INKAHUND Ruiner av byggnader med den för inkas typiska behandlingen av stenen. verkades. Deras finaste arbeten ha knappast överträffats hos något folk. Tack vare kustens torra klimat ha mängder av textilier bevarats till vår tid. — Dräkten hos i. bestod för männen av poncho (se d.o.) och mössa el. hjälm. Kvinnorna buro en lång dräkt med skärp. Bägge könen använde sandaler. Tatue-ring, kroppsbemålning och huvuddeformering voro i bruk. — I.-härskaren, solens son, var en levande gudom och ägde allt i sitt rike. Han förde ett praktfullt hov. Hans titel var Capac el. Sapay. — I. utbredde soldyrkan bland de underkuvade folken men sökte ej utrota tidigare föreställningar. Dyrkan av klippor, källor, sjöar o.d. (huaca) hemvist för andar, var vanlig i bergen. Gudarna voro opersonliga. Ska-parguden Viracocha var säkerligen en personifikation av solen. Offer spelade stor roll. Man offrade guld, koka, dyrbarheter el. födoämnen, men även blodiga offer, särsk. av lama-djur, stundom av människor, förekommo. Stora re-ningsfester firades, och i samband därmed förekom ett slags bikt, allt riktat mot de fruktade onda demonernas inflytande. Prästerna, ledda Sottemplet i Cuzco, nu ombyggt till kyrka. av en i.-ättling, skötte offer och bikt och tolkade människans öden. Soltemplen voro förenade med kloster för de utvalda soljungfrurna> som ej fingo umgås med vanliga dödliga. För-fädersdyrkan förekom. De döda böjdes ihop och lindades till paket, ofta försedda med konstgjorda huvuden. I:s mumier sattes på pallar kring Cuzco-templets solbild. Begravning i grottor och nischer var vanlig. Den döde försågs med gravgods. — Skrivtecken voro okän da, men räkenskaper fördes med hjälp av qui-pus, knutsnören, vilka också torde ha kunnat utgöra ett slags kalendrar. Solåret delades i månader. Av litteraturen äro blott fragment bevarade, t.ex. sköna hymner till gudarna och det av spanjorerna bearbetade dramat ”Ollantay”. I:s ättlingar, quichua, leva alltjämt i bergen som livegna åt de vita. De torde ännu bevara åtskilliga gamla föreställningar. — Litt.: J. J. v. Tschudi, ”Kulturhistorische und sprachliche Beiträge zur Kenntniss des alten Peru” (1891); W. Uhle, ”Los origines de los incas” (1910); C. Markham, ”The Incas of Peru” (1911); T. A. Joyce, ”South American archæology” (1912); E. Nordenskiöld, ”Sydamerika” (1919), ”The cop-per and bronze ages in South America” (1921); G. Buschan, ”Illustrierte Völkerkunde”, 1(1922); W. Lehmann, ”Kunstgeschichte des alten Peru' (1924); R. Karsten, ”The civilisation of the South American Indians” (1926); I. Sefve, ”Sydamerika”, 1 (1927); G. Montell, ”Dress and ornaments in ancient Peru” (1929). G.B-r. Inkahund, en medelstor, gulaktig el. brun-fläckig hundras hos invånarna på de peruanska högslätterna. Den anses vara identisk med den ras, som fanns hos inkafolket under dess glansperiod och av vilken anträffats talrika mumier. Jfr Hundar, sp. 458. H.W. Inkapa'bel, oförmögen, oduglig, oskicklig. Inkarceration [-Jo'n], tarminklämning, en rätt vanlig och livsfarlig komplikation vid olika former av bråck (se d.o.). P.M.S. Inkariket, se Inka. Inkarnation [-fo'n] (till lat. in, i, och caro, kött), förkroppsligande. — 1) Beligionsv. Med i. menas, att en gudom tager sin boning i en levande varelse under dennas hela liv (ej en tillfällig uppenbarelse el. besatthet, jfr B e-satt). I. kan ske i ett djur, men i sträng mening betyder i., att guden blir människa. — I aztekisk religion blev en yngling utvald och betraktad som i. av guden Tezcatlipoca och erhöll gudomlig dyrkan. I Egypten ansågs farao vara son till el. i. av t.ex. solguden Amon-Rè. Semitiska folk ha saknat i.-begreppet, men i Islam har det funnits, då schiiterna (se d o.) i Muhammeds svärson Ali (se denne) sågo den — 1107 — — 1108 —