Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
skaldedikten kulminerar med munken Eystein
Äsgrimssons berömda ”Lilja” (mitten av
1300-talet), där dock den eg. skaldestilen (utmärkt
av kenningar o.d.) är en övervunnen
ståndpunkt. — Till skaldepoesien kunna också
räknas de flesta s.k. lausavisor,
improvisationer av olika slag (satiriska, erotiska o.s.v.),
som i stort antal finnas inströdda i släktsagor
o.a. prosalitteratur. — Trol. under inflytande
av balladen, som också vinner insteg på L,
uppstår på 1300-talet el. något tidigare en ny
art av episk diktning, de s.k. r i m u r n a, som
odlats och njutit oerhörd popularitet ända till
våra dagar. I formellt avseende är riman en
blandprodukt (slutrim jämte stavrim,
kenningar). Innehållet är i allm. övertaget från olika
arter av prosalitteratur (”FriÖpjofsrimur” efter
Fritjofs saga, o.s.v.). Originell är den dråpliga
satiren ”Skiöarima” (o. 1400?).
Islänningarnas självständigaste och
konstnärligt märkligaste insats i litteraturen ligger på
prosans område. Redan under den muntliga
traditionens tid utarbetades säkerligen de ömt
vårdade orts- och släkttraditionerna i fast
konstnärlig form. Släkt- el. ättesagan
(saga = prosaberättelse) behandlar nästan
uteslutande tilldragelser från republikens äldsta
tid fram till c:a 1030. Den utmärkes av en
sträng, manlig saklighet, lysande
karaktärsteckning och briljant återgivna dialoger. Även
kompositionen är ofta beundransvärd. Om
ock traditionen ej sällan ombildat fakta, är
ättesagan i princip sann, och jämförelsen med
senare tiders historiska roman är följaktligen
missvisande. De förnämsta ättesagorna äro
”Eyrbyggia-”, ”Laxdøla-”, ”Vatsdøla-” och
”Nialssagan”, vidare ”Egils-”, ”Gunnlaugs-”,
”Gfsla-”, ”Gretlis-” och ”HallfreÖarsagan”,
vilka delvis ha mindre omfång och äro mer
anlagda som en enstaka persons biografi. Ett
utpräglat rent historiskt syfte framträder i
konungasagorna. Den isländska
hävdateckningens fäder voro prästerna Sämund
(1056—1133) och Are (1067—1148), av vilka
den senare använde modersmålet. De flesta
konungasagor behandla Norges historia.
Samlingsverk äro ”Ägrip”, ”Morkinskinna” och
”Fagrskinna”. Det förnämsta arbetet är Snorre
Sturlassons s.k. ”Heimskringla”, som skildrar
Norges historia fram till 1177, utmärkt av
vetenskaplig, ej sällan konstruktiv, kritik och
lysande stilkonst. Snorres verk fortsattes av
brorsonen Sturla JiorÖarson (t.ex. ”Håkon
Hå-konssons saga”). Stora och viktiga historiska
saml.-verk av annan karaktär äro
”Landnåma-bök”, som detaljerat skildrar Islands
kolonisation, och ”Sturlungasagan”, med mörka
bilder ur öns historia under 1200-talet. — Som
historia betraktade man kanske även de
mytisk-heroiska sagorna, t.ex. ”Vplsungasagan”,
en omskrivning till prosa av Eddans
volsunga-dikter, och ”Hervararsagan”. Dessa
”fornal-darsagor” bilda väl jämte översatta romaner
utgångspunkten för de rena
underhållningsromaner (”lygispgur”) av oftast mycket enkelt
slag, som vid medeltidens slut jämte rimurna
utgöra den mest omtyckta litteraturen. Till de
bästa hör ”Fritjofsagan”, som torde innehålla
en hel del vandrande, delvis kanske
orientaliskt novellstoff. En ”lygisaga”,
”Gautrekssa-gan”, var den först tryckta isländska sagan
(1664 av Verelius); tidigt publicerades också
den vulgära ”Bösasagan”. — Även utanför
historien finnes en betydande vetenskaplig
litteratur. Snorres ”Edda” är närmast en
lärobok i poetik med huvudvikten lagd vid läran
om kenningar och framställningen av den
hedniska mytologien. Vidare märkas en del
gram-matiska och retoriska avh., av vilka ”den första
grammatiska avh.” från 1100-talet är mest
betydande. Märkliga vittnesbörd om det
vetenskapliga livet på I. under medeltiden äro även
de kalendervetenskapliga och astronomiska
traktaterna (”Rimbeygla”). Fristatstidens
lagar finnas samlade i ”Grågås” (1200-talet),
efter föreningen med Norge ersatt av
”Jöns-bök”. En till omfånget betydande teologisk
och uppbygglig litteratur, bestående av
helgonlegender, predikningar o.s.v., mest dock övers.,
finnes också.
Efter reformationen. Redan o
1530 hade ett tryckeri inrättats av I:s siste
katolske biskop Jön Arason (avrättad 1550),
som även var en betydande diktare. Emellertid
trycktes ända fram mot slutet av 1700-talet
blott religiös litteratur. Den åtm. kvantitativt
betydande profana litteraturen från 1500- och
1600-talen kan därför svårligen överblickas och
värdesättas. N.T. översattes av Oddur
Gott-skålksson 1540, hela bibeln av GuÖbrandur
J>or-låksson 1584. Mest betydande av 1600-talets
andliga diktare är Hallgrimur Pétursson
(”Pas-siusålmar”, 1666). Mot slutet av 1500-talet
grundlädes ett vetenskapligt studium av I. och
dess historia av Arngrimur Jönsson
(”Crymo-gæa”, 1609) m.fl. Intresse för fornlitteraturen,
som på I. alltid varit levande, vaknade även
i Danmark och Sverige och föranledde en
livlig insamling av gamla handskrifter. Den
största samlingen gjordes av Ärni Magnusson
(d. 1730). I fråga om utgivningsarbetet gick
Sverige i spetsen (fr.o.m. 1664). — Den
förnämsta litterära personligheten under
1700-ta-let är Eggert Ölafsson (1726—68),
upplysningsman och varm patriot. Stor betydelse för
landets kulturella och litterära utveckling fingo
— 87 —
— 88 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
