Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAM
utanför Balkanhalvön och Rysslands icke
slaviska befolkning, i Amerika, Australien och
Oceanien har i. få anhängare. I Spanien är
den åter utrotad. En statistik över i. kan för
de flesta länderna blott vara grundad på
approximativ uppskattning; antalet bekännare
varierar enl. olika uppgifter mellan 194 och
363 mill. I allm. stannar man vid 240 mill.,
varav skulle på Asien komma c:a 180 mill., på
Afrika c:a 50 mill., Europa bortåt 10 mill.,
Australien och Amerika vardera c:a 200,000.
Huvudpunkten i i:s lära är tron på e n gud,
Allah, som sänt sina profeter, av vilka den
siste och fullkomlige är Muhammed, till
människorna för att varna dem för en yttersta
dom med evig giltighet, samt tron på ett från
evighet gällande obevekligt öde. De plikter,
som i. ålägger sina bekännare, äro först och
främst de 5 s.k. ”pelarna”: 1) tauhid,
bekännandet av guds enhet, 2) förpliktelsen att 5
gånger dagl. förrätta salät, gudstjänst, bön och
därmed sammanhängande tvagningar och
bugningar, 3) att giva bort en del av sin egendom
som allmosor, zakät, 4) saum, fullst. fasta
under månaden ramadan från solens uppgång till
dess nedgång, 5) att minst en gång i livet före
taga en pilgrimsfärd, hadjdj, till Mekka;
stundom lägges härtill 6) plikten att strida för i:s
utbredning, djihäd. Ett yttre tecken på
tillhörighet till i. är den redan förut av araberna
brukade omskärelsen, som dock ej omnämnes
i koranen. Till i:s lära hör även tron på änglar,
bland vilka Djibril (Gabriel), ss. förmedlare av
uppenbarelsen, är den förnämste, på den heliga
boken, al-kur’än, koranen, och profeterna, särsk.
Moses och Jesus, och uppståndelsens dag, då
Allah skall hålla dom och sända de fromma
muslims till paradiset, dja’nna, men de onda
och de otrogna till helvetet, djaha’nnam.
Småningom har en helgonkult, som urspr. starkt
bekämpades, vunnit stor utbredning.
Uppteckningen av Muhammeds
uppenbarelser, koranen, är visserligen det förnämsta
rättesnöret för en muslims tro och vandel men ej
det enda. Vid sidan av koranen bildades näml,
snart en tradition, hadith, vars föremål var
su’nna, inbegreppet av Muhammeds och den
äldsta församlingens vanor och uttalanden.
Detaljberättelser hopades i oerhörd mängd,
och de lärda måste öva kritik mot det
överväldigande stoffet samt förkasta det ej
tillräckligt trovärdiga. 6 hadithsamlingar fingo
slutl. kanonisk giltighet hos större delen av i:s
bekännare och benämndes sahih, riktig. Koran
och hadith bilda källorna för vad en muslim
bör tro och göra, men båda källorna innehålla
motsägelser och ha på många frågor inga svar.
Därför införde man två andra källor, idjmä’,
Uppslagsbok. XIV. __ 65 __
3
överensstämmelse, och kijäs, analogislut. Till
en enhällig troslära kunde i. i saknad av en
verklig högsta auktoritet ej nå. Dogmatiska
stridigheter, ofta i förbindelse med politiska,
förde till bildandet av sekter, som bekämpade
varandra lika häftigt som politiska partier.
Bekantskapen med grekisk filosofi främjade
utvecklingen av en dogmatik men väckte
också mycket motstånd hos de gammaltroende.
I:s pliktlära indelar alla en muslims
handlingar i 5 grupper: 1) fard el. wädjib, påbjudet,
vars uraktlåtande bestraffas, 2) mutaha’bb,
förtjänstfullt, vars utövande belönas men vars
uraktlåtande ej bestraffas, 3) haräm, förbjudet,
vars utövande bestraffas, 4) makrüh, ogillat,
vars uraktlåtande belönas men vars utövande
ej bestraffas, och 5) nubäh, likgiltigt, som
varken belönas el. bestraffas. Den eg.
rättsvetenskapen, fikh, utvecklades ur religiös
grund med bibehållande av många
bestämmelser ur den gamla praxis och ej utan
främmande, främst romerskt, inflytande. Även här
skapade fasthållandet vid bokstaven och
böjelsen för kritik motsatser. Dock var kampen
här mindre häftig. Meningsskiljaktigheterna
ang. de medel, varigenom de enskilda
bestämmelserna vunnos, förde blott till en uppdelning
i skolor, madhähib, riktningar, inom juridiken.
O. 900 gälla 4 rättsskolor allmänt som
ortodoxa: hanafiternas, stiftad av Abu
Ha-nifa ibn Thabit (699—767), rationalister,
som söka sätta sunna i samklang med
förnuftets grundsatser, deras motståndare
s c h af i’i t er na, efter asch-Schafi’i (767—
820), som fullst. förkasta bruket av förnuftet
och filosofien, malikiterna, efter Malik ibn
Anas (715—795), som lägga huvudvikten på
traditionens renhet men liksom
hanbaliter-n a, så kallade efter Ahmad ibn Hanbal (780
—855), tillåta bruket av förnuftet, där
traditionen tiger. Alla 4 skolorna erkände vid sina
avgöranden följ, rangordning: koran, sunna,
imamernas sedan gammalt erkända
avgöranden och slutl., om över huvud, analogi.
Sekternas antal är stort. Den första
större uppstod 657, då Ali, den 4:e kalifen.
i slaget vid Siffin sett sig nödsakad att antaga
ett förslag om en skiljedomstol, varför 4,000
gammaltroende lämnade honom och blevo
hans dödsfiender. Man kallade dem
chari-d j i t e r, dissidenter. Deras puritanism
över-drevo de fanatiska asrakiterna, som
predikade och förövade mord på icke-muslims.
De blevo emellertid snart utrotade. Ur
chari-djiterna uppkommo också ibaditerna el.
abaditerna, som ännu i dag finnas, särsk.
•i Nordafrika, och utmärka sig för stor
sede-stränghet. Den största och livskraftigaste sek-
— 66 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
