Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
sig bl.a. i en begynnande europeisk industrialism
i I. Seapoysupproret betecknar i alla
avseenden en nyorientering i I:s moderna historia.
Stormogulväldet utplånades (1858); skuggan av
en inhemsk centralmakt var därmed definitivt
bragt ur världen. Det ostindiska kompaniet
upphävdes s.å., och I. ställdes omedelbart
under den brittiska kronans förvaltning med en
vicekonung (viceroy) som utövare av det
engelska styret. Vidare garanterades för framtiden
full religionsfrihet åt alla konfessioners
anhängare — ett nödvändigt medgivande åt den
starka reaktionen. — I:s historia fram emot
sekelskiftet karakteriseras framförallt av inre
utveckling med stark tendens till europeisering.
Den yttre expansionen var under denna period
ringa; genom andra kriget med Afganistan
(1878—81) vanns en förmånlig reglering av
gränsen mot Afganistan, varigenom
infartsvägarna till detta land kommo under engelsk
kontroll; den engelska intressesfären
utsträcktes till berglandet längst upp i n.v. (Chitral,
från 1886); genom det tredje kriget med Burma
(1886) införlivades hela Burma med det
anglo-indiska väldet, och därjämte utsträcktes den
brittiska intressesfären över Belutsjistan. över
huvud betydde detta skede en konsolidering av
det brittiska väldet i I., vartill ej minst bidrog
I:s förvandling till ett kejsardöme (Vi
1877). Men nya faktorer började småningom
växa fram, vilka äro i hög grad dominerande i
I:s moderna historia. Misslyckandet av det
stora upproret 1857 hade visat, att ett
återställande av den gamla ordningen icke var
möjligt; inflytandet från Västerlandet var för
starkt och för påtagligt för att avvisas. Men
detta inflytande ledde till uppkomsten av vad
som dittills ej funnits i I., fosterlandskänsla,
sinne för den indiska kulturens egenart,
känslan av I. som helhet. Så uppkom under
1800-talets två sista årtionden den nationalistiska
rörelsen i L, vilken hittills i hög grad satt sin
prägel på 1900-talets indiska historia.
Med Lord C u r z o n (1899—1905) kom den
brittiska imperietanken att spela en roll i I:s
historia. Den yttrade sig snart i en aggressiv
utrikespolitik. Ett dominerande engelskt
inflytande i Persien befästes. Afganistan tvangs
genom upprättandet av Northwestern frontier
province (1901) alltmera in under engelskt
inflytande, och genom Younghusbands
exp. till Lhasa (1904) säkrades engelskt
inflytande i Tibet. Men den Curzonska
expansionspolitiken sträckte sig även inåt. Curzon
sökte starkt hävda det brittiska inflytandet och
de brittiska intressena i I. på bekostnad av de
nationella indiska. Detta ledde till en
spänning mellan de engelska och de nationella
intres
sena, som under Curzons efterträdare, Lord
Min t o (1905—10) ledde till ett första utbrott.
Det nationalistiska partiet började alltmera
konsolidera sig och starkare hävda sina
positioner; dess ideella mål blev uppnående av
självstyre, svaräj. Rörelsen yttrade sig till en
början närmast i form av bojkott av allt
engelskt, men övergick senare till
våldsamheter. Den anglo-indiska regeringen sökte till en
början kväva rörelsen genom judiciella
åtgärder, men inför dess växande styrka såg den
sig slutl. nödsakad att hos den engelska
regeringen föreslå de reformer, som fingo sitt
uttryck i Indian councils act av 1909: de lag
stiftande provinsråden skulle utses genom val
och de inföddas antal såväl där som i
vice-konungens råd avsevärt utökas. Under den
följ, vicekonungen, Lord Hardinge of
Penshurst (1910—16) verkställdes den
(1911) ur nationell synpunkt välbetänkta
förflyttningen av den anglo-indiska regeringens
huvudsäte från det traditionslösa Calcutta till
Delhi, I:s centralpunkt alltifrån den
muhammedanska erövringen. Den följ, vicekonungen,
Lord Chelmsford (1916—21), fick från
början ta upp kampen mot den på nytt
uppflammande nationalistiska rörelsen, vars
ledare var den betydande T i 1 a k. Den
nationalistiska rörelsens styrka var fullt klar för såväl
den anglo-indiska som den engelska
regeringen, och ministern för L, Lord M o n t a g u,
såg sig 1917 föranlåten att i engelska
parlamentet yrka på utredning om möjligheten av
den indiska krisens biläggande enl. pricipen
gradvis utsträckt självstyrelse. Denna
utrednings resultat var den bekanta
Montagu-Chelmsford-report, som efter många
tvistighe-ter 1919 lades till grund för Government of
India act, den nyordning av I:s angelägenheter,
som ännu äger bestånd. Men det indiska
problemet visade sig mera komplicerat, än man
föreställt sig. Efter världskriget hade en
rörelse uppstått, vilken i I. fick sin huvudhärd,
den muhammedanska kalifatrörelsen, som
ytterst åsyftade alla muhammedaners förening
till ett politiskt-religiöst kalifat. Det hinduiska
nationalistpartiet och det muhammedanska
ka-lifatpartiet förenade sig, trots inbördes
motsättningar, i frontställning mot det engelska
väldet. Ett spontant uttryck fick den rådande
spänningen i upploppet i Amritsar april 1919,
vilket kvävdes i blod; den anglo-indiska
regeringens åtgärd att söka dämpa oron genom
spec. strafflagar för delaktighet i
upprorsför-sök, de s.k. Roivlatt acts, bottnade i en
överskattning av orons vidd och var endast ägnad
att ytterligare upphetsa den nationalistiska
strömningen. Denna började nu småningom
— 1001 —
— 1002 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
