INDUSTRIKALENDER om industriell organisation samt revisions-, byggnadstekniska, trafik-, brandtekniska och skattefrågor. E.Br. Industrikalender, Svensk, upptagande uppgifter om samtliga till Sveriges industriförbund anslutna företag, utgives sedan 1918 årl. av Industriförbundet (se d.o.). T.E-r. Industrikommissionen, en av kristidskom-missionerna, se Statens industrikommission. Industrilånefonden, en av Statens utlånings-fonder, bildad 1902 under namnet T o r v-indus t rilånef onden, nuv. namn 1927. Ur I. beviljas lån dels till torvindustrien och dels till annan industri på samma villkor som från Manufakturförlagslånefonden. I. uppgick 1931 till 5,438,658 kr. T.E-r. Industriregister, Kommerskollegii. Genom k.k. 1913 ålades industriidkare att årl. inkomma med vissa uppgifter om företagens namn, ägare, verksamhetens art, m.m., och på grundval härav utarbetades inom Kommerskollegium register över olika industrigrupper. Denna uppgiftsskyldighet upphörde 1924. E.Br. Industristatistik. Den sv. i. uppstod på ett tidigt stadium. Redan 1625 utarbetades sålunda en tabell över järnverkens tillverkningsbe-lopp och arbetarantal, och i fortsättningen insamlades uppgifter från framförallt bergshanteringen. En mera ordnad i. uppstod, när Kommerskollegium 1802 ålades att utgiva årliga berättelser om fabriker och hantverk. Från 1833 skulle Bergskollegium utgiva berättelser om bergshanteringen i alla dess delar. När Bergskollegium 1857 upplöstes, övertogs denna uppgift av Kommerskollegium, som från 1858 i ”Bidrag till Sveriges officiella statistik” utgav ”Bergshanteringen” (Lit. C) och ”Fabriker och manufakturer” (Lit. D), vilken senare 1896 reformerades under titel ”Fabriker och hantverk”. Numera utgives av Kommerskollegium från 1911 årsberättelserna ”Industri” och ”Bergshanteringen”. Dessutom ha en del specialundersökningar rörande vissa industrier utgivits. I ”Kommersiella meddelanden” lämnas vidare uppgifter om industrien. Ang. Kommerskollegiums företagsräkning se d.o. — I. indelar industrien i följ, huvudgrupper: malmbrytning och metallindustri;jord- och sten-; trä-; pappers- och grafisk; livsmedels-; textil-och beklädnads-; läder-; hår- och gummivaru-; kemisk-teknisk industri samt kraft-, belysnings-och vattenverk. Primäruppgifterna skola sedan 1863 lämnas av industriidkarna själva. — Förutom den eg. i. utgiver Statistiska centralbyrån årsberättelsen ”Mejerihantering” (från 1913) och Vattenfallsstyrelsen ”Statens vattenfalls-verk” (från 1920). T.E-r. d’Indy [dadi'], Paul Marie Théodore Vincent, fransk tonsättare (1851—1931). d’I. studerade klaver för Diémer och teori för Mar-montel och Lavignac; deltog i fransk-tyska kriget 1870—71 och var efter fredsslutet lärjunge hos César Franck; blev organist vid Saint Leu och verkade ss. kördirigent först vid Colonnes och senare vid Lamoureux’ konserter. Sin första stora framgång vann han med den dramatiska legenden ”Le chant de la cloche” (till egen text, efter uppslag från Schiller), vilken förskaffade honom staden Paris’ stora kompositionspris. Efter Francks död övertog d’L presidiet i Société nationale de musique och grundade jämte Ch. Bordes och A. Guilmant 1896 den snart berömda Schola cantorum (se d.o.). — Ss. tonsättare var d’I. kunnig och idérik, i sin uppfinning mera spirituell än frodig och påverkad av både Franck och Wagner. På musikdramats område försökte han sig (till egna texter) med verken ”Fervaal” och ”L’étranger” men gjorde sin tyngst vägande insats som symfoniker, bl.a. med den symfoniska trilogien ”Wallenstein”, de symfoniska variationerna ”Istar” och de båda symfonierna i G-dur och B-dur. Hans orkestersats utmärker sig för en glänsande och pittoresk instrumentering och livas ofta av sydländsk kolorit. Även inom kammarmusiken åstadkom d’I. intressanta ting, varibland 2 stråkkvartetter, pianokvartett och pianokvintett samt violinsonaten op. 59; skrev tillika en mångfald sånger, skapade stycken för damkör, manskvartetter, pianolyrik m.m. och bearbetade folkvisor från Viravais och Vercors. Sitt historiska intresse ådagalade han genom att revidera och bearbeta operor av Monteverdi och Rameau och fann även tid för musikteoretiska och biografiska arbeten, däribland en levnadsteckning över César Franck (1906; 2 éd. 1907). — Litt.: A. Sérieux, ”V.dT.” (1914); L. Borgex, ”V.dT.” (s.å.). A.N. Ineffa'bilis Deus (lat., ”Den outsäglige Guden”), inledningsorden till den bulla, varmed Pius IX 1854 förklarade läran om jungfru Marias obefläckade avlelse för en av kyrkans dogmer. S.N. lneffekti'v, gagnlös, resultatlös, icke tillräckligt verksam. In effi'gie (lat.), i avbild. Att avrätta en person i.e. innebar, att den dömde undandra git sig straffet, som i stället verkställdes på hans avbild. Ine'rtia (lat.), tröghet. Inessi'vus, kasus i finskan m.fl. finskugriska språk, betecknar läge inuti o.d., ex. finska ta-lossa, ungerska a håzban, i huset el. gården. Bj.C. — 1063 — — 1064 —