Bengalen under P a 1 a-och Sen a-dynastierna under tiden från 750 nått betydande maktställning. Efter 1202 var sålunda så gott som hela Nordindien i muhammedanernas händer. Muhammedanismens huvudfäste blev Delhi; de där residerande muhammedanska dynastierna innehade ända till stormogulväldets grundläggning en mer el. mindre grundfast supremati över Nordindien, trots att vissa områden, framför allt Bengalen, i realiteten oftast voro oavhängiga. I Delhi gjorde sig ståthållaren Qutb ad-Din Ai-bek (1206) oavhängig och grundade den s.k. slavdynastien (1206—90), på vilken följde Childji- (1290—1320), Toghluq- (1320—1413), Saijid- (1414—51) och Lodidynastierna (1451 —1526), vilken sistn. efterföljdes av stormo-gulväldet. — Sydindien hade redan under Mau-rya-väldets tid (o. 200 f.Kr.) förenats i A n d h r a-väldet av teluguextraktion; dess expansion var tidvis stark. Vid sidan därav bestodo sedan gammalt i s. de tamuliska P a n d y a- och C o 1 a-väldena. Andhra-väldet störtades c:a 235 e.Kr. av P a 11 a v a-dynastien av oviss här^ stamning. Pallava-väldet behärskade Sydindien i flera årh. och spelade en stor kulturhistorisk roll som förmedlare av indisk kultur åt Bortre L: det led avbräck genom uppkomsten av nya välden i n.v. Dekkan, främst det marattiska C a 1 u k y a-väldet, varefter Palla-vaväldets försvagande åtföljdes av ett förstärkande av Colaväldets maktställning. Under dess egid inleddes en kort, men lysande period i I:s historia, under vilken slutl. allt land kring Bengaliska viken förenades under en spira (första hälften av 1000-talet). Detta välde störtades 1053 av Calukyaväldet; efter en betydande maktutveckling av detta under slutet av 1000- och första hälften av 1100-talet inträdde förfall; vasalldynastien Yadava nådde en dominerande ställning i n. Sydindien, i s. reste sig på Cola-väldets ruiner H o y s a 1 a-väldet, tävlande med dynastien Yadava om herraväldet över Dekkan. Båda föllo offer för den muhammedanska expansionen, som från n. Indien påbörjades under A 1 a u d-D in Childji (1296—1316). Först föll Yadava-väldet 1318, så Hoysala-väldet 1327; men den muhammedanska erövringen av Sydindien var ännu föga djupgående, och (1335—1565) lyckades där ett hinduiskt välde, Vijayanagar, under mera än två årh. hävda sig gentemot den muhammedanska expansionen. Det muhammedanska Sydindien förenades 1347 till ett välde under bahmanidernas dynasti, som spelade en dominerande roll i Sydindiens historia, tills det 1482 sönderföll i de fem muhammedanska rikena Berar, Ahmednagar, Bidar, B i d j a p u r och Golkonda; samtliga dessa dukade slutl. under för stormogulväldets expansion, sist Golkonda (1687). Vid 1500-talets början lydde I. så gott som helt under muhammedanskt välde, men det var delat på flera händer. Det muhammedanska I:s enande kom utifrån. B a b u r, en ättling av Timur, som genom özbegernas expansion berövats sitt rike i nuv. Ferghana och 1504 erövrat Kabul, hade där närt planen att uppträda ss. erövrare i Indien. 1525 började han sitt berömda fälttåg mot L, intog efter segern vid Panipat 1526 Delhi och blev sålunda grund-läggare av stormogulväldet, som småningom under Babur (d. 1530), Humajun (1530—56) och framförallt Akbar (1556— 1605) förenade hela Nordindien i ett välde och genom sin administrativa organisation gjorde-en bestående insats i I:s historia. Efter D j a~ — 997 — — 998 —