INDUSTRIELL EKONOMI tagare och arbetare framfördes med socialpolitisk motivering i Tyskland under slutet av 1800-talet. Genom syndikalismen (se d.o.) kom idén om i.d. in i fackföreningsrörelsen; före kriget framfördes från fackföreningshåll i England och Tyskland krav på arbetarnas deltagande i industriens ledning. Först under kriget, då hög effektivitet krävdes av näringslivet och det på gr. härav gällde att överbygga motsättningen mellan arbetare och företagare, togo regeringarna i Tyskland, England och U.S.A. initiativ till åtgärder för i.d. I England tillsattes 1916 en kommitté, under ordf.-skap av .1. H. Whitley, med uppgift att framlägga förslag, som skulle motverka oron på arbetsplatserna. Dess förslag om en serie för arbetare och arbetsgivare inom samma industrigren gemensamma råd (joint industrial councils), dels för hela landet, dels för distrikt och dels för varje enskilt företag, sammansatta av lika många representanter för vardera parten och utan fastställd befogenhet, mottogs kyligt på arbetarhåll. 1916 infördes genom lag arbetar-utskott inom vissa industrier i Tyskland. Med revolutionerna i Ryssland 1917 inträdde arbe-tarrådsinst. i ett nytt skede. På gr. av att de fackliga organisationerna voro svagt utvecklade i Ryssland, skapades redan vid revolutionen 1905 arbetarråd som politiskt-ekono-miska maktinstrument. Inst., införlivad med rysk revolutionär taktik, återupplivades vid marsrevolutionen 1917 och blev genom nov.-revolutionen den sociala grundorganisationen. Denna rådsideologi spred sig till de revolutionära rörelserna i Centraleuropa, där även arbetar- och soldatråd bildades som politiskt -ekonomiska maktorgan (se Arbetarråd). När den revolutionära rörelsen i Tyskland till-bakaslagits, fastslogs dock arbetarnas och de an ställdas principiella likaberättigande inom företagen med arbetsgivaren genom artikel 165 i riks-författningen. För att tillvarataga arbetarnas intressen skulle ett rådssystem uppbyggas med arbetarråd för varje företag, för kretsarna och för hela riket. Redan 15/s 1919 hade en lag om driftsråd stiftats i Österrike; den tyska lagen är daterad % 1920 (Betriebsrätegesetz). Enl. denna skall i alla företag med minst 20 arbetare ett driftsråd, med ett medl.-antal växlande mellan 3 och 30, väljas av arbetare och anställda, som äro minst 18 år; i mindre företag utses en representant för arbetarna, kallad Betriebsobmann. Rådet, som sålunda är ett organ för arbetarna och till vars sammanträden arbetsgivaren kan kallas, har att efterse, att gällande lagar och kollektivavtal efterlevas, samt övervaka avskedandet och antagandet av arbetare. Beträffande företagets ekonomi och teknik äger det ge företagsledningen råd, varför det har rätt att få inblick i företagets ekonomi och driftsförhållanden, så vitt icke därigenom affärshemligheter sättas på spel. Vid tvister och klagomål är rådet första instans; rådet äger att vädja till förlikningsinst. Lagen betyder, att arbetarnas krav på medbestämmanderätt över företaget tillbakaslagits och att kapitalägarens suveräna makt över ledningen av företagets ekonomi bibehållits. Rådet är närmast en social intresserepresentation för arbetarna, varför lagen kan anses ansluta till de socialpolitiska idéerna från 1800-talet. Under inflytande av den tyska och österrikiska lagstiftningen antogos under åren efter världskriget lagar om driftsnämnder i Tjeckoslovakien, Norge, Luxemburg, Holland, Danzig, varvid dock nämndens befogenheter begränsats ännu starkare än i Tyskland. 1920 tillsattes i Sverige av ministären Branting en kommitté — under ordf.-skap av Ernst Wig-forss —, som 1923 framlade ett förslag till lag om driftsnämnder, även den i nära anslutning till de centraleuropeiska lagarna. På sin remiss till fackförbunden erhöll lagförslaget ett övervägande kyligt mottagande, på gr. av att driftsnämnden endast erhöll rådgivande karaktär. 1927 beslöto stadsfullmäktige i Göteborg att i anslutning till detta lagförslag införa i.d. vid stadens verk; beslutet upphävdes av länsstyrelsen. Även vid en del enskilda företag — t.ex. ”Göteborgsposten” — ha former av i.d. försökts. — Erfarenheterna från Tyskland och Österrike visa, att dels på gr. av motstånd från arbetsgivarhåll, dels på gr. av bristande intresse från arbetarhåll rådens produk-tionspolitiska uppgifter trängts i bakgrunden för de rent socialpolitiska, på vilka verksamheten kommit att koncentreras. — Beträffande de försök till skapandet av ett nationellt ekonomiskt parlament, som gjordes i England 1927, se Mondism. — Litt.: E. Wigforss, ”Industriens demokratisering” (1922); ”Den industriella demokratiens problem” (i ”Statens offentliga utredningar”, 1923, 1929—30). P.N-m. Industriell ekonomi, sammanfattningen av alla de åtgärder, som åsyfta fabriksmässig produktion enl. ”minsta medlets lag”, d.v.s. att med minsta möjliga uppoffring nå ett visst resultat. Vid Tekniska högsk. och Chalmers tekniska inst. har i.e. under en följd av år utgjort obligatoriskt föreläsningsämne. Sedan 1931 är vid den förstn. högsk. benämningen ändrad till industriell organisation och bygg-nadsorganisation. Vid Handelshögsk. undervisas i ung. motsvarande ämne under beteckningen fabriksorganisation. Inom Sv. teknolo-logföreningen finnes en särskild avd. för i.e. Uppslagsbok. XIII. — 1057 — — 1058 — 34