INGE ran; sålunda resp. Svärtingarnas, Uttrungarnas (by o.s.v.; jfr Hälsingborg). I vissa fall är avledningsändelsen nu fördunklad, t.ex. i häradsnamnet Konga, eg.: Korungarnas (härad). Ortnamnen ha icke sällan etymologiska motsvarigheter i Tyskland och England (t.ex. ty. Göttingen). De flesta härstamma antagl. från äldre järnåldern och folkvandringstiden. — Vissa s.k. oäkta inøe-namn synas ha direkt bildats till ett topografiskt ord (t.ex. Risinge, till ris, småskog) el. ha i äldre tid innehållit helt andra senare led, t.ex. Harplinge (till sv. ljung), Yttringe (till äng). — Litt.: E. Hellquist, ”Om de sv. ortnamnen på -inge, -unge och unga” (1904) och i ”Namn och bygd”, 4 (1916). E.H. Inge, namn på nordiska furstar. Sverige. — En sveakonung L, vilken av ”konungalängden intill 1333” (se Konunga-längder) placeras mellan Olof Trätälja och Erik Väderhatt, är rent mytisk. 1) I. d.ä., son till Stenkil, var konung 1080, då påven Gregorius VII riktade ett brev till honom. I ett annat påvebrev nämnes I. västgötarnas (visigoternas) kung och säges vara samregent med en viss ”A.”, sannolikt Håkan Röde. Uppgiften att I. varit samregent med brodern Halsten, synes ha föga fog för sig; dennes regering inföll enl. den äldsta källan omedelbart efter 1066, under det att I. ännu 1074 ej var känd ss. sv. konung. Isländska och sv. källor omtala, att I. på gr. av sin kristna iver för en tid fördrevs från tronen, varvid hans svåger Blotsven blev konung. Hur härmed förhåller sig, är ovisst. Sannolikt låg I. o. 1100 i strid med den norske kungen Mag nus Barfot; vid ett möte mellan dem slöts fred, och Magnus äktade I:s dotter Margareta Fredkulla, senare g.m. den danske konungen Nils. Andra barn till I. voro sonen Ragnvald och dottern Kristina, g.m. en polsk konung. Senare sv. tronpretendenter, Magnus Nilsson och Magnus Henriksson, samt konungarna av den erikska ätten stödde sina anspråk på Sveriges tron på härstamning från I:s barn. B. 2) I. d.y., son till Halsten, blev sannolikt konung efter brodern Filips död 1118 och var nog ej — ss. oftast uppgives — dennes samregent. Enl. en sv. tradition från 1200-talet avdagatogs I. med gift i Östergötland. Hans död måste ha infallit senast o. 1130. B. Norge. 1) I. Haraldsson, kallad Krokrygg (d. 1161), son till Harald Gille och Ingrid, valdes 1136 till kung; hans rike utgjordes av s.ö. Norge, Viken och landet omkr. Oslofjorden, under det att hans bröder östen och Sigurd erhöllo andra delar av landet. Försök av Magnus den blinde att åter vinna mak ten misslyckades, likaså föll ”kung” Sigurd Slembe i striden mot stormännen, som stödde de minderåriga bröderna. Sedan de vuxit upp, sökte östen och Sigurd att störta L, men de besegrades av bondeadeln, som I. stödde sig på. Hans makt var ringa; mera betydde hövdingarna Gregorius Dagsson och Erling Skakke (se dessa). I. dukade slutl. under i striden med sin brorson Håkon Härdabred. B. 2) I. (d. 1202), utgavs för att vara son till Magnus Erlingsson, hyllades av Sverres motståndare baglerna (se d.o.) ss. kung 1197, besegrades av Sverre men omkom först efter dennes död. B. 3) I. Bårdsson (d. 1217), son till stormannen Bård Guthormsson, systerson till kung Sverre, valdes 1204 av birkebeinarna (se d.o.) till kung, ingick 1208 förlikning med bagler-nas kung Filip, spelade en föga framträdande roll och gick i ledband av halvbröderna, jarlar-na Håkon Galen och Skule Bårdsson. B. Inge [ip], William R a 1 p h, engelsk teolog (f. 1860), prof, i Cambridge 1907, sedan 1911 dean vid S:t Pauls katedral i London. I. har gjort sig känd som nutidens måhända främste representant för en syntes mellan platonism och kristendom. Med ett starkt intellektualis-tiskt drag förenar L en hög uppskattning av den kristna mystiken, som han skildrat i ”Christian mysticism” (1889). Genom sina Gifford lec-tures (se d.o.) om ”The philosophy of Plotinus” (2 bd, 1918) har han gjort sig känd som en grundlig kännare av nypla-tonismen. Av hans uppbyggliga skrifter, ut märkta för tankens djup och en förnäm stilkonst, ha några utkommit på sv. (t.ex. ”Spe-culum animæ”, 1911; sv. övers. 1922). Hans ”Outspoken essays” (2 bd, 1919—22; urval i sv. övers., ”Frispråkiga essayer”, 1923), i vilka såväl politiska som kulturella spörsmål be handlas, ha förskaffat honom anseende som en av Englands främsta essayister i nutiden Hans uddiga bidrag till dagspressen ha livligt uppskattats, men i någon mån fört honom bort från den teologiska gärningen. Genom sin fördomsfria behandling av aktuella spörs mål och sin teologiska liberalism har han kommit att framstå som ledaren för den fri sinnade riktningen inom Englands kyrka. 1 — 1079 — — 1080 —