Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Istider el. glacialtider - Kvartära istiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISTIDER
bindelse mellan flera numera av havsområden
åtskilda länder, ss. mellan Brittiska öarna och
Västeuropa. Inom nedisningsområdena däremot
övervägde samtidigt den isostaliska
nedtiyck-ningen av jordskorpan med åtföljande
trans-gression, medan sedermera under
avsmält-ningsliden transgressioner förhärska inom de
förra, landhöjning och regressioner inom de
senare områdena. — Det sista istäckets
av-smältningstid utgör istidens s.k. s e n g 1
a-c i a la skede. Den kännetecknas av en
fortgående, ehuru ej jämn klimalförbättring, som
orsakade istäckets förtunning och därmed
israndens tillbakaryckande. Till grund för den
alltmer använda indelningen av det senglaciala
skedet i Fennoskandia och Nordamerika ligga de
mer markerade klimatförändringarna. Skedet
betraktas ss. avslutat i och med det nuv.
klimatets och den s.k. postglaciala tidens
inträde, trots att betydande landisrester ännu
kvarlågo ej blott i Antarktis och på Grönland
utan även kring isdelarna i Fennoskandia och
Nordamerika. Dess kronologi och kännedomen
om klimatet och israndens återgång
(recessionen) grunda sig väsentligen på de årsvarviga
sediment, mest varvig lera, som avsatte sig i
hav och sjöar (se Geokronologi). Under
det geokronologiskt ännu föga kända d a n
i-g la c i a 1 a skedet var temp.-stegringen
obetydlig och recessionen mycket långsam. Vid
ingången av det gotiglaciala bildade
isranden en över Skåne, de danska öarna och
n. Tyskland mot n.v., v. och s.v. framskjuten
islob, den s.k. yngre baltiska
isströmmen, in. Tyskland markerad av en
väldig komplex moränavlagring, den
baltiska 1 a n t h ö j d e n. Skedet utmärker sig
för måttlig temp.-stegring och recession (c:a
50—100 m. pr år), den senare dock relativt
hastig över Sydsvenska höglandet och s.
Östersjön men västerut kring Skagerack
obetydlig. Havsytans pågående eustatiska höjning
hade ännu ej nått upp i sänkorna för de nuv.
danska sunden, vilka därför i stället blevo
av-loppspass för en väldig i s. Östersjön framför
isranden uppdämd sjö, den Baltiska
issjön, några 10-tal m. över dåtida havsytan.
Skedet slutar med avsättningen av det stora
mellansvenska ändmoränstråket och israndens läge
vid Billingens nordspets, där issjön avtappas
västerut till nivå med världshavet, som nu
intränger i Östersjöbäckenet. Därmed börjar det
finiglaciala avsmältningsskedet med en
markerad klimatförbättring och ett varmt, först
torrare (borealt), senare fuktigt (atlantiskt)
klimat. Den hastiga avsmältningen och
recessionen (c:a 300—400 m. pr år) orsakade bl.a.
uppkomsten av rikliga glacifluviala avlagringar.
Uppslagsbok. XIV. ___ 129 __
5
t.ex. åsar, och årsvarviga sediment. Den
arktiska floran, som dittills följde efter isranden,
efterträddes av en tempererad furuflora, och
i s. spredo sig ekblandskogarna. Under
skedets förra del intogs Östersjöbäckenet av det
salta el. bräckta Y o 1 d i a-h a v e t, där en
verkligt marin högsta strandgräns nu alltså
utbildades. Tack vare den ännu ej fullbordade eu
statiska stigningen utgjorde stora delar av den
nuv. s. Östersjön en landbrygga, som förenade
Sydsverige med Danmark—Tyskland. Den
starka isostatiska höjningen över Mellansverige
uppgrundade och torrläde dock efter få
århundraden därvarande havsarm. Baltiska
bäckenet övergick därmed till en sötvattensinsjö,
Ancylussjön, först med avlopp västerut
vid Degerfors i Närke, ”Sveaälven”, sedermera
efter isostatisk förskjutning och transgression
av insjöytan mot s. (se F o r n s j ö a r) längs
dalgångarna vid de nuv. danska öarna.
Samtidigt upplyftes först Ancylussjöns nivå till c:a
35 m.ö. dåv. havsyta för att sedermera gradvis
minskas genom den nu hastigt pågående
eustatiska stigningen av världshavet, som slutl.
medförde dess transgression genom sunden in i
Östersjöbäckenet och uppkomsten av L i t
o-r i n a-h a v e t där. Det finiglaciala skedets
slut förlägges till den tidpunkt, då den kring
isdelaren kvarliggande isbarriären i mellersta
Norrland förtunnats så mycket, att den
genombröts av den stora centraljämtska issjön i väster,
och Storsjön med dess nuv. avlopp genom
Indalsälven uppkom. — Utgående från att den
växlande avsmältningen och därmed
sedimenta-tion och varvmäktighet skulle vara ett direkt
uttryck för den växlande solstrålningen och
likformig för hela el. större delen av
jordklotet, har G. De Geer sökt sammanställa de
fennoskandiska, senglaciala israndslägena med
en del utomeuropeiska, särsk. i Nordamerika
(s.k. fjärr- el. telekonnektering). Förfarandet
har dock rönt skarpt motstånd. Även i
Nordamerika har med geokronologiska
varvmät-ningsmetoder företagets en uppskattning av
den senglaciala tidens längd i dess olika
skeden, som till resultat givit sammanlagt 28,000
—35,000 år. Från den senglaciala
avsmält-ningstiden härstamma nära nog alla
fennoskandiska glaciala bildningar. Under hela dess längd
kom isranden genom läge och form successivt
att ge upphov till isdämda sjöar. Utanför
densamma uppkommo också periglaciala
vittrings-företeelser och eoliska bildningar, t.ex.
fiyg-sandsfält genom föhnvindar från den
kvarliggande landismassan. Isdelaren undergick
under avsmältningstiden en gradvis
förflyttning, i Fennoskandia från ö. mot v., utan att
dock nå den högsta fjällryggen.
— 130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
