INDIEN sig bl.a. i en begynnande europeisk industrialism i I. Seapoysupproret betecknar i alla avseenden en nyorientering i I:s moderna historia. Stormogulväldet utplånades (1858); skuggan av en inhemsk centralmakt var därmed definitivt bragt ur världen. Det ostindiska kompaniet upphävdes s.å., och I. ställdes omedelbart under den brittiska kronans förvaltning med en vicekonung (viceroy) som utövare av det engelska styret. Vidare garanterades för framtiden full religionsfrihet åt alla konfessioners anhängare — ett nödvändigt medgivande åt den starka reaktionen. — I:s historia fram emot sekelskiftet karakteriseras framförallt av inre utveckling med stark tendens till europeisering. Den yttre expansionen var under denna period ringa; genom andra kriget med Afganistan (1878—81) vanns en förmånlig reglering av gränsen mot Afganistan, varigenom infartsvägarna till detta land kommo under engelsk kontroll; den engelska intressesfären utsträcktes till berglandet längst upp i n.v. (Chitral, från 1886); genom det tredje kriget med Burma (1886) införlivades hela Burma med det anglo-indiska väldet, och därjämte utsträcktes den brittiska intressesfären över Belutsjistan. över huvud betydde detta skede en konsolidering av det brittiska väldet i I., vartill ej minst bidrog I:s förvandling till ett kejsardöme (Vi 1877). Men nya faktorer började småningom växa fram, vilka äro i hög grad dominerande i I:s moderna historia. Misslyckandet av det stora upproret 1857 hade visat, att ett återställande av den gamla ordningen icke var möjligt; inflytandet från Västerlandet var för starkt och för påtagligt för att avvisas. Men detta inflytande ledde till uppkomsten av vad som dittills ej funnits i I., fosterlandskänsla, sinne för den indiska kulturens egenart, känslan av I. som helhet. Så uppkom under 1800-talets två sista årtionden den nationalistiska rörelsen i L, vilken hittills i hög grad satt sin prägel på 1900-talets indiska historia. Med Lord C u r z o n (1899—1905) kom den brittiska imperietanken att spela en roll i I:s historia. Den yttrade sig snart i en aggressiv utrikespolitik. Ett dominerande engelskt inflytande i Persien befästes. Afganistan tvangs genom upprättandet av Northwestern frontier province (1901) alltmera in under engelskt inflytande, och genom Younghusbands exp. till Lhasa (1904) säkrades engelskt inflytande i Tibet. Men den Curzonska expansionspolitiken sträckte sig även inåt. Curzon sökte starkt hävda det brittiska inflytandet och de brittiska intressena i I. på bekostnad av de nationella indiska. Detta ledde till en spänning mellan de engelska och de nationella intres sena, som under Curzons efterträdare, Lord Min t o (1905—10) ledde till ett första utbrott. Det nationalistiska partiet började alltmera konsolidera sig och starkare hävda sina positioner; dess ideella mål blev uppnående av självstyre, svaräj. Rörelsen yttrade sig till en början närmast i form av bojkott av allt engelskt, men övergick senare till våldsamheter. Den anglo-indiska regeringen sökte till en början kväva rörelsen genom judiciella åtgärder, men inför dess växande styrka såg den sig slutl. nödsakad att hos den engelska regeringen föreslå de reformer, som fingo sitt uttryck i Indian councils act av 1909: de lag stiftande provinsråden skulle utses genom val och de inföddas antal såväl där som i vice-konungens råd avsevärt utökas. Under den följ, vicekonungen, Lord Hardinge of Penshurst (1910—16) verkställdes den (1911) ur nationell synpunkt välbetänkta förflyttningen av den anglo-indiska regeringens huvudsäte från det traditionslösa Calcutta till Delhi, I:s centralpunkt alltifrån den muhammedanska erövringen. Den följ, vicekonungen, Lord Chelmsford (1916—21), fick från början ta upp kampen mot den på nytt uppflammande nationalistiska rörelsen, vars ledare var den betydande T i 1 a k. Den nationalistiska rörelsens styrka var fullt klar för såväl den anglo-indiska som den engelska regeringen, och ministern för L, Lord M o n t a g u, såg sig 1917 föranlåten att i engelska parlamentet yrka på utredning om möjligheten av den indiska krisens biläggande enl. pricipen gradvis utsträckt självstyrelse. Denna utrednings resultat var den bekanta Montagu-Chelmsford-report, som efter många tvistighe-ter 1919 lades till grund för Government of India act, den nyordning av I:s angelägenheter, som ännu äger bestånd. Men det indiska problemet visade sig mera komplicerat, än man föreställt sig. Efter världskriget hade en rörelse uppstått, vilken i I. fick sin huvudhärd, den muhammedanska kalifatrörelsen, som ytterst åsyftade alla muhammedaners förening till ett politiskt-religiöst kalifat. Det hinduiska nationalistpartiet och det muhammedanska ka-lifatpartiet förenade sig, trots inbördes motsättningar, i frontställning mot det engelska väldet. Ett spontant uttryck fick den rådande spänningen i upploppet i Amritsar april 1919, vilket kvävdes i blod; den anglo-indiska regeringens åtgärd att söka dämpa oron genom spec. strafflagar för delaktighet i upprorsför-sök, de s.k. Roivlatt acts, bottnade i en överskattning av orons vidd och var endast ägnad att ytterligare upphetsa den nationalistiska strömningen. Denna började nu småningom — 1001 — — 1002 —