Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islam - Islamitisk konst - Island
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAMITISK KONST
ten, schVa, uppstod efter Husains död 680. 1
motsats till sch i’i terna kallar man de
rätttroende muslims vanl. s u n n i t e r. Den rent
teologiska sekten m u’t a z i 1 i t e r n a,
separa-tister, grundad av Wasil ibn Ata o. 730, införde
förnuftet som källa för den religiösa
kunskapen och förkastade de gamla
antropomorfis-tiska föreställningarna om Allah. I
ofördragsamhet stå de ej de gammaltroende efter.
A s c h’a riterna, så kallade efter Abu
1-Ha-san al Asch’ari (d. 935), betonade den
teologiska dialektiken, kaläm, som bevis för
trossatserna och förföllo ofta till platt rationalism.
Avslutningen på den rättroget sunnitiska
läran bildade al-Ghazali. En sorts reformation
föranledde Muhammad ibn al-Wahhab (d.
1787), vars anhängare, wahhabiterna,
förkasta alla nyheter efter Muhammed, även
bruket av tobak och kaffe, och utbredde sig
från Nadjd över den arabiska halvön samt
inträngde i Irak. Deras välde har i modern tid
nått ett nytt uppsving (se Arabien, sp. 67).
I:s yngsta utlöpare äro b a b i s m e n och
bahaismen. Utomordentligt stort är
antalet ordnar och broderskap inom i.
Asketism, urspr. främmande för i., inträngde
från kristendomen. Nyplatonska åskådningar
och indiska, särsk. buddistiska, inflytelser
verkade i s u f i s m e n. Genom att
överdriva innebörden av koranordet 33:14: ”att
ofta tänka på Allah”, och begreppet tawa’kkul,
”gudsförtrolighet”, fördes man till att bilda
föreningar, som sågo sin huvuduppgift i
and-aktsövningar och vilkas medl., dervischer
och f a k i r e r, livnära sig på allmosor. I. är
i hög grad utvecklingskraftig. De skakningar,
som världskriget förorsakat, ha verkat
livgivande på utveckling och modernisering i i:s länder.
Islams litteratur. I :s teologiska litteratur,
såväl som den därmed nödvändigt
sammanhängande juridiska, falla huvudsakligen inom
den arabiska litteraturen, där den intager en
ej blott kvantitativt framskjuten plats. Den
mest berömde traditionssamlaren är a 1-B
u-chari (810—870), vars ”Djämi’as-sahih”,
”sanna samling”, innehåller 7,275 traditioner (bd
1—3 utg. av Krehl, 1862—68, bd 4 av
Juyn-boll, 1907—08; övers, av Houdas och Marcais,
1903—14). Likaledes kanoniskt anseende
åtnjuta saml. av Muslim (d. 875), Abu D
a-wud (817—888), a t-T i r m i d i (d. 892), Ibn
M a d j a (824—886) och a n-N a s a i (830—
915). Högsta teologisk-juridiska disciplin är
tafsir, utläggning av koranen. De mest
berömda korantolkarna äro den traditionsstoffet
samlande historieskrivaren a t-T a b a r i, den
snillrikt allegoriserande a s-S amachscha>
r i, till vilken den rättrogne a 1-B a i d a w i (d.
efter 1285) ansluter sig med en kommentar
(utg. av Fleischer, 2 bd, 1846—48), den
mångsidige Ibn a 1-D j a u s i (1116—1200) och den
filosofisk-mystiske F a c h r a d-d i n a r-R a s i
(1149—1209), av vilken även dogmatiska
skrifter äro i behåll, över dogmatik skrevo
dessutom hanafiten U m a r a n-N a s a f i (1068—
1142), efter vars lära ännu i dag undervisas i
i:s alla högre och lägre skolor, och A b d a
1-1 a h a n-N a s a f i (d. 1210). Vid sidan av den
skolastisk-teologiska litteraturen står sufismens
mystiska.
Den juridiska litteraturen utvecklade sig
ävenledes efter de 4 skolornas grundsatser.
Bland hanafiterna är berömd Buschan
ad-din Ali a 1-M a r g h i n a n i (d. 1197), vars
”Hidaja”, vägledning, översatts till engelska av
Hamilton (4 bd, 1791). Bland malikiterna
märkes C h a 1 i 1 (arab, och fra. av Seignette,
1911), bland schafi’iterna Abu Schudja (f.
1092; "Précis de jurisprudence musulmane”,
arab, och fra. av Kreijzer, 1859) och a n-N
a-wawi (1233—77), bland hanbaliterna Ibn
T a i m i j a (1263—1328) och hans lärjunge Ibn
Kaijim al-Djauzija (1292—1350). — Litt.: A.
Müller, ”Der I.” (2 bd, 1885—87); I. Goldziher,
”Muhammedanische Studien” (2 bd, 1888—90),
”Die religion des I.” (i ”Kultur der
Gegen-wart”, 1906), ”Vorlesungen über den I.” (1910;
2 Aufl. 1925), ”1. fordom och nu” (1915); M.
Hartmann, ”Der I.” (1909); Chr. Snouck
Hur-gronje, ”Mohammedanism” (1916); T. Andræ,
”Der Ursprung des I.” (3 h., 1923—24); C. H.
Becker, ”L-studien” (1924); A. Moberg,
”Omkring I.” (1928). — C. Brockelmann, ”Ge
schichte der arabischen literatur” (2 bd, 1898—
1902). [G.O-r.]
IslamiTisk konst, se Muhammedansk
konst.
Island, isl. Island, konungarike omfattande
ön L, Europas näst största ö, i Atlantiska
oceanen, 450 km. n.v. om Färöarna och 350 km.
ö. om Grönland, mellan 63°24’ (Dyrhölaey) och
66°33’ n.br. (Rifstangi) och mellan 13°28’
(Ger-pir) och 24°31’ v.lgd (Bjargtångar); 102 819
kvkm.; 108,644 inv. (1930). Huvudstad är
Reykjavik. J.F.
Innehåll:
Sp.
Geologi och
terräng-former ............ 69
Floder och sjöar .. 71
Klimat .............71
Växtvärld ......... 72
Djurvärld ......... 72
Befolkning ........ 72
Språk ..............73
Historia .......... 73
Författning ....... 81
Förvaltning ........82
Rättskipning .......82
Vapen ............. 82
Mynt och mått .... 82
Finanser ......... 82
Bankväsen ........ 83
Jordbruk ......... 83
Fiske ............ 84
Industri ......... 84
Handel ........... 84
Kommunikationer .. 85
Kyrkliga förhållanden 85
Undervisningsväsen . 85
Tidningspress .... 85
Litteratur ....... 86
Musik ............ 89
Konst ............ 89
Teater ........... 90
— 68 —
— 67 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
