INKRUSTATION systemet, omfattande de körtlar, vilka avgiva sina sekretionsprodukter direkt till blodet och ej till kroppens yta el. till tarmkanalen. Se Inre sekretion. Wk. Inkrustation [-Jo'n]. 1) Konsttekn. I. el. i n-k r u s t er i n g betecknar inlagt arbete i olika material för mönsterutsmyckning av ytor av mindre dyrbara el. solida ämnen. I. användes såväl inom arkitekturen som inom konstindustrien och har särsk. inom sistn. område nått en hög utveckling i Orienten (se Mosaik). Inom metalltekniken förekomma en mängd olika förfaringssätt (se Damaskering) för utsmyckning genom variation i material och mönster. Vid i. i trä användas växlande material, ss. ben, elfenben, sköldpadd, horn, pärlemor, metall el. olikfärgade träsorter (se I n-t a r s i a; jfr B o u 11 e a r b e t e n). G.V. 2) Med., den process, varigenom i organ och vävnader salter (vanl. kalciumkarbonat och fosfat) utfällas i fast form. Härigenom uppstå större el. mindre fasta bildningar, vilka kunna störa organens funktion, framförallt genom rubbningar i blodcirkulationen. Wk. Inkubation [-fo'n]. 1) Med. Den tidrymd, som förflyter mellan ett smittoämnes inträngande i organismen och de första sjukdomssymtomens framträdande, benämnes i.-tid el. i.-sta-dium. Den är för olika sjukdomar mycket varierande, från 1—2 dagar upp till veckor och mån. För varje bestämd sjukdom är den däremot täml. konstant men kan dock växla inom vissa gränser, beroende på smittoämnets mängd, dess förmåga att föröka sig, platsen för infek-tionsämnets inträngande i kroppen samt organismens motståndsförmåga. Här följer en förteckning på i.-tiden för några infektionssjukdomar: Barnförlamning .................... 2—10 dagar Difteri ........................... 2—5 „ Epidemisk hjärnhinneinflammation.. 2—3 „ Influensa ......................... 1—3 „ Kikhosta .......................... 3—15 „ Mässling ............................ 9—11 „ Nervfeber ......................... 8—14 „ Påssjuka .......................... 18—22 „ Scharlakansfeber .................. 2—7 „ Smittkoppor ....................... 10—43 „ Vattenkoppor ...................... 14—21 „ A.Fl. 2) Religionsv., se D i v i n a t i o n. Inkubationsstadium, Inkubationstid, se I n-kubation 1). Inkulpa't, jur., brottsling, se Förbrytare. Inkuna'bel (lat. incuna'bula, vagga, ursprung), bok, tryckt före 1500. Se Boktryckarkonst, sp. 438. — Beskrivande förteckningar över i. ha utarbetats av bl.a. L. Hain (se denne). Under utgivning är en ”Gesamt-katalog der Wiegendrucke” (1925 ff., hittills 5 bd). Specialbibliografier över i. äro utg. av bl.a. R. Proctor, ”An index to the early prin-ted books in the British museum” (2 bd, 1898 —1903; suppl. 1900—03; reg. 1906), M. Pelle-chet, ”Catalogue général des incunables des bibliothèques publiques de France” (3 bd, 1897 —1909) och I. Collijn (se denne). En systematik över de olika i.-typerna är K. Haebler, ”Typenrepertorium der Wiegendrucke” (5 bd, 1905—24). — Litt.: K. Haebler, ”Handbuch der Inkunabelkunde” (1925). W.N. Inkura'bel, obotlig. Inkvarte'ring kan i fredstid tillfälligt beredas trupp enl. 1842 års tågordning. I. förbere-des av förläggningstrupp, och dennas befälhavare mottager av vederbörande civilmyndighet kvarterlista. Med ledning av kvarterlistan upp-göres förläggningslista, varigenom underavd. tilldelas förläggningsområden med lämpligt läge i förhållande till inom orten befintliga vägar och gator. Ät tågande trupp kan med el. utan kronobetjäningens medverkan i. anordnas genom frivilligt avtal med icke i.-skyldiga personer. Kommunikationernas utveckling och truppernas ökade förmåga att bivackera under bar himmel ha minskat de senares beroende av att på här angivet sätt erhålla i. Skyldighet att bereda i. åt trupp el. enskilda under övningar i fredstid finnes icke i Sverige, i motsats till vad förhållandet är i ett flertal stater. I krigstid däremot kan i. påfordras enl. rekvisitionslagen. E.O.B. Inkvisition [-fo'n] (lat. inquisi'tio, sökande, undersökning o.d.; till inqui'rere, undersöka o.d.), katolska kyrkans organ för uppspårande och utrotande av kätteri. När kristendomen blivit romerska rikets officiella religion, införde kejsarna dödsstraff för sekter, som ansågos samhällsfarliga, t.ex. manikéer och donatister. Detta ogillades då av kyrkans målsmän; den första eg. kättaravrättningen, år 385 (se P r i s-c i 11 i a n u s), framkallade allmän indignation. Bruket av lindrigare tvång i trossaker accepterades däremot snart av kyrkan. Så anbefallde Augustinus, med hänvisning till G.T:s lagar och Luk. 14:23 (”nödga människorna att komma hitin”), för de gensträviga en ”fader-lig” tuktan, varmed han förstod kroppsstraff, böter och landsförvisning. Hans uttalanden i kättarfrågan förblevo normerande för teologer och kyrkostyrelse till o. 1200. Då hade kätte-riet utvecklat sig till en verklig fara för kyrkan; katarernas (se d.o.) hemliga sällskap hade från 1100-talet fått en oerhörd utbredning. Det uppblomstrande rättsstudiet grep då tillbaka till den romerska rättens straffbestämmelser; i katarerna såg man manikéernas arvtagare. För påvedömet, som börjat göra anspråk på världs — 1115 — — 1116 —