INDUSTRIELL EKONOMI och organisation, — Le. kan sägas vara en till-lämpning av nationalekonomien. Under industriens genombrottstid var man i alla länder ivrigt sysselsatt med att genomföra och tillämpa de rent tekniska förbättringarna. Stora vinster lågo inom räckhåll, och tekniken kom att absorbera huvudparten av intresset. Småningom började emellertid konkurrensen växa sig starkare, och även teknikens män måste ägna allt större intresse åt ekonomiseringsåtgärder av olika slag. Ansträngningarna att sänka självkostnaderna inriktades i första hand på lönerna, varigenom arbetarklassen på vissa håll råkade i djupaste armod. Småningom lyckades dock arbetarna genom sina organisationer skaffa sig ett avsevärt inflytande över lönesättningen, och företagen måste se sig om efter andra besparingsåtgärder. Dylika voro kontrollåtgärder av olika slag, t.ex. beträffande arbetstidens, maskinernas och materialets utnyttjande. I avsikt att sporra arbetsintensiteten uppfunnos en rad av olika avlöningssystem. Vetenskapliga undersökningar började företagas ang. t.ex. maskinhastigheter och arbetsele-ment. Allteftersom företagen växte och massfabrikationen kom till stånd, insåg man arbetsdelningens (se d.o.) betydelse, men samtidigt uppkommo nya organisationsproblem. Det gällde att ordna så, att de var för sig producerade detaljerna sammanträffade på rätt tid och plats samt i rätt antal och kvalitet. Detta kunde ske endast genom en noggrann förplanering såväl i stort som i detalj. De huvudproblem, som sålunda kunna innefattas i begreppet i.e., äro: företagets grundande och planläggning, industriell organisation, lönesystem och självkostnadsberäkningar. Hit höra rätteligen även standardisering, maskinsubstitution, flytande tillverkning, arbetsplanering samt tids- och rörelsestudier, vilka företeelser emellertid bruka sammanfattas under beteckningen industriens rationalisering. — En av de första praktiska frågorna vid bildandet av ett företag är valet av företagsform, såvida icke denna från början är bestämd av företagets natur. Man har därvidlag huvudsaki. att välja mellan egen firma, handelsbolag, kommanditbolag, aktiebolag el. någon form av ekonomiska föreningar. Äldre såväl handels- som industriföretag kännetecknades av att företagaren och kapitalisten voro en och samma person, och alltjämt torde egen firma vara den förhärskande formen inom småindustrien, hantverket och viss del av handeln. Fördelen hos denna företagsform är framförallt, att det egna initiativet kommer till sin fulla rätt. Risken måste emellertid anses stor, och därför föredraga många att skaffa sig kom panjoner, varigenom även önskvärd erfarenhet och förbindelser knytas till företaget. Handelsbolagets fördelar äro enkelhet och ringa kostnader vid bildandet, smidighet och anpassningsförmåga samt möjlighet att utnyttja kompanjonernas personliga kvalifikationer. Kom-manditbolagsformen har i Sverige vunnit en enl. mångas mening omotiverat ringa utbredning. Så mycket vanligare är däremot aktiebolagsformen, omfattande c:a 80 °/o av samtliga sv. företag. Fördelarna äro framförallt lättheten att mobilisera stora kapital, den begränsade ansvarigheten för samtliga delägare, lättheten att öka el. minska delaktigheten genom köp el. försäljning av aktier, möjligheten att fördela riskerna etc. Svagheten är framförallt ägandeförhållandets obeständighet och risken för s.k. bolagsslakt och spel med bolagets värden till förfång för dess framtida bestånd. — Planläggningen omfattar i första hand företagets lokalisering, varvid bl.a. följ, faktorer böra beaktas: närhet till råmaterial och marknad, tillgång till arbetare, goda kommunikationer, bränsle, kraft och vatten, sanitära förhållanden, brandfara, topografiska förhållanden, byggnadsförordningar, skatternas och levnadskostnadernas höjd m.m. Planläggningen inbegriper dessutom val av byggnadstyp, inredning och maskinpark, uppvärmnings-, ventilations- och belysningsanordningar, val av kraftkälla, transportanordningar m.m. Sedan dessa åtgärder äro vidtagna, gäller det att uppbygga företagets organisation. Detta begrepp kan fattas i mer el. mindre vidsträckt bemärkelse. Som redan är nämnt, anses ofta i.e. och organisation som synonyma begrepp el. organisationen t.o.m. som det vidare begreppet. I allm. kan man säga, att organisationen är det medel, varigenom funktioner, som skola utföras av individer el. grupper av individer, kombineras med för deras utförande erforderliga hjälpmedel för systematisk och effektiv samverkan. I fråga om personernas ställning till varandra talar man om befälsorganisationen, varvid principiellt två olika huvudtyper kunna urskiljas, näml, linje- och stabsorganisation. Den förra utmärkes av enhetlig ordergång, hierarkisk rangordning och klart begränsade ansvarsområden. Ingen medl. av organisationen står i underordnat förhållande till mera än en överordnad. Vid stabsorganisation kan däremot en underordnad ha flera chefer, vilka äro specialister inom var sitt noggrant angivna område. Till denna typ hör Taylors funktionella förmanskap (se Taylorsystemet). Ur administrativ synpunkt kan organisationen betraktas som det kanalsystem, varigenom order — 1059 — — 1060 —