Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isläggning - Isländska språket - Skrift och uttal - Böjningslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLÄNDSKA SPRÅKET
innan islossningen fullbordats. I sydliga
Sve-riga understiger motsvarande tid ofta 10 dagar.
— Litt.: J. V. Eriksson, ”Isläggning och
islossning i Sveriges insjöar” (i ”Meddelanden från
Statens meteorologisk-hydrografiska anst.”,
1:2, 1920). H.K-r.
Isländska språket. Med isländska mena vi
svenskar i dagligt tal den klassiska medeltida
isländska litteraturens språk. Med
vetenskaplig stränghet kallas detta fornisländska i
motsats till yngre skedens medelisländska och
nyisländska. Emellertid hävda islänningarna
själva, icke utan ett visst berättigande, att
deras språk är ett enda, vars form, som den
i skrift har fixerats, har ändrats så
obetydligt genom årh., att skillnaden är minimal. I
själva verket intager det språk, islänningarna
av i dag tala och som naturligen även det går
under namnet isländska, en särställning bland
de nordiska språken, i det att det främst
kännetecknas av seg konservatism och fiendskap
mot främmande språkgods. Så kunna
isländska barn utan någon möda läsa
1200-tals-texter (t.ex. Snorres sagor om Tor och
jättarna). Det är att märka, att dessa texter i sin
tur äro så ålderdomliga till formen, att de
stämma med vikingatidens runstenar i
Danmark och Sverige. M.a.o., isländskan sedd som
en enhet är en på en fjärran ö isolerad, tidigt
litterärt stadgad, i utvecklingen mot större
förenkling hämmad dial. av fornnorskan.
Förnämligast i fråga om uttalet av enstaka ljud
har språket undergått en märkbar förändring
och likaså i det avseendet, att det gamla
melodiska accentueringssystemet har gått förlorat.
I.s. är en för skandinavisk språk- och
kulturhistoria omistlig kvarleva från en s.k.
fornnordisk gemensamhetstid, varom
runinskrifterna vittna. Därav härleder sig det stora
vetenskapliga intresset för denna bärare av en rik
profan litteratur från hednisk och halvkristen
tid. Isländskan, som sedan gammalt har ett
bemärkt rum vid sidan av gotiskan,
angel-saxiskan o.a. forngermanska språk, studeras
vid alla Nordens lärdomssäten och vid flera
utomnordiska i Europa och Nordamerika. 1
Sverige började studiet därav under
storhetstiden, då islänningar anställdes i Uppsala och
handskrifter införskaffades. Alltifrån den
tiden kalla vi svenskar språket isländska (under
det norrmän tala om ”oldnorsk” el. ”norröna”).
Det är fornspråket, som här skall kort
beskrivas; några upplysningar om det moderna
uttalet tillfogas.
Skrift och uttal. Det latinska alfabetet räckte
ej helt till för att uttrycka språkljuden. Från
angelsaxisk skrift upptogs bruket av f i två
bemärkelser, dels f- (fara), dels -v (af); vidare
hämtades därifrån en del tilläggstecken: p för
ljudet i ping, engelskans thing, d för den
tonande motsvarigheten, ex. fader, samt ett tecken
för m-ljudet, som emellertid sedan kom ur
bruk. Nya vokaltecken skapades genom
sam-manskrivning och partiell förkortning, så ett
tecken ø, från början en sammanskrivning av
ett o och mittstrecket i ett E, för att uttrycka
ö-ljudet, vidare g, ett rudimentärt a plus o,
för att uttrycka ett a med dragning åt o-hållet
el. ö-hållet (antagl. ljudet i svenska dial:s gött,
franskans comme, ex. bprn, plur. av barn).
A-, o- och u-ljuden få antas ha uttalats på
all-mäneuropeiskt vis, likaså i-, samt e- och
æ-Ijuden, vilka som korta tidigt tyckas ha
sammanblandats; y- och ø-ljuden som i svenskan.
Det skildes noga på kort och lång vokal (gata,
gata; gåta, gåta), likaså på kort och lång
konsonant inuti ord och på slutet (t i gata som i
engelskans pity, men tt som i svenskan, ex.
skatta); egendomligt var därför uttalet av ett
ord med både lång vokal och lång konsonant
(som åtta, åtta). Skriften återgav uttalet noga
i en rad fall, där vår skrift beror på tradition,
men vårt uttal är förändrat (ping med hörbart
g, hiarta, hjärta, och huat, (h)vad, med h
tydligt urskiljbart, o.s.v.). Mera osäkert är
diftongernas uttal; ei, au, eg antagl. som de
motsvarande norska ei, au, øy.
Böjningslära. Isländskan har många drag,
som påminna om tyskan; så 4 kasus (t.ex.
nom. armr, gen. arms, dat. arme, ack. arm-,
ek heyre, ty. ich höre, hann parf min, ty. er
bedarf meiner, gaf mér, ty. gab mir, heyröe mik,
ty. hörte mich), personalböjning i verben (ek
heyre, pü heyrer, hann heyrer, vér heyrom, ér
heyreö, peir heyra), omljud i pres. ind. sing.
av vissa verb (hann dregr, ty. er trägt, men
peir draga, ty. sie trägen), likaså i preteritum
konj. (heföe, ty. hätte, men ind. hafde, ty. hatte).
Med svenskan stämmer isländskan i fråga om
de många a-na: inf. på a (hafa, heyra),
likaledes 3:e pers. plur. i pres. (ex. ovan), vidare
saga, åtta o.s.v.; pluralbildningen av subst.
känns i allm. igen (armr—armar- hane—hanar;
gestr—gester, sunr el. sonr—syner el. søner;
faöer—feör; saga—sggor), och framförallt de
starka verbens avljudsväxling (rinna—rann—
runno—runnenn). Men utöver dessa likheter
kunna givetvis påpekas stora olikheter, som in
nebära egenheter för språket. Egendomlig
verkar den envishet, med vilken språket hållit fast
vid brokiga formsystem, betingade av varje
forms ostörda utveckling ur en förform, som
i ett äldre system ej tedde sig så starkt
avvikande; ett belysande ex. härpå är den s.k.
u-stamsböjningen (sing. bigrn—biarnar—birni
—bigrn; plur. birnir—biarna—bigrnom—bigr-
— 93 —
— 94 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
