Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Fornminnen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
terramarorna (se Terramarekulturen).
Från de äldre av dessa äro gravar så gott som
okända; de yngre, som anses räcka till o. 1200
f.Kr., ha dylika med likbränning. Dennas
uppträdande anses i allm. markera de
indopuro-peiska italikernas invandring (se Gra
v-skick, sp. 762). O. 1000 f.Kr. glider I.
utan avbrott i utvecklingen över i sin
järnålder. Den nya tekniken kommer från
Orienten och framträder något tidigare i s. L,
ehuru de första järnåldersfynden gjordes n.
om Appeninerna, vilket länge misstolkades.
Nord- och Mellanitaliens Villanovakultur (se
d.o.) samt den venetiska Estegruppen
kännetecknas av brandgravar med rik utstyrsel.
Från den senare gå starka inflytelser ut över
Balkan samt Alpländerna och giva upphov åt
Hallstattkulturen (se d.o.). Vid denna tid blev
I. införlivat med den grekisk-orientaliska
kulturvärlden. Härtill bidrog kraftigt den mäktiga
ström av ö. inflytelser, som förmedlades av de
grekiska kolonier, vilka anlades i s. I. med
början under 8:e årh. f.Kr. Av ännu större
betydelse i detta hänseende blev etruskernas (se
d.o.) invandring till Mellanitalien. Då dessa i
mitten av årtusendet överskredo Appeninerna,
trädde de i beröring med kelterna, vilket
ledde till uppkomsten av La-Tène-kulturen (se
d.o.). Genom de keltiska folkvandringarna
spreds denna även över I. Stadigvarande blev
den endast i n.L, där den fortlevde till den
romerska erövringen under 2:a årh. f.Kr. G.Em.
Historia. Intill 1815. I. uppvisar under
årtusendet f.Kr. i etm grafiskt avseende en
synnerligen brokig karta Längst i n.v. finna vi 1
i-gurerna (se d.o.), vilka av I:s folk torde
kunna göra anspråk på att vara de där
tidigast bosatta. Längst i n.ö. bodde v e n e t e
r-n a (se d.o.), som anses tillhöra den illyriska
stammen; dit räknas också s.ö. I:s bebyggare,
japygerna (se d.o.). En stam på Sicilien,
sikanerna (se d.o.), har ansetts vara
ibe-risk. Om dessa folks invandring till I. saknas
alla underrättelser. De etnografiskt
obestämbara etruskerna (se d.o.) skola enl. numera
gängse uppfattning under årh. o. 1000 ha kom
mit över havet från ö. till sitt italienska
stamland, omfattande ung. Toscana el. landet mellan
nuv. Pisa och Tibern; de voro under tiden fram
mot 500-talet n. I:s både kulturellt och politiskt
ledande folk. Till lands utvidgade de sitt välde
åt alla håll; till sjöss voro de mäktiga
medtävlare till grekerna, vilka fr.o.m.
700-ta-let i stigande tal slogo sig ned i L; de grundade
kolonier och städer på dess s. och v. kust
(Me-tapontum, Heraclea, Sybaris, Croton, Elea,
Cumæ) samt på Sicilien (Gela, Syrakusa,
Hi-mera), där de lågo i ständig kamp med de
se
mitiska punerna el. fenicierna (se
Kartago), som i v. grundade sina kolonier
(Drepanum, Lilybæum). Så stort var grekernas
inflytande i s. L, att detta kallades
Storgrek-land; deras överlägsna kultur gjorde, att deras
makt sträckte sig vida omkr. över landsbygden.
Deras vidare framryckning mot n. avbröts
genom nederlaget mot etruskerna i sjöslaget vid
Alalia 540. Men i sin tur kunde grekerna slå
tillbaka etruskerna, när de sökte utbreda sitt
välde så långt söderut som i Kampanien. Ett
sjötåg mot Cumæ 474 ändades med
etruskernas nederlag. — Ung. vid samma tid göra sig
två andra stammar märkbara i främsta
rummet av I:s folk. Den ena var kelterna,
vilka o. 400 trängde in från n., bemäktigade sig
bl.a. Podalen och trängde fram ända till
Tibern. Genom deras expansion led etruskernas
makt i n. I. avbräck. I s. I. gjorde sig under
400-talet en folkrörelse märkbar, som utgick
från ett italiskt folk. — När italikerna
(se d.o.) kommit till L, är obekant — dock
säkert i förhistorisk tid. De ha kommit från
n. De indelas efter språket i två huvudavd.,
latinarna (se d.o.) på ett geografiskt högst
begränsat område s. om Tiberns lopp samt
umbrosabellerna (se d.o.). Av de sistn.
bodde de historiskt föga betydelsefulla u m
b-rerna (se d.o.) längst åt n. ung. i prov.
Um-brien. Av sabellerna bodde ö. om latinarna
sabinerna (se d.o.), s. om dessa i landet ö.
om Kampanien samniterna (se d.o.).
Redan under 400-talet erövrade de i ett
stamförbund organiserade samniterna Kampanien, där
grekiska kolonier voro belägna. Under
300-ta-let inskränktes genom samniterna ytterligare
det grekiska väldet; samnitiska stammar
bosatte sig i sydligaste L: lukaner och bruttier.
Samma årh. såg en ny makt träda fram i s. L:
det var den latinska staden Rom, som under
småkrig med latinska, sabinska och etruskiska
stammar växt sig stark samt i och med
samni-terkrigen (se d.o.) gjorde sitt inträde i den
syd-italienska storpolitiken. De segrar, som Rom
här och eljest skördade, ledde först till I:s,
senare till den dåtida kulturvärldens samling
under Rom. Se vidare Rom och Romerska
riket.
Vid den siste i Rom residerande kejsaren
Romulus Augustulus’ avsättning lät O d o v
a-k a r (se denne) 476 utropa sig till konung över
de i I. bosatta germanerna. Hans rike
efterföljdes genom Teodorik den stores segrar 488
—493 av östgoternas (se d.o.) rike, som
under kejsar Justinianus föll offer för den
östromerska expansionen och införlivades med
det Bysantinska riket. Kort därefter
följde emellertid langobardernas (se
— 147 —
- 148 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
