Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
och österrikarna utrymde t.v. Kyrkostaten.
Då nya oroligheter 1832 medförde en ny
österrikisk invasion, besatte fransmännen
Ancona. Under tiden växte oppositionen.
Den v. flygeln fick sin organisation i det av
G. Mazzini bildade ”Det unga I.”, som åsyftade
l:s omskapande till en odelbar republik. Inom
den h. flygeln bildades två fraktioner:
ny-guelfismen, i litteraturen företrädd av V.
Gioberti (se denne), som tänkte sig en
konstitutionell förbundsstat under påvens ledning,
och den av C. Balbo (se denne) företrädda
fraktion, som satte sin lit till Sardiniens
nationella kungahus. Gång efter annan förekommo
oroligheter, i sht i Kyrkostaten. 1834 gjorde
Mazzini ett anmärkningsvärt upprorsförsök i
Piemonte, och den stigande revolutionära
vågen tvingade regeringarna till eftergifter; de
flesta stater genomgingo en längre el. kortare
reformperiod; Karl Albert av Sardinien (1831—
49) visade vägen. I bägge Sicilierna och
Kyrkostaten härskade dock reaktionen.
Den nyguelfiskt påverkade Pius IX :s val till
påve 1846 var ett nederlag för Österrike och
mottogs med jubel av de liberala: nu skulle
ii risorgimento (uppvaknandet) komma. Pius
vidtog också några reformer; bl.a. införde
han lokal självstyrelse i Kyrkostatens provinser
men avslöjade sig snart som en vankelmodig
stämningsmänniska. Viktigare var det tullkrig,
Karl Albrekt s.å. vågade inleda mot Österrike.
Då denna makt 1847 förstärkte sin garnison i
det till Kyrkostaten hörande Ferrara,
protesterade både Vatikanen och Sardinien.
Metter-nich var icke längre situationens herre, och i
början av 1848 var hela I. som en vulkan före
utbrottet. 12/i reste sig Sicilien, inledningen till
detta års stora revolutioner. Ferdinand II av
Bägge Sicilierna oktrojerade en författning —
mönster var den franska av 1830 — och
lugnade därmed sina undersåtar på fastlandet; på
Sicilien blevo bourbonerna officiellt avsatta i
april. I febr, utfärdade Leopold II av Toscana
en konstitution. Karl Albert och Pius IX följde
i mars exemplet. Furstarna i Parma och
Modena flydde. Underrättelsen om revolutionen i
Wien blev signalen till uppror i Milano, och då
den österrikiska garnisonen under Radetzky
efter några dagars ursinnig strid måste
utrymma staden, reste sig hela Lombardiet; i
Venedig proklamerades republik under ledning av
advokaten Manin. Upproret väckte en så stor
entusiasm i hela I., att Ferdinand II, Pius,
Parma och Toscana sände insurgenterna
undsättning — dessa trupper drogos dock snart
tillbaka — och frivilliga strömmade till. 26/s
ryckte en sardinisk undsättningshär in i
Milano; Lombardiet, Parma och Modena uttalade
sig genom folkomröstningar för införlivande
med Sardinien; så var fallet även i Venetien,
vars regering sedermera bröt med Karl Albert.
Den sardiniska hären led dock mot Radetzky
25/? 1848 ett avgörande nederlag vid Custozza
och nödgades utrymma Lombardiet; stillestånd
ingicks. Venedig försvarade sig ihärdigt och
kapitulerade först i aug. 1849. Men var
revolutionen kvävd på ett ställe, stack den i stället
upp huvudet på ett annat: i Rom följde en
serie upplopp, Pius flydde till fästningen Gaeta
på neapolitanskt område, Mazzini kom till
makten, och % 1849 proklamerade en
konstituerande församling, till vilken bl.a. G.
Gari-baldi hörde, den romerska republiken.
Även Toscana proklamerades ss. republik. Karl
Albert av Sardinien började åler fientligheterna
mot Österrike i mars 1849, blev slagen vid
Novara och abdikerade till förmån för sin son
Viktor Emanuel II (1849—78). Stillestånd
ingicks genast, och i aug. slöts fred. Mot
resningen i Kyrkostaten fick Pius IX hjälp av
Österrike, Bägge Sicilierna och Frankrike, vars
inflytande i I. president Ludvig Napoleon var
angelägen att stärka. Insurgenterna försvarade
sig med tapperhet under Garibaldi men måste
juli 1849 överlämna Rom åt fransmännen.
Våren 1850 höll Pius sitt intåg — nu ytterligt
reaktionär. Med skydd av österrikiska
bajonetter återvände Leopold II av Toscana (juli
1849), som först i maj 1852 återinförde
enväldet. Den ende, som fortsatte regera
liberalt, var Viktor Emanuel II; i C. Cavour erhöll
han en av årh:s största statsmän till
medhjälpare. Mazzini miste terräng; en 1857 bildad
italiensk nationalförening befordrade dessa
.strävanden. Den realistiske Cavour insåg, att
I:s enhet ej kunde genomföras av italienarna
själva, sökte kontakt med Napoleon III (se
Sardinien, historia) och ingick hösten 1858
förbund med honom. Sardiniens och
Frankrikes väntade krig mot Österrike utbröt 1859;
4/ø besegrades österrikarna vid Magenta, 24/ø
vid Solferino. Genom fredspreliminärerna n/7
i Villa Franca och freden i Zürich 10/u 1859
erhöll Sardinien Lombardiet men ej, som
väntat var, Venetien. Under tiden hade regenterna
i Toscana, Modena och Parma samt påvens
guvernör i Romagna förjagats och Modena,
Parma och Romagna sammanslagits till en
provisorisk stat, E m i 1 i e n. Genom
folkomröstningar (mars 1860) uttalade sig dessa länder
för införlivande med Sardinien. Napoleon III
gick med härpå, mot att Sardinien — efter
folkomröstning i vederbörande områden — till
Frankrike avstod Nizza och Savojen. Våren
1860 hade ett uppror utbrutit på Sicilien, men
dess resultat syntes ovisst. Så ingrep s.å. Gari-
— 153 —
— 154 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
