Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
bindelser huset Habsburg. Den enda inhemska
makt, som förstod att hävda sig, var S a v
o-jen (se d.o.), vars grevar ej utan skicklighet
spelat med i de politiska intrigerna: 1713
förvärvade de Sicilien ss. kungarike men måste
utbyta det mot Sardinien, varefter deras land
omskapades till konungariket Sardinien
(se d.o.).
Ss. en stormvind gingo revolutionskrigen
fram över I.; endast öarna Sardinien och
Sicilien behöllo sina gamla överhuvud. Savojen
införlivades med Frankrike; på de gamla
staternas grund nybildades Cispadanska
republiken, Cisalpinska republiken,
Italienska republiken och L i g
u-riska republiken i n. I., Romerska
republiken och Parthenopeiska
republiken av Kyrkostaten och Neapel, vilka
dock inom kort återupprättades.
Republikernas författningar voro kopierade efter de
författningar, som voro giltiga i Frankrike vid
deras tillkomst. Monarkisk statsform erhöll på
fastlandet allenast Toscana ss. kungariket
E t r u r i e n. Franska kejsardömet gick fram
en annan väg än republiken: stora områden
— Genua, Toscana, Parma och Kyrkostaten —
införlivades med Frankrike, största delen av
n. I. — bl.a. Milano samt republiken Venedig,
vilken först nu gick under som självständig stat
och varav en del en tid tillhörde Österrike —
ställdes ss. ”k u n g a r i k e t I.” i personalunion
med Frankrike. Napoleon kröntes 1805 till
dess konung, regent med titeln vicekonung blev
Eugène de Beauharnais. Några smärre
områden i n. gåvos som furstendömen åt Napoleons
släktingar; i Neapel styrde först Josef
Bona-parte, sedan Joakim Murat som konungar i
Napoleons anda. Se vidare om I. under tiden
fram till 1815 under de skilda folken,
statsbildningarna och städerna. B.
Efter 1815. Efter Napoleons fall tillföll
enl. Wienkongressens beslut juni 1815 Milano,
Mantua och Venetien Österrike, som här
upprättade en lydstat, kungariket L o m b a
r-d i e t-V e n e t i e n. Viktor Emanuel I av S a
r-d i n i e n återfick sitt rike, utvidgat med
Genua, storhertig Ferdinand III av Toscana
och hertig Frans IV av M o d e n a återinsattes.
Piacenza och Guastalla förenades med Par
m a till ett hertigdöme under Napoleons gemål
Marie Louise, medan bourbonen Ludvig II av
Etrurien t.v. erhöll L u c c a. Vid Marie
Louises död skulle bourbonerna återinsättas i
Parma och Lucca sammanslås med Toscana.
Kyrkostaten återupprättades ung. i sin
gamla utsträckning; Ferrara n. om Po kom
dock till Österrike. Vidare grundades
kungariket Bägge Sicilierna under Ferdinand
I. I väsentliga stycken var ordningen före 1792
återställd; överväldet på halvön hade tillfallit
Österrike. Dess område i I. var utvidgat,
och överallt regerade furstar, som genom
släktskap el. intressegemenskap voro knutna till
Habsburg. I sista hand avgjorde Metternich
I:s öde. En ytterligt gående reaktion följde:
runt om blev envälde med censur och politisk
polis regel, reformerna från franska tiden
omintetgjordes mer el. mindre, religionsfriheten
upphävdes. Alla furstar främjade
prästerskapets makt och inflytande: tronen skulle
vila på altaret. I österrikiska I. var
regimen hård, men ej oduglig. Toscana och
Lucca regerades tidvis ganska väl, Sardinien,
Modena, Kyrkostaten och Bägge Sicilierna
van-styrdes; rövare plundrade i Roms omgivningar.
De okunniga, av sina präster ledda massorna
fogade sig merendels, medan den bildade
medelklassen anslöt sig till oppositionen. Inom
denna kan urskiljas en höger, som krävde
författningar i de skilda rikena — 1812 års
spanska konstitution var mönstret — och en
vänster, som dessutom ville ena den italienska
nationen i ett rike. Sin eg. härd fick
oppositionen i de hemliga sällskapen, frimurarna
och carbonari (se d.o.), vilka senare hade
ledningen vid den militärrevolution, som vid
budskapet om den spanska revolutionen 1820
utbröt i Bägge Sicilierna. Ferdinand I nödgades
s.å. högtidligen beediga en konstitution,
överallt hissades carbonaris fana: svart, rosenröd
och himmelsblå; ett nytt uppror på Sicilien
åsyftade att ge ön ett eget parlament men
kuvades. Kongressen i Laibach (se d.o.) 1821
beslöt i enlighet med interventionsprincipen (se
Heliga Alliansen) att kväva
revolutionen; Österrike blev exekutor. Efter dess seger
s.å. vid Rieti återställdes självhärskardömet i
Bägge Sicilierna; ett skräckvälde följde. Mars
1821 utbröt en liknande militärrevolution i
Pie-monte. Viktor Emanuel I abdikerade, en
konstitution proklamerades (se Sardinien);
när upproret spreds till Lombardiet,
ingrep Österrike. Revolutionen kuvades genom
slaget vid Novara, österrikare inkvarterades i
Sardinien, där enväldet återinfördes under
Karl Felix.
Julirevolutionen i Paris 1830 inledde den
italienska revolutionära rörelsen i ett nytt
skede. Omvälvningen i Frankrike gav eko i I.
Febr. 1831 förjagades Frans IV från Modena;
Parma och nästan hela Kyrkostaten reste sig.
I Bologna proklamerades De förenade
italienska provinsernas
republik. Österrikiska trupper krossade
även detta uppror, men Frankrike
protesterade hotfullt mot interventionsprincipen,
— 151 —
— 152 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
