INDOEUROPEISKA SPRÄK Till frågan om dessa i:s urhem, deras materiella och andliga odling lämnar bl.a. språkvetenskapen värdefulla, ehuru i många punkter mer el. mindre omstridda bidrag. — Litt.: O. Schrader, ”Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde” (2 Aufl. 2 bd, 1917—29); H. Hirt, ”Die Indogermanen” (2 bd, 1905—07); J. Charpentier, ”Det indoeuropeiska urhemmet” (i ”Norstedts världshistoria”, 1, 1926); G. Ek-holm, ”Die Urheimat der Indogermanen” (i ”Rassenkunde des schwedischen Volkes”, 1928). E.H. Indoeuropeiska språk kallas den stora grupp av sinsemellan besläktade språk, som bilda den s.k. indoeuropeiska språkstammen, så benämnd, emedan dithörande språk huvudsaki. äro fördelade på Indien, där en av de yppigaste grenarna är företrädd, och på Europa, där de flesta av folken (med undantag av t.ex. basker och en del finsk-ugriska stammar) tala indoeuropeiskt tungomål (jfr Europa, språk, och Språkstam). I Tyskland brukas i stället beteckningen i n d o g e r-manska språk, och bl.a. i Sverige har även namnet a r i s k a förekommit. Det urspråk, från vilket dessa i.s. leda sitt ursprung, kallas urindoeuropeiska, uteslutande känt genom den jämförande språkforskningens konstruktioner. Redan mycket tidigt ha där utan tvivel dialektala skiftningar uppstått, som utgjorde frön till de olika språk, som efter hand uppkommo. Dessa sammanfattas i ett antal större grenar, språkfamiljer. De viktigaste av dessa äro: den indoiranska el. arisk a, armeniska, albanesiska och slavobaltiska, vilka bilda en ö s t-1 i g grupp, där bl.a. de urspråkliga främre gutturalerna (k, kh, g, gh) i regel uppträda som spiranter (s.k. safem-språk, efter avestiska satem, hundra, av indoeur. km töm); och vidare: den grekiska, i t a 1 i s k a, keltiska och germanska, vilka utgöra den västliga gruppen, de s.k. cenfum-språken (efter lat. centum, hundra). Med förbigående av en del säkert el. trol. hithörande ytterst obetydligt kända språk (t.ex. t r a k i s k-f r y g i s k a) erinras dessutom om den i östturkestan för några årtionden sedan upptäckta, utdöda tokaris-kan, vilken i vissa avseenden står centum-språken nära, ävensom om den likaledes nyupptäckta, till ursprung och släktskapsförhållanden ännu icke säkert klarlagda h e 11 i t i s-k a n i Mindre Asien. — Det sätt, på vilket denna indoeuropeiskans splittring skett — avslutad väl åtm. under 3:e årtusendet före Kr. — och dessa närmare samhöriga grupper uppstått, är i mångt och mycket omtvistat el. alldeles höljt i dunkel. Enl. en äldre uppfattning har den uppkommit genom klyvning, d.v.s. så, att vid skilda tider flockar av urfolket genom utvandringar skilt sig från moderstammen (Schleichers s.k. stamträdsteori, 1861). Senare har man i allm. anslutit sig till Joh. Schmidts uppfattning, att sambandet bäst åskådliggöres medelst bilden av en våg, som utbreder sig i koncentriska ringar, den s.k. vågteorien. Icke heller denna senare har i allo kunnat lösa de svårigheter, som här te sig för forskare, om också denna utan tvivel måste anses ha kommit sanningen närmare. Frågan om var man har att söka det ovan nämnda urspråkets vagga, det indoeuropeiska urhemmet, har sedan långliga tider ytterst ivrigt och ingående behandlats. Äldst trodde man, att indoeuropeiskan utvecklats i Asien, enl. åtskilliga på det baktriska höglandet v. om Hindukusch. Denna teori har emellertid sedan måst vika för en annan, nu nästan undantagslöst omfattad mening, att urhemmet vore att förlägga till Europa, varför onekligen bl.a. starkt talade, att där alltjämt de allra flesta av de indoeuropeiska språkfamiljerna äro till finnandes. På fullt giltiga skäl har man dock därvid utsöndrat Balkanhalvön, Grekland, de italiska och pyreneiska halvöarna samt Britannien. Men var i det övriga Europa detta urspråk utvecklats, är en mycket om stridd fråga. Man har visat hän på de syd-ryska stäpperna, på Litauen, vars språk i många avseenden tydligen står urspråket synnerligen nära, på trakterna kring Östersjön, på Skandinavien enbart samt på ett över delar av mellersta Europa gående bälte. Delvis i samband med upptäckten av den indoeuropeiska tokariskan i fjärran östern har emellertid på senare tiden den visserligen aldrig fullst. utdöda ”asiatiska” teorien åter fått någon vind i seglen, dels genom sådana, som mer el. mindre bestämt hyllat densamma, och dels därigenom, att en och annan anhängare av Europa-teorien nu synes ställa sig mera tveksam gentemot denna. Intet som helst avgörande skäl har emellertid hittills framlagts till Asiens förmån, och i flera punkter kvarstå de argument, som tala för Europa, alltjämt orubbade. Sannolikt synes vara, att indoeuropéerna, d.v.s. de, som talat indoeuropeiskt språk, en gång före den eg. splittringen suttit på ett ganska vidsträckt område, som legat n. om de nyss anförda europeiska halvöarna, dit de bevisligen inträngt i jämförelsevis sen tid. Troligtvis får här också inräknas en betydande del av det område, dit man med mycket goda, men icke oanfäktade skäl förlagt det germanska urhemmet. Möjl. kan urhemsom-rådet också ha sträckt sig in till det inre — 1039 — — 1040 —