Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
d.o.) tåg till I. 568. Strider mellan det
bysantinska väldet — dess besittningar kallades ofta
exarkatet (se d.o.) — och de olika
langobar-diska furstendömena fyllde de närmast följ,
seklerna. I striderna togo påvarna en allt
livligare del; ss. sina hjälpare mot
langobarder-na inkallade de de frankiska konungarna
Pip-pin den lille och Karl den store. Den förre
lade genom donation till påvestolen av vissa
landområden 755 grunden till den senare så
betydelsefulla Kyrkostaten (se d.o.), den
senare erövrade langobardernas land och
kröntes 800 till kejsare. N. I. blev en del av det
frankiska riket, under det att s. I. var
delat mellan langobardiska furstendömen —
det viktigaste kallades Benevent — och
det bysantinska riket. I Sicilien satte redan
under 800-talet araberna sig fast. Vid det
frankiska rikets delning 843 tillföll n. I. kejsar
Lothar, vid denneS död 855 hans son Ludvig
II. Om kungariket Italiens — så
benämnes I:s n. delar — krona kämpades under
följ. årh. en förvirrad kamp, som först
ändade med den tyske kungen Otto I:s kröning
951 till langobardisk kung och kejsarkröning
962. Därmed var n. I. för långa tider framåt
förbundet med det tys k-r omerska riket
(se Tyskland). S. I. fortfor som förr att
vara delat mellan de bysantinska kejsarna
samt langobardiska o.a. furstar. Nya
makthavare voro araberna, som fattat fäste även på
I:s kontinent, och sedan 1029
norrmanner-na (se d.o.). I den på 1070-talet utbrutna
striden mellan påve och kejsare stödde dessa den
förstn. Särsk. Tancreds av Hauteville söner
utmärkte sig: Robert Guiscard fördrev
bysan-tinerna från L, Roger erövrade Sicilien från
araberna. Dennes son Roger II blev herre
även över Syditalien och fick 1130 av påven
titeln konung av Sicilien. Efter denna tid
har s. I. en egen historia, även om det en tid
— under kejsar Fredrik II — var förenat med
n. I. under samme herre. Genom sicilianska
vespern (se d.o.) splittrades Roger II :s gamla
välde 1282 i två riken, ön Sicilien under den
aragoniska kungaätten och på fastlandet
kungariket Neapel under ätten Anjou. Se
vidare Sicilien och Neapel.
I n. I. hade liksom i s. städerna hållit sig
genom folkvandringstidens stormar; dessa
städer voro alltjämt livliga handelscentra, icke
minst emedan en stor del av Levantens varor
fördes till n. Europa via dem. Före, under och
efter korstågen tilltog handeln därmed
väsentligt, och I:s städer fingo för Europas
ekonomiska liv en dominerande betydelse.
Närings-och penningförhållanden stodo i dessa städer
på ett vida mera utvecklat stadium än i
sam
tida städer utanför I. Olika naturförhållanden
och politiska växlingar gestaltade de olika
städernas ställning inom näringslivet på
väsentligt olika sätt samt medförde tid efter annan
betydelsefulla förskjutningar; i
överensstämmelse härmed står, att städernas politiska och
sociala struktur icke är likformig. Allmänna
drag äro, att fr.o.m. 1000-talet städerna
tillkämpade sig stora rättigheter och, om de icke
formellt — ss. Vened;g — voro utan
överhuvud, dock reellt blevo det. Städernas
inflytande utbredde sig över den kringliggande
landsbygden, då borgarnas kapitalöverskott i
stor utsträckning användes till förvärv av
jordagods. Fr.o.m. 1200-talets mitt avlöstes i
regel städernas fria författningar, under vilkas
hägn blodiga politiska och sociala strider ofta
utkämpats, av diktatur. S.k. tyranner förstodo
att gripa makten i de olika städerna; de inre
striderna avlöstes av ständiga krig mellan
tyrannerna, vilkas antal därunder förminskades.
Stadsstaterna — så kunna I:s fria städer under
senmedeltiden benämnas — minskades till sitt
antal. Vid medeltidens slut voro Milano (se
d.o.) under Visconti och Sforza, M a n t u a (se
d.o.) under Gonzaga, F e r r a r a (se d.o.)
under Este, Florens (se d.o.) under Medici de
viktigaste. Venedig (se d.o.) och Genua
(se d.o.) gingo egna vägar.
Vid medeltidens slut började de europeiska
makterna alltmer syssla med I:s problem —
egendomligt nog samtidigt med att grunden för
I:s rikedom genom de stora geografiska
upptäckterna rycktes undan. De nya händelserna
anknöto till de gamla: ss. arvtagare till
Neapels dynasti voro Frankrikes kungar, ss.
innehavare av Sicilien — samt efter 1435 av
Neapel — Aragoniens (senare Spaniens)
kungar och ss. högsta herrar i n. I. de
tyskromerska kejsarna intresserade av I:s
affärer. De viktigaste inhemska makterna voro
Milano, Florens, Venedig och Kyrkostaden.
Ligor och allianser uppgjordes, bekrigade
varandra och sprängdes. Resultatet blev, att
Milano och Neapel tillföllo huset Habsburg, 1556
dess spanska gren. Den stora uppgörelsen om
dess besittningar, spanska tronföljdskriget
1700—13, överförde länderna till Habsburgs
österrikiska gren, men under
kabinettspolitikens tid nybildades kungariket Neapel
(se d.o.) 1735 och hertigdömet Par ma (se
d.o.) 1748 under furstar av huset Bourbons
spanska gren. Florens, som omdanats till ett
hertigdöme Toscana (se d.o.), tillföll
Habsburg, som även behöll Milano, över huvud var
Österrike under 1700talets senare del den här
skande makten i n. L; även hertigdömet M
o-d e n a (se d.o.) tillföll genom
äktenskapsför
— 149 —
— 150 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
