INLANDSBANAN herravälde, tedde sig kätteriet ss. ingenting mindre än majestätsbrott och som något, som borde bestraffas därefter. Seden att bränna kättare levande synes ha införts av upphetsade folkmassor med furstarnas bistånd (första kända fall i Orléans 1022). Kyrkan sökte t.v. undvika denna ytterlighet och organiserade på 1100-talet särsk. i.-domstolar under biskoparnas ledning för att uppspåra och döma kättare. Dessa skulle, enl. fördrag 1184 mellan påven och kejsar Fredrik Barbarossa, exkommunice-ras och därefter av kejsaren lysas i bann (vilket innebar landsförvisning, ärelöshet och egendomsindragning). Först genom kejsar Fredrik II stadgades uttryckligen (1224), att kättare skulle brännas på bål, vilket stadfästes av påven Gregorius IX 1230. Denne sköt åt sidan den biskopliga i. och skapade i dess ställe en påvlig i. (kallad Sanctum offi'cium, den heliga tjänsten), som anförtroddes åt munkordnarna, särsk. dominikanerna. Angivelse, vittnesmål och förhör vid i.-domstolarna voro sådana, att den anklagade lämnades försvarslös. Värst blev det, sedan tortyr av påven In-nocentius IV 1252 godkänts ss. medel att pressa fram bekännelse och angivelse av medskyldiga. Den som trots allt stod fast vid sitt kät-teri, och likaså den som återföll däri, överlämnades åt de världsliga myndigheterna (”kyrkan utgjuter icke blod”, sades det). Dessa riskerade bann och interdikt, om de icke verkställde straffet; i regel voro de villiga, ty de fingo andel i bytet efter de avrättade. Kättare, som återkallade under processen, sluppo undan med kyrklig botgöring; skedde återkallel-sen vid bålet, följde livstids fängelse. Till i:s uppdrag hörde även processer mot häxor, alkemister, ockrare o.d. samt bokcensur. — I:s första verksamhetsfält blev Italien och Syd-frankrike (se A Ib i gen ser). I Tyskland fick i. snart fast fot, bl.a. genom den grymme Konrad av Marburg, som gjorde sig så hatad, att han blev ihjälslagen (1233). Mäktigast blev i. i Spanien, där den på 1400-talet ordnades som en statsinrättning. Storinkvisitorn Thomas av Torquemada utlämnade på 12 år minst 2,000 personer till bålet; överlämnings-ceremonien kallades här autodafé (se d.o.). Även i Böh-men och Nederländerna krävde i. talrika offer, likaså i England, bland Wyclifs anhängare. De skandinaviska länderna blevo förskonade. — Motreformationen medförde ett nytt uppsving för i., särsk. i Italien, Spanien och Nederländerna. Sanctum officium återupprättades ss. en kardinalkongregation (ännu bestående). Under 1700-talet upphörde i. i flertalet länder; dock kvarstod den i Spanien till 1808 och i Kyrkostaten till 1870. — Antalet dödsoffer ut gjorde endast en ringa procent av de inför i. anklagade. Större skada gjorde i. sannolikt genom sina omänskliga fängelser och egen-domskonfiskeringen, som drabbade även den dömdes familj. I:s metoder måste bedömas mot bakgrunden av den genomgående grymheten i dåtida rättskipning. Samvetsfrihetens princip blev först långt efter reformationen allmänt känd inom kristenheten. — Litt.: H. Ch. Lea, ”A history of the i.” (3 bd, 1888); E. Vacandard, ”L’inquisition” (1907); Hj. Holmquist, ”Tvång, tolerans, samverkan” (1929). A.M-n. Inlag (lat. depo'situm), jur., överlämnande av lös sak i annans förvar (”deponerande”), överlämnaren (”deponenten”) äger när som helst återtaga saken men är, så vida ej motsatsen avtalas el. tydligen avsetts, skyldig alt betala ersättning för förvaringen (t.ex. ”garderob-avgift”). Förvararen (”depositarien”) har skyldighet att ägna tillbörlig omvårdnad åt saken, så att denna ej på gr. av hans ”van-gömmo el. vållande” skadas el. förstöres, i vilket fall han skulle ha att ersätta deponentens förlust. Rätt att begagna saken har depositarien icke, med mindre deponenten givit honom sin tillåtelse. Sker överlämnandet under medgivande att det överlämnade utbytes mot annat av lika art och myckenhet, ss. vid insättning å s.k. depositionsräkning hos bank (se d.o., sp. 8), så föreligger ej i. utan försträckning (se d.o.). CG.Bj. Inlaga, skriftlig handling, vari part hos myndighet utvecklar sin talan. Inlagt arbete, konsttekn., se In kr us t a-tion. Inland, s. delen av Bohusläns (se kartan vid d.o.) fastland upp till Uddevalla. Terrängen är i allm. starkt bruten. I mellersta delen framgår, ofta avbrutet av ö.-v. sprickdalar, ett höjdstråk, Inlandsryggen, flerstädes rikt på småsjöar. Kusttrakten, särsk. mitt emot Orust, räknas bland de vackraste i Sverige. N. delen hör till Bohusläns mest karakteristiska bergs-och skogsbygder. Berggrunden, som övervägande består av grå gnejs, täckes endast i sina lägre partier av lösa jordlager. På Inlandsryggen förekomma sparsamt morän och sand, som upptages av ljunghedar, vilka först i senare tid delvis planterats med skog. Vid kusten och i Göta älvs dalgång finnas mäktiga ler-lager, som särsk. i v. givit upphov till en rik åkerbruksbygd. I. består av 4 härader: I. Fräkne, I. Nordre, I. Södre och I. Torpe hd (se d.o.). M.P. Inlandsbanan, gemensam benämning för de statsbanedelar, som tillsammans utgöra en järnvägslinje genom de mot Norge gränsande — 1117 — — 1118 —