Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
i Somaliland. Då I:s landhungriga politik
riktade sig mot Abessinien, fick detta ödesdigra
följder; 1887 blev en italiensk trupp på 500
man massakrerad av abessinierna vid Dogali;
det katastrofala nederlaget vid Adua 1896 och
den därpå följ, freden mellan I. och Abessinien
i Addis-Abeba s.å. avbröto I:s framträngande
åt detta håll; vänsterministären Crispi fick
vika för en högerregering under R u d i n i.
Under tiden hade storindustrialismen, skyddad av
höga tullar, slagit igenom i L, och med denna
den socialistiska arbetarrörelsen, inom vilken
på gr. av de svåra sociala missförhållandena
ytterlighelsmännen fingo ett stort inflytande.
Oroligheter förekommo med korta mellanrum.
1898—1900 regerades med undantagslagar
(inskränkning i förenings- och tryckfrihet m.m.);
1900 mördades kung Umberto av en anarkist,
och Viktor Emanuel III blev
konung. Under det följ, decenniet förbättrades
förhållandet till Frankrike, medan
förhållandet till Österrike blev kyligare. Då Österrike
1908 införlivade Bosnien och Hercegovina,
väcktes förslag om att I. som kompensation
borde förvärva Albanien; den ödeläggande
jordbävningen i Messina 28/i2 1908 sköt
emellertid dylika frågor i bakgrunden. 1911—12
erövrade I. i krig mot Turkiet (se T r i p o 1 i
s-kriget) Tripolis med Kyrenaika, Rhodos
och Dodekanesien i Egeiska havet; de sistn.
besittningarna tillföllo I. officiellt först genom
Lausannefreden 1923. Trippelalliansen
förnyades 1912 med en formulering, som
möjliggjorde I:s neutralitet i världskriget. Den följ,
brytningen med centralmakterna var ingen
överraskning, folket uppviglades mot
Österrike genom en ivrig agitation, som i sht
leddes av förf. G. d’Annunzio, den moderata
ministären S a 1 a n d r a-S o n n i n o (1914—16) var
ententevänlig, och i det avgörande hemliga
avtalet i London om I:s deltagande i kriget på
en-tentens sida 26/4 1915 lovade ententen en
ansenlig del av krigsbytet. I freden med
Österrike 10/9 1919 i S:t Germain-en-Laye erhöll I.
också Trentino, det till stor del tyskspråkiga
Ty-rolen s. om Brenner, Gorizia, Gradisca, Trieste,
Kustlandet, Istrien och Zara. Erövringslystna
nationalister krävde också s. Dalmalien och
Fiume, och en friskara under d’Annunzio
besatte denna stad; genom fördraget i Rapallo
1920, vilket definitivt fastställde I:s gränser
mot Jugoslavien, beslöts, att Fiume skulle bilda
en självständig republik under Nat.förb., men
1924 införlivades det med I. Med freden
följde massarbetslöshet, men dyrtiden upphörde
icke, det jäste inom arbetarklassen, och den
allmänna rösträttens införande 1918
medverkade till en stor vänstervalseger 1919; nya val
1921 ändrade icke det parlamentariska läget.
Juni 1919—juni 1920 var Nitti
konseljpresident, därefter G i o 1 i t t i (jui.i 1920—juni
1921), Bon omi (juni 1921—febr. 1922) och
Fa c ta (febr.—okt. 1922), svaga
koalitions-och vågmästarregeringar, utan förutsättning
att bemästra den invecklade sociala
situationen. De syndikalistiska fackföreningarna i
Nord-I. krävde arbetarkontroll över industrien,
besatte (aug.—sept. 1920) fabrikerna och drevo
dem för egen räkning; de isolerades dock, och
försöket måste uppgivas. Vid sidan om
syndi-kalismen gick den revolutionära marxismen
fram med stormsteg — det socialistiska
huvudpartiet stod under kommunistiskt
inflytande —, och i slutet av 1920 ansågs en
proletärrevolution sannolik. Bl.a. på gr. av del
socialistiska partiets splittring i början av 1921
mattades den röda propagandan, medan
fascismen under ledning av B e n i t o
Mussol i n i började allt djupare ingripa i I:s
politiska utveckling. På arbetsmarknaden
rådde en ständig oro, och våldsdåd från h. och
v. hörde till ordningen för dagen; det
parlamentariska systemet hade spelat ut sin roll.
De röda hade emellertid försuttit tillfället; en
från syndikalistiskt håll inspirerad storstrejk
aug. 1922 misslyckades, och delta blev
inledningen till fascisternas revolution. Efter en
stor fascistkongress i Neapel företogo 40,000
fascisler 28/io ”marschen mot Rom”, konungen
ställde sig tillmötesgående, och 31/io bildade
Mussolini regering, mot förmodan i koalition
med andra partier. Redan från början
tilltvang han sig extraordinära befogenheter,
genom en vallag 1923 tryggade han fascistpartiets
makt, successivt infördes diktatur, vilken
legaliserades 1927. S.å. infördes också den
”kor-porativa staten” (se Fascism); strejker och
lockouter blevo förbjudna, men de kraftigaste
åtgärder vidtogos för att rycka upp
näringslivet; bl.a. igångsattes uppodlandet av romerska
kampagnan. Vissa vetenskaper, i sht
arkeologien, gynnades, och i okt. 1929 öppnades en
italiensk akad. Utrikespolitiskt har Mussolini
hävdat I:s dominerande maktställning vid
Adriatiska havet; genom vänskapliga förbindelser
med mindre stater i s.ö. Europa spelar I. en
stor roll i Balkanpolitiken. Motsättningen till
Jugoslavien är konstant. En kontrovers med
Grekland ledde 31/s 1923 till bombardering av
staden Korfu, över Albanien utövar I. efter de
båda fördragen i Tirana 1926 och 1928 en
faktisk överhöghet. Den aktiva utrikespolitiken är
betingad icke endast av den starka
nationalkänsla, som fascismens seger fört med sig, utan
även av I:s stora befolkningsöverskott. Den har
även tagit sikte på förvärv av kolonier; 1925
er
— 157 —
— 158 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
