Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Insekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSEKTER
munpartiernas utformning, i samband med
insekternas växlande levnadssätt m.m., men de
kunna dock alltid föras tillbaka till samma
grundplan. Mundelarnas olika utveckling
utgör viktiga systematiska karaktärer. Man
urskiljer bitande och sugande mundelar. De
Fig. 2. Antenner av olika insekter
(imago). 1 borstlik, 2 trådlik, 3
pärl-bandslik, 4 kammlik, 5—6 klubblika och
tillika knäböjda, med långt skaft, 7
klubblik, med av lameller bildad klubba.
förra äro ursprungligast och finnas bl.a. hos
rätvingar och skalbaggar samt utgöras av ett
par överkäkar (mandibler), ett par underkäkar
(maxiller) och underläppen (la’bium) jämte
den s.k. hypopha’rynx (fig. 3). Mandiblerna
äro enkla, oledade och oftast starkt
kitinise-rade bildningar, hos rovinsekter vanl. långa,
spetsiga och starkt tandade, hos växtätarna
däremot korta och trubbtandade. Närmast
bakom mandiblerna följa de mycket svagare
maxillerna, som sammansättas av ett antal
mer el. mindre mot varandra rörliga och i
sin änddel till ett par trådlika palper
utformade smådelar. La’bium, belägen bakom
munöppningen, motsvarar ett par ävenledes av
flera smådelar bildade maxiller, vilkas
basal-stycken ryckt samman till två opariga plattor,
subme’ntum och mentum, medan änddelarna
äro utbildade till ett par känseltrådar (labial-
Fig. 3. Mundelar av en kackerlacka
(bit-mun). A överläpp (labrum), B mandibler,
C hypopharynx, D maxiller, E underläpp
(labium), Ip labialpalper, m mentum, mp
maxillarpalper, sm submentum.
palper), som även anses vara bärare av
lukt-och smakorgan. Hypopha’rynx el. ”tungan”,
belägen på munhålans golv ovan labium, är
ett hos lägre stående i., ss. fjällborstsvansar,
rätvingar, dagsländlarver o.a., högt utvecklat
organ, å vars bas i allm. spottkörtlarna mynna.
De sugande och stickande mundelarna visa
genom ombildningar, reduktioner m.m. ofta en
stark omvandling (se de olika insektsordn.).
— Mellankroppen är sammansatt av 3
segment: prothorax, mesothorax och
metathorax. Vart av dessa bär på buksidan ett par
ben, meso- och metathorax därjämte dorsalt
oftast ett par vingar. På vart segment kan
urskiljas en ryggplåt (tergit), en bukplåt (sternit)
och en dessa båda förbindande sidoplåt
(pleu-rit) på var sida. Mellan den sistn. och sterniten
befinner sig inledningsstället för benen, och
mellan densamma och tergiten
artikulations-stället för vingarna. De enskilda segmentens
form och storlek äro underkastade betydliga
växlingar, närmast beroende av benens och
framförallt vingarnas olika utbildning. Även
i fråga om segmentens förbindelse med
varandra finnas viktiga olikheter bland skilda
ordn. — Benen bestå av följ, rörliga leder:
höften (coxa), lårringen (trocha’nter), låret
(femur), skenbenet (ti’bia), som vid spetsen på
insidan bär 1 el. 2 par sporrar, samt foten
(tarsus) m.fl. (oftast 5) ledstycken, av vilka
det sista el. kloleden vanl. bär 1 par klor och
en mellan dem belägen klodyna (ony’chium),
som har betydelse som häftorgan. Benen visa
en stor mångfald av former, ss. grävben,
sim-och hoppben m.fl., svarande mot deras olika
användning. I. i fullbildat stadium äro typiskt
försedda med vingar, ett par främre på
mesothorax och ett par bakre på metathorax.
Endast de lågt stående Apterygoge’nea ävensom
löss, pälsätare och loppor (se d.o.) sakna
vingar. Hos tvåvingarna är det bakre paret
förkrympt och odugligt till flykt. Till form och
utbildning äro vingarna mycket växlande,
alltefter i:s olika levnadssätt (se de olika
insektsordn.). — Bakkroppen (abdomen) visar
en enklare och mera primitiv segmentering än
de båda övriga kroppsregionerna.
Utmärkande för densamma är i sht, att segmenten ha
starkt utbildade, tunna
intersegmentalmembra-ner, vilket gör, att bakkroppen kan ändra
volym, alltefter förhållandena vidgas el. minskas,
vilket är av betydelse för såväl respirationen
som för funktionen av de till denna
kroppsregion förlagda näringskanalen och
könskört-larna. I bakkroppen ingå urspr. 11 segment,
av vilka dock hos högre stående grupper i
allm. endast 9—10 och hos somliga, t.ex. guld-
— 1145 —
— 1146 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
