Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inkvisition - Inlag - Inlaga - Inlagt arbete - Inland - Inlandsbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLANDSBANAN
herravälde, tedde sig kätteriet ss. ingenting
mindre än majestätsbrott och som något, som
borde bestraffas därefter. Seden att bränna
kättare levande synes ha införts av
upphetsade folkmassor med furstarnas bistånd (första
kända fall i Orléans 1022). Kyrkan sökte t.v.
undvika denna ytterlighet och organiserade på
1100-talet särsk. i.-domstolar under
biskoparnas ledning för att uppspåra och döma kättare.
Dessa skulle, enl. fördrag 1184 mellan påven
och kejsar Fredrik Barbarossa,
exkommunice-ras och därefter av kejsaren lysas i bann
(vilket innebar landsförvisning, ärelöshet och
egendomsindragning). Först genom kejsar
Fredrik II stadgades uttryckligen (1224), att
kättare skulle brännas på bål, vilket stadfästes
av påven Gregorius IX 1230. Denne sköt åt
sidan den biskopliga i. och skapade i dess ställe
en påvlig i. (kallad Sanctum offi’cium, den
heliga tjänsten), som anförtroddes åt
munkordnarna, särsk. dominikanerna. Angivelse,
vittnesmål och förhör vid i.-domstolarna voro
sådana, att den anklagade lämnades
försvarslös. Värst blev det, sedan tortyr av påven
In-nocentius IV 1252 godkänts ss. medel att
pressa fram bekännelse och angivelse av
medskyldiga. Den som trots allt stod fast vid sitt
kät-teri, och likaså den som återföll däri,
överlämnades åt de världsliga myndigheterna
(”kyrkan utgjuter icke blod”, sades det). Dessa
riskerade bann och interdikt, om de icke
verkställde straffet; i regel voro de villiga, ty de
fingo andel i bytet efter de avrättade. Kättare,
som återkallade under processen, sluppo
undan med kyrklig botgöring; skedde
återkallel-sen vid bålet, följde livstids fängelse. Till i:s
uppdrag hörde även processer mot häxor,
alkemister, ockrare o.d. samt bokcensur. — I:s
första verksamhetsfält blev Italien och
Syd-frankrike (se A Ib i gen ser). I Tyskland
fick i. snart fast fot, bl.a. genom den grymme
Konrad av Marburg, som gjorde sig så hatad,
att han blev ihjälslagen (1233). Mäktigast blev
i. i Spanien, där den på 1400-talet ordnades
som en statsinrättning. Storinkvisitorn Thomas
av Torquemada utlämnade på 12 år minst 2,000
personer till bålet; överlämnings-ceremonien
kallades här autodafé (se d.o.). Även i
Böh-men och Nederländerna krävde i. talrika offer,
likaså i England, bland Wyclifs anhängare.
De skandinaviska länderna blevo förskonade.
— Motreformationen medförde ett nytt
uppsving för i., särsk. i Italien, Spanien och
Nederländerna. Sanctum officium återupprättades
ss. en kardinalkongregation (ännu bestående).
Under 1700-talet upphörde i. i flertalet länder;
dock kvarstod den i Spanien till 1808 och i
Kyrkostaten till 1870. — Antalet dödsoffer
ut
gjorde endast en ringa procent av de inför i.
anklagade. Större skada gjorde i. sannolikt
genom sina omänskliga fängelser och
egen-domskonfiskeringen, som drabbade även den
dömdes familj. I:s metoder måste bedömas
mot bakgrunden av den genomgående
grymheten i dåtida rättskipning. Samvetsfrihetens
princip blev först långt efter reformationen
allmänt känd inom kristenheten. — Litt.: H.
Ch. Lea, ”A history of the i.” (3 bd, 1888);
E. Vacandard, ”L’inquisition” (1907); Hj.
Holmquist, ”Tvång, tolerans, samverkan”
(1929). A.M-n.
Inlag (lat. depo’situm), jur., överlämnande
av lös sak i annans förvar (”deponerande”),
överlämnaren (”deponenten”) äger när som
helst återtaga saken men är, så vida ej
motsatsen avtalas el. tydligen avsetts, skyldig alt
betala ersättning för förvaringen (t.ex.
”garderob-avgift”). Förvararen (”depositarien”)
har skyldighet att ägna tillbörlig omvårdnad
åt saken, så att denna ej på gr. av hans
”van-gömmo el. vållande” skadas el. förstöres, i
vilket fall han skulle ha att ersätta deponentens
förlust. Rätt att begagna saken har
depositarien icke, med mindre deponenten givit honom
sin tillåtelse. Sker överlämnandet under
medgivande att det överlämnade utbytes mot
annat av lika art och myckenhet, ss. vid
insättning å s.k. depositionsräkning hos bank (se
d.o., sp. 8), så föreligger ej i. utan
försträckning (se d.o.). CG.Bj.
Inlaga, skriftlig handling, vari part hos
myndighet utvecklar sin talan.
Inlagt arbete, konsttekn., se In kr us t
a-tion.
Inland, s. delen av Bohusläns (se kartan vid
d.o.) fastland upp till Uddevalla. Terrängen är
i allm. starkt bruten. I mellersta delen
framgår, ofta avbrutet av ö.-v. sprickdalar, ett
höjdstråk, Inlandsryggen, flerstädes rikt på
småsjöar. Kusttrakten, särsk. mitt emot Orust,
räknas bland de vackraste i Sverige. N. delen
hör till Bohusläns mest karakteristiska
bergs-och skogsbygder. Berggrunden, som
övervägande består av grå gnejs, täckes endast i sina
lägre partier av lösa jordlager. På
Inlandsryggen förekomma sparsamt morän och sand,
som upptages av ljunghedar, vilka först i
senare tid delvis planterats med skog. Vid
kusten och i Göta älvs dalgång finnas mäktiga
ler-lager, som särsk. i v. givit upphov till en rik
åkerbruksbygd. I. består av 4 härader: I.
Fräkne, I. Nordre, I. Södre och I. Torpe hd (se
d.o.). M.P.
Inlandsbanan, gemensam benämning för de
statsbanedelar, som tillsammans utgöra en
järnvägslinje genom de mot Norge gränsande
— 1117 —
— 1118 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
