Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Instrumentalmusik - Instrumentation, instrumentering, orkestrering - Instrumentering - Inställelsedag - Inställning - Insubordination - Insubrer - Insufficiens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSUFFICIENS
av instrument vanliga); i europeisk
musikhistoria har man först från 1500-talets början
fylligare kännedom om i., enär medeltidens
musikintresse framförallt ägnades
vokalmusiken. Italien, Spanien och England gåvo
viktiga bidrag till konst-i :s äldre historia, medan
Frankrike, Nederländerna samt de tysktalande
och de nordiska länderna först senare fingo
betydelse i detta avseende. Äldre i. var
framförallt lutmusik (lutan var 1500-talets
älsk-lingsinstrument); härifrån utvidgas
konstmusiken att omfatta orgel och piano, sedermera
orkester och kammarmusik (se Musik,
historia). — De viktigaste instrumentala
formerna äro: 1) Fugan, en av de äldsta
instrumentalformerna, vars tekniska uppbyggnad
urspr. hämtats från vokalmusiken (motetten)
och vilken under namn av r i c e r c a r e
överfördes till i. och genom
variationsri-c e r c a r e utvecklades till den nyare fugan,
vars ypperste mästare är J. S. Bach. 2) S
o-n a t e n, likaledes urspr. med vokal förebild
(chansonen), under namnet canzone
överförd till instrumenten och utvecklad till k y
r-kosonaten, vars förnämste representant
är Corelli. Utlöpare av kyrkosonaten äro den
franska uvertyren samt den
neapolitanska och senare uvertyrer (jfr
L u 11 y och S c a r 1 a t t i); till denna form
sluter sig också
instrumentalkonserten (ofta i rondo-form, se R o n d o),
dels som solokonsert, dels som c o
n-c er t o gross o. Under 1700-talet
framkom den nyare sonaten, vars förnämsta
mästare äro Haydn, Mozart och Beethoven och
vars form ännu odlas; denna nyare
sonatform överföres efter hand till så att säga alla
instrument, sålunda också till kammarm
u-s i k och symfoni. 3) Variationen,
d.v.s. bearbetning av givna temata, förekommer
i koralförspelet och k o r a 1
vari a t i o n e n för orgel, med J. S. Bach som
den mest betydande kompositören;
pianovariationen grundlägges av de engelska
virginalisterna under 1500- och 1600-talen (se
Engelsk musik) och når sin höjdpunkt
under klassicismens och romantikens tid. 4)
Improvisatoriska former bestå av
musik, i sht för orgel och piano, vilken genom
sin flyktiga, oöverlagda karaktär ger intryck
av att vara resultat av ögonblickets
inspiration; hit höra toccata, fantasi, in
ventio n, preludium, impromptu. 5)
Dansformerna, i sht de stiliserade
danserna, sådana de framträda i sviten. Slutl.
märkas 6) en rad mindre i n st rumen ta
1-former, som förekomma särsk. i
pianomusiken : scherzo, ballad, humoresk,
novellett, arabesk, albumblad,
rapsodi, capriccio, intermezzo
m.fl. E.A.
Instrumentation [-Jo’n],
instrumentering, orkestrering, mus.,
fördelningen av ett (original- el. arrangerat)
orkesterverks stämmor på de olika instrumenten.
Medan i den äldre instrumentalmusiken i. i
huvudsak gick ut på att låta de enskilda
instrumenten uppträda mera schematiskt, gruppvis,
i stil med orgelregistreringen, ha sedan Haydn
(med bl.a. Monteverdi och Gluck som
föregångare) instrumenten fått en alltmer
individuell behandling vid återgivandet av
stämnings-innehållet. Särsk. romantikerna ha utbildat
en differentierad i.-konst. Det är numera av
vikt för tonsättaren att redan vid
uppfinningen och uppläggningen av kompositionen taga
sikte på de instrumentala effekterna. Konsten
att instrumentera förutsätter medfött
klangsinne; därutöver upplyser instrument
a-t i o n s 1 ä ra n om instrumentens tonomfång,
egenart, teknik och noteringssätt samt deras
kombinationsmöjligheter. Vägledningar i i. ha
skrivits av Berlioz (ny uppl. av R. Strauss),
Marx, Lobe, Riemann, Gevaert, R. Hofmann,
Bussler och Prout. F.S-l.
Instrumente’ring. 1) Elektrotekn., se
Elektriskt ställverk. — 2) Mus., se
Instrumentation.
Inställelsedag, dag, då part, som vill
tillvarataga sin rätt, har att senast inställa sig inför
domstol el. annan myndighet. Någon särsk. i.
i konkurs förekommer ej längre enl. den nya
sv. konkurslagen, utan fordringsägare skall
inom viss tid hos konkursdomaren anmäla sin
fordran. Vid processande i hovrätt el. Högsta
domstolen betyder i. den dag, då part senast
skall ha inlämnat sin skriftliga inlaga, för att
denna skall vinna beaktande. E.K.
Inställning (ty. Einstellung), psykol.,
betecknar 1) tillstånd av avsiktlig iakttagelse el. spänd
väntan, vanl. befordrande det väntade
intryckets snabba uppfattning, 2) ofta i obestämdare
bemärkelse, åsyftande allmängynnsamt,
välvilligt el. motsatt förhållande till psykologiska
objekt. G.A.J.
Insubordination [-Jo’n], lydnadsbrott, i sht
där detta avser krigslydnaden.
Insu’brer, latinskt namn på keltisk folkstam
i Gallia transpadana kring Mediolanum
(Milano) som huvudort. I. ledde gallerinfallet i
Italien. Deras nederlag efter 200 f.Kr. betydde
landets underkastelse under Rom. N.V.
Insufficie’ns. 1) I. kallas i modern
konkursrätt det faktum, att gäldenärens skulder
i värde överstiga hans tillgångar. Jfr I
n-s o 1 v e n s. E.K.
— 1173 —
— 1174 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
