Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
baldi med sina tusen frivilliga, erövrade ön,
gick i aug. över till fastlandet och intog 7/#
Neapel; Frans II, Ferdinand II:s efterträdare,
inneslöt sig i Gaeta. Napoleon III, som för
påvens räkning höll Kyrkostaten besatt med
trupper, medgav en sardinisk armé genomtåg
för att förena sig med Garibaldi. En påvlig
här, som sökte hejda sardinierna, blev slagen
vid Castelfidardo, och Viktor Emanuel II höll
7/u vid Garibaldis sida sitt intåg i Neapel. Efter
folkomröstningar införlivades 2%2 bägge
Sici-lierna samt två av Kyrkostatens prov.,
Markerna och Umbrien, med Sardinien. Frans II i
Gaeta kapitulerade 1861; s.å. öppnades Italiens
första riksdag i Turin och antog Viktor
Emanuel II titeln I:s konung. Konungariket
I. var grundlagt men enhetsverket ej fullbordat.
Kyrkostaten fanns kvar, och där låg Rom, det
nya rikets naturliga huvudstad; också voro
italienarna missnöjda över att Venetien stannat
hos Österrike. De underhandlingar, som
fördes med Napoleon III för att förmå denne
draga de franska ockupationstrupperna från Rom,
stördes av Garibaldis misslyckade angrepp mot
Rom 1862 och blevo utan resultat. Under ett
gynnsamt skede i underhandlingarna flyttades
1865 I:s huvudstad till Florens för att
markera uppgivandet av tanken på Rom ss. landets
huvudstad. Kort därefter yppade sig ett
gynnsamt tillfälle att vinna Venetien genom det
spända förhållandet mellan Preussen och
Österrike; 8/4 1866 ingick I. anfallsförbund med
Preussen mot Österrike, och 20/b förklarade I.
Österrike krig. Den medelmåttigt ledda
italienska hären ryckte fram i skilda kårer; 24/«
blev huvudstyrkan grundligt slagen av
ärkehertig Albrekt vid Custozza, 2% ledo italienarna
ett svårt nederlag till sjöss vid Lissa.
Preussens segrar uppvägde dock I:s nederlag, och i
freden i Prag 31/io 1866 erhöll I. Venetien. När
vid fransk-tyska krigets utbrott 1870 Napoleon
III drog tillbaka de franska trupperna från
Rom, trängde en italiensk här in i
Kyrkostaten, som efter folkomröstning införlivades med
konungariket, och Rom blev 1871
residensstad.
Arbetet på I:s inre konsolidering var svårare
än avslutandet av det yttre enhetsverket. En
betydande förlust var Cavours död 1861. Ingen av
hans efterföljare hade hans auktoritet och
förmåga. Svårlösta problem hopade sig:
sammansmältningen av de olika provinserna,
riksmyn-digheternas organisation, de urusla
finansernas upphjälpande, utrotandet av
banditväsendet, lantbrukets förkovran, vartill kom kampen
mot kyrkan. Den sardiniska författningen
genomfördes utan motstånd, men statsskulden
blev — bl.a. på gr. av en oproportionerlig
mi
litärbudget — tidvis katastrofal. Endast i f.d.
kungariket Sardinien fanns en självägande
bondeklass; det efterblivna jordbruket, som
eljest sköttes av storgodsägarnas arrendatorer,
kunde icke föda den raskt växande
folkmängden, varav följde dels en mot slutet av seklet
tilltagande utvandringsström till Amerika, dels
en olycksbådande jäsning inom den av
kon-sumtionsskatler o.a. pålagor hårt tryckta
allmogen. Hela tiden före världskriget var I:s
sociala fråga ett agrarproblem. Kyrkan var
oförsonlig. 1870 bannlyste påven deltagarna i
erövringen av Rom; den följ, år stiftade
garantilagen (se d.o.), som var mycket
förmånlig för påvestolen, minskade icke
spänningen, och då kungarikets liberala lagar
infördes i Rom, ådrog regeringen sig en ny
bann-bulla 1873. 1878 efterträddes Pius IX av Leo
XIII, vilken liksom företrädaren gav sig sken
av att vara en fånge i Vatikanen; ända till
början av 1900-talet vägrade de klerikala att
deltaga i det politiska livet, och först 1919
fingo de sin organisation i italienska
folkpartiet. 1890 lades kyrkans fromma
stiftelser, närmare 3 miljarder lire, under
statlig administration. Som påven
uppmuntrades av Frankrike, blev den italienska
anti-klerikalismen franskfientlig. Dessutom
förordade en viktig vänsterfalang en
imperialistisk kolonialpolitik. Från 1861 hade I. styrts
av en krets moderata norditalienare, men i
mars 1876 bildade den radikale
syditaliena-ren D e p r e t i s regering, och vissa reformer
genomfördes: så fastställdes 1877 obligatorisk
folkskoleutbildning, en vallag 1882 nära
fyr-dubblade väljarkåren till
deputeradekammaren. 1888 anlogos en mängd viktiga lagar: ny
strafflag, lag om proportionella kommunalval,
lagar till höjande av hygienen; från denna tid
var den radikale och imperialistiske F. C r i
s-pi i många år I:s inflytelserikaste politiker
1878 hade Viktor Emanuel II efterträtts av
sin tyskvänlige son U m b e r t o; nu knötos
under påtryckning från vänstern
förbindelserna med centralmakterna allt fastare, och
harmen över Frankrikes besittningstagande 1881
av Tunis, vilket betraktades som italiensk
intressesfär, bidrog till den 1882 fullbordade,
länge förberedda trippelalliansen (se d.o.);
den s.å. öppnade S:t Gotthardstunneln, som
underlättade samfärdseln med Tyskland, blev
en symbol för I:s orientering.
1882 markerar I:s inträdande i den
imperialistiska stormaktspolitiken: hären förstärktes
genom en ny härordning, och den första
italienska kolonien, Assab vid Röda havet,
inköptes. 1885 blev Massaualand italienskt, och
i slutet av 1880-talet grundades en ny koloni
— 155 —
— 156 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
