Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Individ - Individualbegrepp - Individualisera - Individualism - Individualitet - Individualpsykologi - Individuell - Individuell försäkring - Indochine française - Indoeuropéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDOEUROPÉER
ordnad atombegreppet, dels ss. del av
molekylen; stenen likaledes ss. underordnad begreppet
och ss. del av huset. I. i strängare mening
kallas dock endast de levande väsendena. —
Individualitet: (individens) säregenhet. —
Individuell: för individen utmärkande. —
Individualisera: framhäva, utforma det
individuella. H.L.
IndividuaTbegrepp. I motsats till planet, som
är allmänbegrepp (jfr d.o.), kan planeten Mars
kallas i., liksom t.ex. Napoleon el. världskriget.
Det enskilda kan visserligen ej definieras, då
dess kännetecken äro oräkneliga (outsägliga:
indivi’duum ineffa’bile), och har därför ej
brukat anses som begrepp i eg. mening; men det
kan i vissa drag mer och mer begreppsmässigt
bestämmas och t.o.m. från någon viss sida
definieras, t.ex. Stockholm genom angivande
av longitud och latitud. H.L.
Individualisera, se Individ.
Individualism, fil., åsikt el. strävande, som
betonar individen gentemot släktet el. det hela.
Hos Platon är (metafysiskt sett) släktet det
reala, medan individerna äro förgängliga
avbilder, hos nominalisterna individerna reala
och släktet endast ett namn. Hos Hegel träder
(i samhällslivet) individen mera tillbaka för
staten, hos Spencer tvärtom; båda söka dock
den rätta balansen mellan den enskilde och
det allmänna, mellan i. och universalism. Hos
andra göres i. mera ensidigt gällande, så hos
Nietzsche, men ännu mera hos anarkister
sådana som Max Stirner. — I. kan också sättas
i motsats till mera stel lagbundenhet; så har
Schleiermacher, i reaktion mot Kant, gjort
gällande, att man ej kan handla efter allmänna
regler, utan att sedelagen måste
individualiseras efter läget i olika ögonblick. H.L.
Individualitet, se Individ.
Individualpsykologi, term med olika
huvudbetydelser: 1) forskning rörande den enskilda
individens själsliga egenskaper, i motsättning
till folkpsykologi (se d.o.); 2) forskning
rörande de individuella olikheterna i
psykiskt hänseende, behandlande med
matematisk statistisk metod psykiska olikheter,
betingade av ålder, kön, ras, sociala förhållanden
(inkl, kriminalitet); jfr som populär översikt
R. S. Ellis, ”The psychology of individual
dif-ferences” (1928); 3) ingående studier av
enskilda individers personliga egenart med hjälp av
specifikt psykologiska metoder; oftast utförda
av psykiatriker, t.ex. É. Toulouse, ”Émile
Zola” (1896); 4) beteckning för den österrikiske
psykologen Alfred Adlers urspr.
psykoanalytiska forskningsriktning, numera en riktning
av personlighetsforskningen. Adler utgick från
studiet av de kroppsliga lytenas psykologi och
utvecklade i sammanhang därmed
mindervärdeskänslornas psykologi. Steg för steg fördes
han därunder att uppfatta neurosen som en
personlighetsskada, betingad av
miljöföreteelser och konflikter 1 den tidigaste barndomen;
denna uppfattning har utövat en högst
betydelsefull återverkan på den Freudska
psykoanalysen men har framförallt genom Adlers
glänsande läkarblick skapat en ny, lättfattlig
och framgångsrik teori och praktik för
behandling av personlighetsskador och
karaktärs-rubbningar i barndomen samt därjämte med
anslutning till James’ och Royces teori för
per-sonlighetsutvecklingen på ett lyckligt sätt
formulerat en starkt anglosaxiskt påverkad social
uppfostringsteori. — Litt.: A. Adler, ”Über den
nervösen Charakter” (4 Aufl. 1928), ”Praxis
und Theorie der Individualpsychologie” (4
Aufl. 1930), ”Die Technik der
Individualpsychologie” (2 bd, 1928—30), ”Menschenkenntniss”
(3 Aufl. 1929); tidskr. ”Internationale
Zeit-schrift für Individualpsychologie” (1922 ff.);
vidare E. Wexberg m.fl., ”Handbuch der
Individualpsychologie” (2 bd, 1926). G.A.J.
IndividueTl, utmärkande för en individ el.
den enskilde, egenartad, särpräglad, personlig.
Motsats: generell.
IndividueTl försäkring. Man skiljer mellan
i. f. och kollektiv försäkring el.
gruppförsäkring. I senare fallet sker en viss utjämning
redan inom försäkringsobjektet, varigenom
premierna kunna bli andra, än när individuellt
urval är förhanden. Jfr
Gruppförsäkring. Th.Dn.
Indochine frangaise [ädåfi’n fräsä’z], se
Franska Indokina.
Indoeuropéer kallas den stora huvudgrupp
av folk huvudsaki. i Europa och Asien, som
tala indoeuropeiska språk (se d.o.);
i motsats till t.ex. semiter, hamiter o.s.v. Andra
beteckningar äro a r i e r (se d.o.) och i n d
o-germaner (i sht i Tyskland). Dessa språk
utgå från ett gemensamt grundspråk,
urindo-europeiska, och sannolikt har också åtm.
huvudstommen av det folk, som talade detta, i
rashänseende utgjort en täml. oblandad enhet.
Enl. en rätt allmän, men numera från vissa håll
bestridd uppfattning tillhörde ur-i. den
övervägande blonda och långskalliga nordiska
rasen (se Människoraser). Men i alla
händelser ha sedermera starka rasblandningar
ägt rum, så att f.n. på det indoeuropeiska
området ytterst stora differenser förefinnas. —
På huvudsaki. språkliga grunder indelas i. i
vissa grupper, av vilka de viktigaste äro:
indo-iraner (arier), armenier, albaneser, greker,
italiker, kelter, germaner och slavobalter; se
närmare Indoeuropeiska språk. —
— 1037 —
— 1038 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
