Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska språket - Böjningslära - Syntax - Nyisländskan - Isländsk hund - Isländsk ponny - Ismael - Ismail - Ismailia - Ismailije, Ismailia - Ismail pascha - Ismailiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLÄNDSK HUND
no; på svenska björn—björnar-, på urgermans
ka, med rekonstruerade former, bernuz, -auz,
■eu, -u; -ewiz, -etvö, -umiz, -unz). Isländskan
avspeglar tack vare denna egenskap ofta mer
troget det germanska urspråket än något annat
känt germanskt tungomål, med undantag för
gotiskan.
Syntax. Liksom för svenskan och tyskan är
det en stående regel i huvudsatser, att det
fi-nita verbet intar den andra platsen, ifall
subjekt, objekt el. adverbial inta den första
(latinets ille coro’nam acce’pit kan översättas
ant. så: hann tok viö krünonne el. så: vid
krünonne tok hann); vanligt är dock, i motsats
till svenskan, att det finila verbet står först i
satsen (tök hann viö krünonne; så dock även
i svensk kurialstil som en ålderdomlighet). I
bisatser är verbets ställning ung. lika fri som i
svenskan. Kasussyntaxen är arkaisk; den
bevarar väl flera indoeuropeiska drag. Särsk.
märks den egendomliga petitiva gen. (biöia
friöar, bedja om fred), som har motsvarighet
i gotiskan (gripan is, grepo efter honom). Gen.
och possessivpron. kunna stå såväl efter som
före huvudordet (faöer minn motsvarande far
min), likaså andra förenade pron.; bestämda
art., som i grunden är ett sådant, är efterställd
subst., föreställd adj. (faderenn, Ormr-enn
lange, hinn gööe). I poesien, särsk.
skaldediktningen, tillstädjas ganska vittgående friheter,
ung. som i latinet.
Nyisländskan skiljer sig i uttalet från
forn-isländskan genom några drag, som genast
märkas i skrift: ändeisen -r har ändrats till -ur
(armur, arm, ermur, ärm, fagur, fager), -et el.
-it till -iö (runniö, runnet, runnit), ljudet é
har blivit till jä (mjer, åt mig). Osynlig i skrift
är förändringen av uttalet av æ och ø (væta,
väta, och sætur, söt, uttalade vaita och saitur),
av å och ö (au, ou), au och ey (øy, ei) och
vidare förlängningen av de gamla korta
vokalerna före enkel konsonant (gata med långt
öppet a som i många svenska dial., HÖ, uttalat
leö o.s.v.). Eljest har språkets kynne
förändrats mest genom den väldiga litterära och
praktiska påverkan utifrån, särsk. på de sista 50
åren. Denna har mötts med ett målmedvetet,
puristiskt inställt assimileringsarbete, som lett
därhän, att språket av i dag är fullt
ändamålsenligt och lånar sig till de finaste
tankeskiftningar. — Litt.: A. Noreen, ”Altisländische und
altnorwegische Grammatik” (4 Aufl. 1923); R.
Iversen, ”Norrøn grammatikk” (1923); M.
Ny-gaard, ”Norrøn syntax” (1905); V.
GuÖmunds-son, ”Isländsk Grammatik” (1922, nyisl.); J.
Fritzner, ”Ordbog over det gamle norske Sprog”
(ny uppl. 3 bd, 1886—96); R. Cleasby & G
Vigfusson, ”An Icelandic-English dictionary”
(1874); L. Hægstad, ”Gamalnorsk ordbok”
(1930); S. Blöndal, ”Islandsk-dansk Ordbog”
(1920—24, nyisl.). l.Lqt.
Isländsk hund, se Hundar, sp. 458.
Isländsk ponny, se Hästar, sp. 734.
1’smael, i äldre källor i G.T. omnämnt
fri-hetsälskande, stridslystet beduinfolk, som även
drev karavanhandel; enl. 1 Mos. 25:12 m.fl.
ättlingar till I., Abrahams son med Hagar (se
denna). När den gamla stammen gick under,
kallades vissa nordarabiska stammar I. G.Bsm.
IsmaiT, stad i Bessarabien, Rumänien, vid
Donaus mynningsarm Kilia; 37,000 inv. (1927).
Betydande spannmålshandel. O.P.
IsmaiTia, se I s m i 1 ij e.
IsmailFje, I s m a i 1 i a, stad i n.ö. Egypten,
vid Suezkanalen; 15,000 inv. (1927).
Knutpunkt på järnvägen Port Said—Suez. I. är säte
för Suezkanalbolaget, har stark engelsk
garnison; flyghamn. O.P.
Ismail pascha (Ismä’il), kediv av Egypten
(1830—95), andre son till Ibrahim pascha (se
denne), uppfostrades i Paris och fick av sin
farbror Said pascha (se denne) åtskilliga
diplomatiska uppdrag till påven, Napoleon III och
Porten samt efterträdde honom 1863 som
ståthållare, wäli, i Egypten. Mot upprepade
höjningar av den årliga tributen till Turkiet erhöll
I. 1866 en för hans efterkommande fördelaktig
ändring i tronföljdsordningen, 1867 titeln kediv,
vicekonung, och 1873 oavhängighet i
jurisdiktion och förvaltning. Han var en man med vida
vyer och väldiga reformplaner men fördärvade
i grund landets finanser, vilket föranledde
stormakterna att ingripa och slutl. utverka hans
avsättning 1879 (se Egypten, sp. 43). Han
bosatte sig först i Neapel och 1888 i
Konstan-tinopel, där han dog. G.O-r.
Ismailiter, sekt inom islam, som i slutet av
700-talet uppstod bland schiiterna (se d.o.) i
Persien. De benämnas efter Ismail, den äldste
sonen till Djafar ibn Muhammed (se denne),
vilken de räkna som den 7:e och siste imamen
och om vilken de förmena, att han, ehuru han
bevisligen dog i Medina 760, fortlever som den
dolde imamen och skall återkomma som
mahdi (se d.o.). De tolka koranen allegoriskt,
och dess inre sanna betydelse, som helt är
tillgänglig endast för imamerna, predikades av
deras missionärer i alla delar av abbasidernas
välde. Från i. ha utgått flera politiska
partier, ss. k a r m a t e r n a (se d.o.) i Arabien,
fatimiderna (se d.o.) i Nordafrika, a
s-s a s si ner n a (se d.o.) i Persien och Syrien. I
Syrien finnas fortfarande några tusen i., mindre
skaror förekomma i Persien, Afganistan, Oman
och Östafrika, men talrikast äro de i Indien
c:a 300,000, av vilka de flesta, de s.k. chodjas,
— 95 —
— 96 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
