Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Intelligensmätning - Intelligensprov, -test, -ålder - Intelligent - Intelligibel - Intendent - Intendentsdepartementet - Intendentur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTELLIGENSPROV
ställande av intelligensutveckling med hjälp
av särsk. förståndsprov, ordnade i en skala av
stigande svårighetsgrad. Sedan tyska
psykia-triker funnit kunskaps- och färdighetsprov
oanvändbara för att fastställa demens (se d.o.),
införde Wernicke m.fl. förståndsuppgifter av
olika typer för detta ändamål. På franska
regeringens uppdrag utarbetade Binet 1903—11
en skala av dylika prövningar (eng. tests} för
att fastställa debilitet (se d.o.) och imbecillitet
(se d.o.), varvid den intellektuella defekten
skulle kunna bestämmas ss. intellektuell
försening i jämförelse med normala barn. Ett
barns intelligensålder (angives i
lå) bestämmes genom att angiva, vilken nivå
av intellektuell prestation det vid jämförelse
med ett genomsnittligt normalt barn uppnår;
ett normalt barns lå är = dess kronologiska
ålder (förk. Krå). Dess intellektuella
begåv-ningsgrad bestämmes genom IQ (se
Intelligenskvot). IQ för idioti = 20, för
imbecillitet högst 50 å 60; för debilitet högst 75. Högsta
uppnåeliga lå för idioti c:a 3 år, imbecilla 8
år, för debilitet 11,5 år. Ett test hänföres
oftast till den ålder, vid vilken 75 °/o av alla barn
lösa detsamma (Jaederholm, Burt); dock bli
sålunda vunna 7å-värden % lå för höga
(Jaederholm). — Sedermera ha många olika
skalor utbildats och Binets skala anpassats efter
olika länders förhållanden, liksom även Binets
och liknande skalor efter statistisk revision
tillämpats på även normala och övernormala
barn. För att vara användbar skall en sådan
skala ha bevisad v a 1 i d i t e t, d.v.s. att det
verkligen är intelligens, som mätes,
tillförlitlighet, d.v.s. att upprepade mätningar av
samma individer giva nära överensstämmande
resultat samt objektivitet, d.v.s. att olika
experimentatorer på samma sätt bedöma
prestationerna. Intelligensutvecklingen fördelar sig i
enlighet med den s.k. normalkurvan (Gaussiska
kurvan). Den är hastigare och fortsätter längre
för övernormala individer etc. IQ är
överraskande konstant för samma barn vid olika
åldrar och användes därför allmänt i utländskt
skolarbete som prognostiskt medel för
hänvisning till högre skolor etc.; den genomsnittliga
korrelationen mellan två bestämningar är
+ 0,87. Högsta iakttagna 7Q-värde hittills torde
vara 180. Intelligensutvecklingen går i början
hastigare, närmar sig sannolikt under åldern
6—10 år en (stigande) rät linje och anses sluta
att stiga vid en ålder av o. 13—18 år. Den
följ, utvecklingen, som är ytterst bristfälligt
undersökt, anses väsentligen bestå i en
utveckling på bredden: allt flera olika
intelligensuppgifter av högsta svårighetsgrad lösas. Under
senare tid framhäves alltmera, att även om i
verkligheten intelligensgraden (IQ) är en
medfödd egenskap, så visa hittills gjorda
bestämningar ett större beroende av miljön, än som
förmodats. Freeman fann korrelationen
mellan intelligens hos fosterföräldrar och
fosterbarn c:a +0,40. ZQ-värden begagnas i U.S.A.
England och Tyskland m.fl. länder med
framgång för att avskilja barn även till
övernormala, normala och lätt försenade
normalklasser, d.v.s. skolorganisatorisk differentiering
efter IQ. — I. har senare lett till utbildning av
likartade prövningsmetoder för motorisk,
språklig och socialt personlig utveckling
(Ge-sell), för musikaliskt gehör (Seashore), för
mekanisk fallenhet (Stenquist) samt metodiskt
tjänat till grundlag för statistiskt vederhäftiga
kunskaps- och färdighetsprövningar, på
ele-mentarstadiet, i Sverige bl.a. av C.
Göransson-Hassler. — Med i. må ej förväxlas prov på
yrkesskicklighet el. yrkesfallenhet (se P s y k
o-teknik). — Litt.: G. Jaederholm, ”Studier över
i:s teori och praxis” (1914); R. Anderberg, ”Expe
rimentell intelligensundersökning” (1932). G.A.J.
Intellige’nsprov, -test, -ålder, se
Intelligensmätning.
Intellige’nt, se Intelligens.
Intelligi’bel (av lat. intellVgere), det som kan
fattas genom (blotta) förståndet, det osinnliga.
Intelligibel åskådning skulle enl. Fichte vara
åskådning av det andliga som ting i sig och är
enl. honom för människan omöjlig. H.L.
Intende’nt (av lat. inte’ndens, eg.: som
riktar sin uppmärksamhet på), titel på åtskilliga
tjänstemän, såväl statens som enskilda med
skilda uppgifter. Titeln, som ofta förekommer
i sammansättningar, närmare angivande dess
art i det särsk. fallet, är vanligast förknippad
med tjänster av huvudsaki. förvaltande,
vårdande och redovisande natur. E.Spr.
Intendentsdepartementet, se A r m é f ö
r-va 11 n i n g e n.
Intendentu’r, förvaltningsgren, som
bestrider en härs el. ett truppförbands beklädnad,
förplägnad och allmänna hushållning. I
Sverige är Arméförvaltningens intendentsdep.
under K.m:t med en utrustnings-, en
underhålls-och en civilbyrå högsta i.-myndighet i
fredstid. Närmast lägre instans är
arméfördelnings-chef och motsvarande, biträdd av
fördelnings-intendent, samt därnäst reg.-(kår-) chef, biträdd
av reg.-intendent. Kassaärenden äro skilda
från de rena i.-ärendena och handläggas av
reg.-intendenter o.s.v. under eget ansvar med
Arméförvaltningens civila dep. under K. m:t
ss. högsta myndighet. I krig handläggas
i.-ärenden vid ett armékvarter av
arméintendenten, vid arméfördelningskvarter och vid reg
av motsvarande personal som i fredstid; vid
— 1183 —
— 1184 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
