INTELLIGENSPROV ställande av intelligensutveckling med hjälp av särsk. förståndsprov, ordnade i en skala av stigande svårighetsgrad. Sedan tyska psykia-triker funnit kunskaps- och färdighetsprov oanvändbara för att fastställa demens (se d.o.), införde Wernicke m.fl. förståndsuppgifter av olika typer för detta ändamål. På franska regeringens uppdrag utarbetade Binet 1903—11 en skala av dylika prövningar (eng. tests} för att fastställa debilitet (se d.o.) och imbecillitet (se d.o.), varvid den intellektuella defekten skulle kunna bestämmas ss. intellektuell försening i jämförelse med normala barn. Ett barns intelligensålder (angives i lå) bestämmes genom att angiva, vilken nivå av intellektuell prestation det vid jämförelse med ett genomsnittligt normalt barn uppnår; ett normalt barns lå är = dess kronologiska ålder (förk. Krå). Dess intellektuella begåv-ningsgrad bestämmes genom IQ (se Intelligenskvot). IQ för idioti = 20, för imbecillitet högst 50 å 60; för debilitet högst 75. Högsta uppnåeliga lå för idioti c:a 3 år, imbecilla 8 år, för debilitet 11,5 år. Ett test hänföres oftast till den ålder, vid vilken 75 °/o av alla barn lösa detsamma (Jaederholm, Burt); dock bli sålunda vunna 7å-värden % lå för höga (Jaederholm). — Sedermera ha många olika skalor utbildats och Binets skala anpassats efter olika länders förhållanden, liksom även Binets och liknande skalor efter statistisk revision tillämpats på även normala och övernormala barn. För att vara användbar skall en sådan skala ha bevisad v a 1 i d i t e t, d.v.s. att det verkligen är intelligens, som mätes, tillförlitlighet, d.v.s. att upprepade mätningar av samma individer giva nära överensstämmande resultat samt objektivitet, d.v.s. att olika experimentatorer på samma sätt bedöma prestationerna. Intelligensutvecklingen fördelar sig i enlighet med den s.k. normalkurvan (Gaussiska kurvan). Den är hastigare och fortsätter längre för övernormala individer etc. IQ är överraskande konstant för samma barn vid olika åldrar och användes därför allmänt i utländskt skolarbete som prognostiskt medel för hänvisning till högre skolor etc.; den genomsnittliga korrelationen mellan två bestämningar är + 0,87. Högsta iakttagna 7Q-värde hittills torde vara 180. Intelligensutvecklingen går i början hastigare, närmar sig sannolikt under åldern 6—10 år en (stigande) rät linje och anses sluta att stiga vid en ålder av o. 13—18 år. Den följ, utvecklingen, som är ytterst bristfälligt undersökt, anses väsentligen bestå i en utveckling på bredden: allt flera olika intelligensuppgifter av högsta svårighetsgrad lösas. Under senare tid framhäves alltmera, att även om i verkligheten intelligensgraden (IQ) är en medfödd egenskap, så visa hittills gjorda bestämningar ett större beroende av miljön, än som förmodats. Freeman fann korrelationen mellan intelligens hos fosterföräldrar och fosterbarn c:a +0,40. ZQ-värden begagnas i U.S.A. England och Tyskland m.fl. länder med framgång för att avskilja barn även till övernormala, normala och lätt försenade normalklasser, d.v.s. skolorganisatorisk differentiering efter IQ. — I. har senare lett till utbildning av likartade prövningsmetoder för motorisk, språklig och socialt personlig utveckling (Ge-sell), för musikaliskt gehör (Seashore), för mekanisk fallenhet (Stenquist) samt metodiskt tjänat till grundlag för statistiskt vederhäftiga kunskaps- och färdighetsprövningar, på ele-mentarstadiet, i Sverige bl.a. av C. Göransson-Hassler. — Med i. må ej förväxlas prov på yrkesskicklighet el. yrkesfallenhet (se P s y k o-teknik). — Litt.: G. Jaederholm, ”Studier över i:s teori och praxis” (1914); R. Anderberg, ”Expe rimentell intelligensundersökning” (1932). G.A.J. Intellige'nsprov, -test, -ålder, se Intelligensmätning. Intellige'nt, se Intelligens. Intelligi'bel (av lat. intellVgere), det som kan fattas genom (blotta) förståndet, det osinnliga. Intelligibel åskådning skulle enl. Fichte vara åskådning av det andliga som ting i sig och är enl. honom för människan omöjlig. H.L. Intende'nt (av lat. inte'ndens, eg.: som riktar sin uppmärksamhet på), titel på åtskilliga tjänstemän, såväl statens som enskilda med skilda uppgifter. Titeln, som ofta förekommer i sammansättningar, närmare angivande dess art i det särsk. fallet, är vanligast förknippad med tjänster av huvudsaki. förvaltande, vårdande och redovisande natur. E.Spr. Intendentsdepartementet, se A r m é f ö r-va 11 n i n g e n. Intendentu'r, förvaltningsgren, som bestrider en härs el. ett truppförbands beklädnad, förplägnad och allmänna hushållning. I Sverige är Arméförvaltningens intendentsdep. under K.m:t med en utrustnings-, en underhålls-och en civilbyrå högsta i.-myndighet i fredstid. Närmast lägre instans är arméfördelnings-chef och motsvarande, biträdd av fördelnings-intendent, samt därnäst reg.-(kår-) chef, biträdd av reg.-intendent. Kassaärenden äro skilda från de rena i.-ärendena och handläggas av reg.-intendenter o.s.v. under eget ansvar med Arméförvaltningens civila dep. under K. m:t ss. högsta myndighet. I krig handläggas i.-ärenden vid ett armékvarter av arméintendenten, vid arméfördelningskvarter och vid reg av motsvarande personal som i fredstid; vid — 1183 — — 1184 —