INDUKT10NSAPPARAT får anses växa med antalet iakttagna fall. Emellertid beror visshetsgraden därvid icke uteslutande och icke heller i första hand på detta antal. Ifall ett visst sakförhållande näml, har kunnat uppfattas ss. betingelse el. orsak för vissa andra, då kan t.o.m. ett enda fall skänka samma visshet som tusen el. hundra tusen. Likväl gör förekomsten av en enda motinstans hela i.-bevisets giltighet om intet. I. vilar därjämte alltid på den förutsättningen, att under identiska omständigheter lika skall förhålla sig lika, liksom att orsakslagen gäller allmänt — De genom i. vunna generella el. allmänna satserna, resp, lagarna, prövas sedan vanl. därigenom, att man ur dem medelst deduktion härleder nya följdsatser, vilka så i sin ordning kunna befinnas stämma el. icke stämma med erfarenheten. På detta sätt samverka i. och deduktion merendels inom forskningen; detta förfaringssätt anbefalldes redan av Roger Bacon (se denne). — Ss. metod odlades i. redan under antiken och bedrevs under säregen form redan av Sokrates (s.k. sokratisk i.). Aristoteles kände en i. på grundval av enkel uppräkning av fall (indu'ctio per enume-ratio'nem si'mplicem), senare kritiserad av Francis Bacon i reglerna för de 3 ”tavlorna” (ta'bula prese'ntice, abse'ntiæ och gra'duum): man borde sålunda ej blott teckna sig till minnes de fall, då ett fenomen inträdde, utan även de, då det, ehuru väntat, icke inträdde, liksom i varje särsk. fall den gradstyrka, varmed det presenterade sig. Stora förtjänster om de in-duktiva forskningsmetodernas logik har J. St. Mill inlagt och därvid särskilt 4 induktiva metoder: överensstämmelsemetoden, differensmetoden, restmetoden och de varandra beledsagande förändringarnas metod. — Litt.: W. Whewell, ”Philosophy of the inductive Sciences, founded upon their history” (1840, omarbetad uppl. 1847); K. Gneisse, ”Deduction und Induction” (1899); J. Lachelier, ”Du fondement de 1’induction” (2:e éd., 1896); A. Vannérus, ”Logik och vetenskapslära” (1918). A.N. 2) Fys. a) Magnetisk i. Om ett stycke järn befinner sig i ett homogent magnetiskt fält av styrkan H, kommer fältstyrkan i järnets inre att bli en viss multipel av H enl. relationen B = pH. B kallas magnetisk i. och p permeabilitet. (Namnet har införts av Lord Kelvin.) Om fältet åskådliggöres genom kraftlinjer, kommer en kraftlinje utanför järnstycket att motsvaras av p st. krafllin-jer, ”induktionslinjer”, inom järnstycket, p antager för olika ferromagnetiska kroppar olika siffervärden, växlande mellan c:a 6,000 för mjukt smidesjärn och c:a 200 för gjutjärn, p är dessutom beroende av det tillfälliga värdet på H. — b) E 1 e k t r o s t a t i s k i., äldre benämning på elektrisk influens^se Elektriskafält. — c) Elektrodynamisk i., se Elektromagnetism och Själv-i n d u k t i o n. A.B.L. Induktionsapparat, induktorium, gnistinduktor, apparat, avsedd för framställning av högspända induktionsström-mar. Vidstående fig. visar konstruktionen. Omkr. en rak järnkärna, sammansatt av isolerade järntrådar (för undvikande av virvel strömmar), har man lindat en primärled- Induktionsapparat. S strömomkastare, K kon-densator, U avbrytare, här tänkt som en kvicksilveravbrytare med ett snabbt vibrerande platinastift. ning, isolerad från järnkärnan, bestående av relativt få varv (upp till 500) grov tråd, som matas med avbruten likström (3—15 amp.j. Avbrotten ske automatiskt; vid mindre i. genom en hammaravbrytare, vid större i. genom en Wehneltavbrytare el. en turbinavbrytare. Parallellt med avbrottsstället har man kopplat en kondensator. Därigenom hindras gnistbildningen, och strömavbrottet blir momentant. Kondensatorn har stor betydelse även i andra avseenden, och dess kapacitet måste noga avvägas, för att i. skall uppnå sin högsta prestationsförmåga. Då en Wehneltavbrytare användes, blir kondensatorn överflödig. S e-kundärledningen, mellan vars poler induktionsströmmen erhålles, består av ett mycket stort antal varv tunn tråd, väl isolerad från primärledningen genom ett rör av ebonit el. bakelit. Numera lindas icke tråden utefter spolens hela längd utan får bilda en rad av flata, skivformiga trådrullar, sinsemellan seriekopplade och väl isolerade från varandra. Man uppnår härigenom, att trådar, mellan vilka hög potentialdifferens råder, icke komma i närheten av varandra, och risken för genomslag minskas. Sedan trådskivorna placerats och sammankopplats, övergjutes hela spolen med isolermassa. — Ganska snart efter Fa radays upptäckt av induktionen 1831 började konstruktioner av i. se dagen. 1850 erhöll apparaten av Ruhmkorff sitt karakteristiska utseende. De viktigaste förbättringarna ha se — 1045 — — 1046 —