Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
hangir (1605—27) och Schahdjahan
(1628—58) började med Aurangzeb (1658
—1707) en ny expansionsperiod, som ledde till
s. I:s delvisa införlivande med stormogulväldet
Då hade emellertid redan hotande faror vuxit
upp för den muhammedanska stormakten. I n.
hade s i k h e r n a (se d.o.) utvecklat sig till en
alltmera aktiv politisk faktor, och i s. hade
genom S i v a j i (d. 1680) grundats ett m a r a
1t-rike av betydande slagkraft. Med A u r a n
g-z e b s död var det i det hela slut med
stormo-gulväldets ställning som muhammedansk
stormakt i L; den politiska tyngdpunkten
flyttades över på olika statsbildningar, som växte
upp vid sidan av el. inom ramen för
stormogulväldet, ss. marattväldet, Bengalen, Oudh och
Nizams rike el. Hyderabad. Ss. en ny faktor av
alltmera dominerande betydelse i I:s historia
började den europeiska kolonisationen att
kraftigare göra sig gällande. Sedan
upptäckten av sjövägen till I. genom V a s c o da
G a m a (1498) hade F. d’A 1 m e i d a och A.
d’A Ibuquerque lagt grunden till ett
portugisiskt handelsvälde, som emellertid efter
Portugals införlivande med Spanien 1580 icke helt
kunde upprätthållas. I portugisernas spår
trädde andra europeiska nationer; deras indiska
handelspolitik tog sig uttryck i grundandet av
ostindiska kompanier, det engelska
1600, det holländska 1602 och de fem franska
1604—44, förenade 1719 till Compagnie
des Indes. Hela 1600-talet och förra
hälften av 1700-talet var Europas intresse för I. av
handelspolitisk natur. Det rent politiska
intresset för I. tog sin början vid mitten av
1700-talet genom J. F. D u p 1 e i x’ försök att utvidga
Frankrikes intressesfär och den däremot
riktade, av R. Clive ledda engelska reaktionen;
kampen slutade med en stark reducering av det
franska inflytandet och för Englands del med
engelska ostindiska kompaniets av
stormogulväldet erkända besittningsrätt över Bengalen,
Bihar och Orissa och ett dominerande engelskt
inflytande över stora delar av Sydindien. Var
Clive grundaren, så blev Warren Hastings
(generalguvernör i Bengalen 1774—85)
uppbyggaren och befästaren av det spirande
engelska väldet i I. Den inhemska reaktionen
stäcktes genom besegrandet av maratterna
(1779—81) samt H a i d a r A 1 i och dennes son
Tipu Sahib (freden i Mangalore 1784).
Samtidigt reglerades förhållandet mellan
kompaniets besittningar och riket genom India
re-gulating act (1773) och India bill (1784), genom
vilken Board of India inrättades som ett
regeringens kontrollorgan över kompaniets indiska
förvaltning. Under Lord C o r n w al 1 i s’
generalguvernörskap (1786—93) genomfördes vidare
The permanent settlement, varigenom en
fixerad grundskatt på jordbesittning infördes. Så
var en säker grund lagd för den stora
expansionen under Lord Wellesleys
generalguvernörskap (1798—1805). Efter Tipu Sahibs
död 1799 och maratternas besegrande 1802—04
var det inhemska motståndet mot det engelska
väldet i I. i grunden krossat; dessutom
lyckades Wellesley genom energisk diplomati lägga
så gott som hela s. och centrala I. under
kompaniets intressesfär. Under Lord Francis
Hastings (1813—22) ägde (1817—18) det
definitiva införlivandet av maratternas område
med kompaniets besittningar rum. Genom
förvärvet av Singapore 1819 anvisades en ny väg
för kompaniets kolonialpolitik, vilken
beträddes av den följ, generalguvernören, Lord A
m-herst (1823—28). Genom det s.k. första
kriget med Burma (1824—26) erövrades åt
kompaniet Assam, Arakan och Tenasserim; genom
bytesöverenskommelse med Holland lades
grunden till kolonien Straits settlements (1826).
Med Lord William Bentinck (1828—
35) inträdde en ny period i den anglo-indiska
historien; den tidigare aggressiviteten förbyttes
i arbete för landets inre förkovran, vägen
banades för en djupare förståelse mellan de
härskande engelsmännen och infödingarna, de
se-nares rättigheter vunno först nu verkligt
erkännande, trycket över den indiska pressen
lättades, och ett flertal reformer, främst på
undervisningsväsendets område, genomfördes i
modern anda. Bentincks efterträdare, Lord
Auckland (1836—42), är mest känd för sin
misslyckade inblandning i Afganistans inre
förhållanden (kriget 1839—42); bakom detta låg
emellertid en i den anglo-indiska historien
dittills okänd, sedermera betydelsefull faktor, den
begynnande ryska expansionen i Centralasien.
Det olyckliga kriget mot Afganistan gav
riktlinjer för den brittiska expansionen åt n.v. I.
under Lord Ellenborough (1842—44),
Lord H a r d i n g e (1844—18) och Lord
Dal-housie (1848—56). 1843 annekterades Sindh
och efter första (1845) och andra sikhkriget
(1848—49) Punjab. I sht Dalhousies
general-guvernörsperiod medförde en stark utvidgning
av det engelska väldet genom förvärvet efter
det s.k. andra kriget mot Burma av Pegu (1852)
och inkorporeringen av Oudh (1856). — Den
brittiska expansionen i I. hade hittills
försiggått utan starkare reaktion från den inhemska
befolkningens sida. Men under Lord C a
n-n i n g (1856—62) bröt med ens en reaktionär
strömning ut i full låga,
seapoysuppro-ret (se d.o.). Den djupaste anledningen till
detta var väl den europeiseringsprocess, som
börjat under Dalhousies guvernörstid, yttrande
— 999 —
— 1000 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
