Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indoeuropéer - Indueuropeiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDOEUROPEISKA SPRÄK
Till frågan om dessa i:s urhem, deras
materiella och andliga odling lämnar bl.a.
språkvetenskapen värdefulla, ehuru i många punkter
mer el. mindre omstridda bidrag. — Litt.: O.
Schrader, ”Reallexikon der indogermanischen
Altertumskunde” (2 Aufl. 2 bd, 1917—29); H.
Hirt, ”Die Indogermanen” (2 bd, 1905—07);
J. Charpentier, ”Det indoeuropeiska urhemmet”
(i ”Norstedts världshistoria”, 1, 1926); G.
Ek-holm, ”Die Urheimat der Indogermanen” (i
”Rassenkunde des schwedischen Volkes”,
1928). E.H.
Indoeuropeiska språk kallas den stora grupp
av sinsemellan besläktade språk, som bilda
den s.k. indoeuropeiska
språkstammen, så benämnd, emedan dithörande språk
huvudsaki. äro fördelade på Indien, där en av
de yppigaste grenarna är företrädd, och på
Europa, där de flesta av folken (med
undantag av t.ex. basker och en del finsk-ugriska
stammar) tala indoeuropeiskt tungomål (jfr
Europa, språk, och Språkstam). I
Tyskland brukas i stället beteckningen i n d o g e
r-manska språk, och bl.a. i Sverige har
även namnet a r i s k a förekommit. Det
urspråk, från vilket dessa i.s. leda sitt ursprung,
kallas urindoeuropeiska, uteslutande
känt genom den jämförande språkforskningens
konstruktioner. Redan mycket tidigt ha där
utan tvivel dialektala skiftningar uppstått, som
utgjorde frön till de olika språk, som efter
hand uppkommo. Dessa sammanfattas i ett
antal större grenar, språkfamiljer. De
viktigaste av dessa äro: den indoiranska
el. arisk a, armeniska, albanesiska
och slavobaltiska, vilka bilda en ö s
t-1 i g grupp, där bl.a. de urspråkliga främre
gutturalerna (k, kh, g, gh) i regel uppträda som
spiranter (s.k. safem-språk, efter avestiska
satem, hundra, av indoeur. km töm); och vidare:
den grekiska, i t a 1 i s k a, keltiska och
germanska, vilka utgöra den västliga
gruppen, de s.k. cenfum-språken (efter lat.
centum, hundra). Med förbigående av en del
säkert el. trol. hithörande ytterst obetydligt
kända språk (t.ex. t r a k i s k-f r y g i s k a)
erinras dessutom om den i östturkestan för några
årtionden sedan upptäckta, utdöda
tokaris-kan, vilken i vissa avseenden står
centum-språken nära, ävensom om den likaledes
nyupptäckta, till ursprung och
släktskapsförhållanden ännu icke säkert klarlagda h e 11 i t i
s-k a n i Mindre Asien. — Det sätt, på vilket
denna indoeuropeiskans splittring skett —
avslutad väl åtm. under 3:e årtusendet före Kr. —
och dessa närmare samhöriga grupper
uppstått, är i mångt och mycket omtvistat el.
alldeles höljt i dunkel. Enl. en äldre uppfattning
har den uppkommit genom klyvning, d.v.s. så,
att vid skilda tider flockar av urfolket genom
utvandringar skilt sig från moderstammen
(Schleichers s.k. stamträdsteori, 1861). Senare
har man i allm. anslutit sig till Joh. Schmidts
uppfattning, att sambandet bäst åskådliggöres
medelst bilden av en våg, som utbreder sig i
koncentriska ringar, den s.k. vågteorien. Icke
heller denna senare har i allo kunnat lösa de
svårigheter, som här te sig för forskare, om
också denna utan tvivel måste anses ha
kommit sanningen närmare.
Frågan om var man har att söka det ovan
nämnda urspråkets vagga, det
indoeuropeiska urhemmet, har sedan långliga
tider ytterst ivrigt och ingående behandlats. Äldst
trodde man, att indoeuropeiskan utvecklats i
Asien, enl. åtskilliga på det baktriska
höglandet v. om Hindukusch. Denna teori har
emellertid sedan måst vika för en annan, nu nästan
undantagslöst omfattad mening, att urhemmet
vore att förlägga till Europa, varför onekligen
bl.a. starkt talade, att där alltjämt de allra
flesta av de indoeuropeiska språkfamiljerna
äro till finnandes. På fullt giltiga skäl har
man dock därvid utsöndrat Balkanhalvön,
Grekland, de italiska och pyreneiska halvöarna
samt Britannien. Men var i det övriga Europa
detta urspråk utvecklats, är en mycket om
stridd fråga. Man har visat hän på de
syd-ryska stäpperna, på Litauen, vars språk i
många avseenden tydligen står urspråket
synnerligen nära, på trakterna kring Östersjön,
på Skandinavien enbart samt på ett över delar
av mellersta Europa gående bälte. Delvis i
samband med upptäckten av den
indoeuropeiska tokariskan i fjärran östern har
emellertid på senare tiden den visserligen aldrig fullst.
utdöda ”asiatiska” teorien åter fått någon vind
i seglen, dels genom sådana, som mer el.
mindre bestämt hyllat densamma, och dels
därigenom, att en och annan anhängare av
Europa-teorien nu synes ställa sig mera tveksam
gentemot denna. Intet som helst avgörande skäl
har emellertid hittills framlagts till Asiens
förmån, och i flera punkter kvarstå de argument,
som tala för Europa, alltjämt orubbade.
Sannolikt synes vara, att indoeuropéerna, d.v.s.
de, som talat indoeuropeiskt språk, en gång
före den eg. splittringen suttit på ett ganska
vidsträckt område, som legat n. om de nyss
anförda europeiska halvöarna, dit de
bevisligen inträngt i jämförelsevis sen tid.
Troligtvis får här också inräknas en betydande del
av det område, dit man med mycket goda,
men icke oanfäktade skäl förlagt det
germanska urhemmet. Möjl. kan
urhemsom-rådet också ha sträckt sig in till det inre
— 1039 —
— 1040 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
