Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - -inge - Inge (sveakonung) - 1. Inge d.ä. (svensk konung) - 2. Inge d.y. (svensk konung) - 1. Inge Haraldsson (Krokrygg, norsk konung) - 2. Inge (norsk konung) - 3. Inge Bårdsson (norsk konung) - Inge, Ralph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGE
ran; sålunda resp. Svärtingarnas, Uttrungarnas
(by o.s.v.; jfr Hälsingborg). I vissa fall
är avledningsändelsen nu fördunklad, t.ex. i
häradsnamnet Konga, eg.: Korungarnas
(härad). Ortnamnen ha icke sällan etymologiska
motsvarigheter i Tyskland och England (t.ex.
ty. Göttingen). De flesta härstamma antagl.
från äldre järnåldern och folkvandringstiden.
— Vissa s.k. oäkta inøe-namn synas ha direkt
bildats till ett topografiskt ord (t.ex. Risinge,
till ris, småskog) el. ha i äldre tid innehållit
helt andra senare led, t.ex. Harplinge (till sv.
ljung), Yttringe (till äng). — Litt.: E. Hellquist,
”Om de sv. ortnamnen på -inge, -unge och
unga” (1904) och i ”Namn och bygd”, 4 (1916).
E.H.
Inge, namn på nordiska furstar.
Sverige. — En sveakonung L, vilken av
”konungalängden intill 1333” (se
Konunga-längder) placeras mellan Olof Trätälja och
Erik Väderhatt, är rent mytisk.
1) I. d.ä., son till Stenkil, var konung 1080,
då påven Gregorius VII riktade ett brev till
honom. I ett annat påvebrev nämnes I.
västgötarnas (visigoternas) kung och säges vara
samregent med en viss ”A.”, sannolikt Håkan
Röde. Uppgiften att I. varit samregent med
brodern Halsten, synes ha föga fog för sig;
dennes regering inföll enl. den äldsta källan
omedelbart efter 1066, under det att I. ännu
1074 ej var känd ss. sv. konung. Isländska
och sv. källor omtala, att I. på gr. av sin
kristna iver för en tid fördrevs från tronen,
varvid hans svåger Blotsven blev konung. Hur
härmed förhåller sig, är ovisst. Sannolikt låg
I. o. 1100 i strid med den norske kungen Mag
nus Barfot; vid ett möte mellan dem slöts
fred, och Magnus äktade I:s dotter Margareta
Fredkulla, senare g.m. den danske konungen
Nils. Andra barn till I. voro sonen Ragnvald
och dottern Kristina, g.m. en polsk konung.
Senare sv. tronpretendenter, Magnus Nilsson
och Magnus Henriksson, samt konungarna av
den erikska ätten stödde sina anspråk på
Sveriges tron på härstamning från I:s barn. B.
2) I. d.y., son till Halsten, blev sannolikt
konung efter brodern Filips död 1118 och var
nog ej — ss. oftast uppgives — dennes
samregent. Enl. en sv. tradition från 1200-talet
avdagatogs I. med gift i Östergötland. Hans
död måste ha infallit senast o. 1130. B.
Norge. 1) I. Haraldsson, kallad
Krokrygg (d. 1161), son till Harald Gille
och Ingrid, valdes 1136 till kung; hans rike
utgjordes av s.ö. Norge, Viken och landet omkr.
Oslofjorden, under det att hans bröder östen
och Sigurd erhöllo andra delar av landet.
Försök av Magnus den blinde att åter vinna
mak
ten misslyckades, likaså föll ”kung” Sigurd
Slembe i striden mot stormännen, som stödde
de minderåriga bröderna. Sedan de vuxit upp,
sökte östen och Sigurd att störta L, men de
besegrades av bondeadeln, som I. stödde sig
på. Hans makt var ringa; mera betydde
hövdingarna Gregorius Dagsson och Erling Skakke
(se dessa). I. dukade slutl. under i striden med
sin brorson Håkon Härdabred. B.
2) I. (d. 1202), utgavs för att vara son till
Magnus Erlingsson, hyllades av Sverres
motståndare baglerna (se d.o.) ss. kung 1197,
besegrades av Sverre men omkom först efter
dennes död. B.
3) I. Bårdsson (d. 1217), son till
stormannen Bård Guthormsson, systerson till kung
Sverre, valdes 1204 av birkebeinarna (se d.o.)
till kung, ingick 1208 förlikning med
bagler-nas kung Filip, spelade en föga framträdande
roll och gick i ledband av halvbröderna,
jarlar-na Håkon Galen och Skule Bårdsson. B.
Inge [ip], William R a 1 p h, engelsk teolog
(f. 1860), prof, i Cambridge 1907, sedan 1911
dean vid S:t Pauls
katedral i London. I.
har gjort sig känd
som nutidens
måhända främste
representant för en syntes
mellan platonism och
kristendom. Med ett
starkt
intellektualis-tiskt drag förenar L
en hög uppskattning
av den kristna
mystiken, som han
skildrat i ”Christian
mysticism” (1889). Genom sina Gifford
lec-tures (se d.o.) om ”The philosophy of
Plotinus” (2 bd, 1918) har han gjort sig
känd som en grundlig kännare av
nypla-tonismen. Av hans uppbyggliga skrifter, ut
märkta för tankens djup och en förnäm
stilkonst, ha några utkommit på sv. (t.ex.
”Spe-culum animæ”, 1911; sv. övers. 1922). Hans
”Outspoken essays” (2 bd, 1919—22; urval i
sv. övers., ”Frispråkiga essayer”, 1923), i vilka
såväl politiska som kulturella spörsmål be
handlas, ha förskaffat honom anseende som
en av Englands främsta essayister i nutiden
Hans uddiga bidrag till dagspressen ha
livligt uppskattats, men i någon mån fört honom
bort från den teologiska gärningen. Genom
sin fördomsfria behandling av aktuella spörs
mål och sin teologiska liberalism har han
kommit att framstå som ledaren för den fri
sinnade riktningen inom Englands kyrka. 1
— 1079 —
— 1080 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
