Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isjtar el. Istar - Iskander - Iskar - Iskariot - Iskender Beg - Isker, Iskar - Isklausul - Iskälke - Isla, José Francisco de - Isla Grande de Chiloé - Islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAM
sig även andra modergudinnor, så att hennes
gestalt till slut blev fullst. dominerande i den
babylonisk-assyriska religionen; hon blev den
allförbar mande, huldrika gudinnan, gudars
och människors moder och kom att bidraga
till utformandet av madonnatron i den
romersk-katolska kyrkan. — Litt.: E. Briem,
”Studier över moder- och
fruktbarhetsgudin-norna i den sumerisk-babyloniska religionen”
(1918), ”Kultur och religion i Babylonien och
Assyrien” (1926). Efr.B.
Iska’nder, pseud. för den ryske förf. A.
Her-zen (se denne).
Iskar, se I s k e r.
Iska’riot, se Judas Iskariot.
Iskender Beg, albansk frihetshjälte, se
Skanderbeg.
Isker, Iskar, h.-biflod till Donau i
Bulgarien, 300 km. lång, upprinner på Rila Planina
(Rilabergen), genombryter Balkanbergen,
mynnar i Donau ovanför Corabia; se kartan vid
Bulgarien. O.P.
Isklausu’1, förbehåll i köpeavtal och
certe-partier, innebärande dels rätt för säljaren att
vid ishinder å avlastningsorten uppskjuta
leveransen, tills hamnen blir isfri, dels skyldighet
för köparen att mottaga godset i närmaste
isfria hamn, om ishinder skulle uppstå å
destinationsorten. Vhgn.
Iskälke, ofta med rundjärn skodd småsläde,
på vilken man liggande, sittande el. stående
stakar sig fram på glatt is. Urtypen till i. hade
antagl. medar av ben. Jfr Kälke och I
s-1 ä g g a r. O.K-gh.
Isla, José Francisco de, spansk jesuit
och förf. (1703—81). Det verk, som gjort I.
berömd, är den burleska ”Historia del famoso
predicador fray Gerundio de Campazas”,
Spaniens bästa roman, trots sina longörer, på
1700-talet; d. 1 utkom 1758 men konfiskerades
av inkvisitionen för sin satir mot prästerna;
d. 2 (1768) är mindre betydande. Dessutom
finnas av I. brev och övers. Valda arbeten i
”Biblioteca de autores espanoles”, 15 (1876).
”Fray Gerundio” är utg. av V. E. Lidforss
1885. J.V.
Isla Grande de Chiloé [ci-], ö i Chile, se
C h i 1 o é.
Isla’m (arab, isläm, överlämnande, näml, åt
Guds, Allahs, vilja) är den yngsta av de stora
världsreligionerna och förkunnades i början
på 600-talet e.Kr. av den arabiske profeten
Muhammed; den har efter honom ofta kallats
muhammedanis m. På samma sätt
kallas dess anhängare muhammedaner, ehuru en
bekännare av i. rätteligen benämnes mu’slim.
en som överlämnar (allt åt Allah), varav den
förvanskade formen museiman tidvis varit
allmän i Europa. Ehuru i. uppstått i Arabien
och stiftats av en arab för araber, är det ej
mycket av dess lära, som är av arabiskt
ursprung. Främst är det judiska och kristna, »
någon mån zoroastriska element, som
Muhammed med få eg. egna tillsatser förbundit med
en del föreställningar från den gamla arabiska
hedendomen, spec. sådan den utvecklats i
Mekka. Denna polyteism, vari Muhammed
vuxit upp, var en blandning av fetischdyrkan
och astralreligion. Man dyrkade vissa
gudomligheter i träd och stenar men därjämte
himlakropparna och fattade hela naturen ss.
befolkad av andeväsen av lägre grad, djinn (se d.o.).
I Mekka var en centralhelgedom, Kaba, i vilken
dyrkades en gud, Hubal, som redan före
Muhammed även erhållit namnet Allah, trol.
genom kristet syriskt inflytande, och trätt i
spetsen för ett slags panteon med sina döttrar
Allat, al-Uzza och Manat som de förnämsta
även i Mekka dyrkade gudomligheterna.
Såväl judendomen som kristendom hade
under århundradena närmast före Muhammed
vunnit en viss utbredning i Arabien. Till Mekka
och den marknad, som där var knuten till
vallfärden, kommo säkerligen pilgrimer och
affärsmän, som kunde berätta både om
judarnas lära och de kristnas, och mekkanska
han-delsexp. till Syrien och annorstädes ökade
Muhammeds och hans landsmäns bekantskap med
dessa två monoteistiska religioner. Den Allah,
som redan var på väg att slå under sig de
övriga fornarabiska gudarna, identifierades nu
av Muhammed med såväl judendomens som
kristendomens gud och blev för honom den
ende guden. Den lära, Muhammed beslöt att
predika för sina landsmän, var av honom
avsedd att vara en för araberna uppenbarad
högre form av den förkunnelse, som givits judarna
i tora och de kristna i evangelium.
Muhammed, som hade en mycket bristfällig insikt i
båda dessa äldre uppenbarelsereligioner, ansåg
till att börja med sin Koran vara till innehållet
identisk med dessa, men då de misstag, vartill
han gjort sig skyldig, obarmhärtigt avslöjades
av judarna, förklarade han både kristendom
och judendom vara förvanskningar av den av
judars och arabers gemensamme stamfader,
Abraham, vid Kaba stiftade hanifernas (se d.o.)
religion, som även av mekkanerna förvanskats
men nu förnyades i islam. Särsk. för judarna,
från vilka han främst mottagit sin strängt
monoteistiska inställning, hade Muhammed hyst
livlig sympati och påbjudit att vid bönen
vända sig mot Jerusalem, vilket emellertid nu
ändrades till Mekka. Från kristendomen, vars
treenighetslära han stämplar som mångguderi,
har Muhammed fått utgångspunkten för sin
— 61 —
— 62 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
