Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
italienska litteraturens perioder vanl.
benämnas efter årh. — Utom texter i det praktiska
livets tjänst och sånger av Franciscus av Assisi
och hans lärjungar framträder den italienska
litteraturen från ung. 1230 i en ganska rik
alstring, starkt skiftande till art, ort och
språkform, helt naturligt i ett land utan politisk
enhet. Främst slår den sicilianska skolans
kärlekslyrik, odlad vid Fredrik H:s hov av
kejsaren själv, av hans söner Enzo och Manfred,
hans kansler Pier della Vigna m.fl. Denna
lyrik är en stereotyp efterbildning av den
senare provensalska trubadurdiklningen med dess
idéer, dess strof- och versform, med tillägg av
sonetten, som utbildas här. Språket var
hu-vudsakl. toskanska (se Italienska
språket) och blev grundläggande för det italienska
litteraturspråket. En forts, av denna diktning,
som knappast överlevde hohenstauferna,
uppträder i Bologna och Toscana, gamla
kulturhärdar, där skalderna till en början gruppera
sig kring Guittone d’A r e z z o (d. 1294),
vars diktning först har ett mystiskt drag, sedan
blir moraliserande. Hans lärjunge G u i d o
Guinicelli (o. 1230—76) övergår med
tiden till det nya maner, som kallas il dolce stil
nuovo och som blev Dantes och hans
samtidas, ss. Guido Cavalcantis (1255—
1300), Lapo Giannis m.fl. stil. Bredvid
denna diktning fanns, i sht i Toscana, en
folkligare, satiriska visor, dansvisor o.d., bevarade
i knappa rester. En plats för sig intar den
friska erotiska dialogen ”Rosa fresca” av
C i e 1 o d’A 1 c a m o (1200-talet) skriven på
syd-italiensk dial. Samtidigt utvecklas i Umbrien
och på ett med umbrisk dial. försatt språk
en religiös lyrik, laudi el. lovsånger, som av
Jacopone da Todi (d. 1306)
dialogisera-des och blev ett förspel till de populära och
naiva rappresentazioni sacre, som särsk. på
1400-talet bli så vanliga. Av helt annan
karaktär åter är den moraliska och religiösa
litteratur, som uppstod i Norditalien och som på
ve-netiansk-milanesisk dial. vände sig till den stora
massan. De talrika alstren av denna litteratur
ha till förnämsta förf. Pietro da B a r s
e-gapè, Giacomino da Veron a,
Uguc-cione da Lodi, Patecchio da C r
e-m o n a, vilkas tillnamn tillräckligt lokalisera
dikterna. Slutl. är att nämna en samling
genu-esiska rim av mycket växlande innehåll, böner,
legender, skämt m.m., från 1200- och
1300-ta-len. Den berättande prosan kan sägas börja
med ”Cento novelle antiche” (se d.o.), en genre,
som sedan skulle få en rik forts. För den lärda
litteraturen användes mest latinet; bland
italienska verk märkes framför andra
Brunetto Latinis (o. 1220—95) ”Tesoretto”.
Sådana voro föberedelserna för den stora
litteratur, som fyller 1300-talet, il trecento,
Dan tes (1265—1321), Petrarcas (1304—
74) och Boccaccios (1313—75; se dessa)
tidevarv, beundransvärt ej blott för sin
litteratur ulan för sin allmänna kullur, som
förstod alt uppskatla de stora mästarna och som
satte oförgätliga minnesmärken på så många
andra områden, särsk. konstens. Utom de
nämnda tre slora förtjäna ett särsk.
omnämnande novellförf. Franco Sacchetti (o
1335—o. 1400), krönikörerna Dino Com
pagni (o. 1250—1324) och bröderna
Giovanni (o. 1275—1348) och M a 11 e o (d. 1363)
V i 11 a n i, Marco Polo (o. 1254—o. 1324)
för sina resor, Matteo Frescobaldi och
Fa z i o degli Uberti för sin lyrik, C
a-terina da Siena (1347—80) för sina varmt
religiösa, formfulländade brev, Andrea da
Barberino, som i Florens och på
litteraturspråket fortsatte den på franko-italienska
(se ovan) förf, epiken i ett stort antal
riddareromaner, ss. ”Reali di Franci”, ”11 Meschino”
m.fl., vilka behållit sig ss. kära folkböcker,
realisten, satirikern och polygrafen
Antonio P u c c i.
Efter denna glänsande period ter sig den
följ., 1400-talet, il quatrocento, ss. en nedgång
ens period. Den har dock sin egen glans i de
lärda studierna och i konsten, burna av
humanismen och renässansen och gynnade av de
rika och förnäma släkterna Medici, Visconti,
Sforza, Gonzaga, Este m.fl. Lärdomen
representeras i främsta rummet av Angelo
Poli z i a n o (1454—94), Lorenzo Valla (o.
1406—57), Giovanni Pico della M i r a
n-d o 1 a (1463—94), Leone Battista degli
Albert i (1404—72), vilken även i konsten
har en plats vid sidan av Lionardo da
Vinci (1452—1519). Av dessa voro de flesta
även skalder, och jämte Lionardos lyrik är
särsk. att nämna Polizianos drama ”Orfeo”,
som utgår från rappresentazioni sacre och
inleder den dramatiska litteraturen. Mot slutet
av perioden framträder herdediktningen i
Jacopo Sannazaros (1450—1530)
”Areadia”, och ung. samtidigt återupptages det
alltid kära ämnet, de karolingiska hjältarna,
av L u i g i P u 1 c i (1432—84) i ”Morgante
maggiore” (i ottave rime, fullst. 1483), och av
Matteo Maria Boiardo (o. 1441—94),
som i ”Orlando innamorato” (fullst. i 69 sånger
1495) även ryckte in legender och liksom Pulci
burleska episoder ur Artur-sagan. — 1500-talet,
il cinquecento, betecknar den fulla utvecklingen
av vad renässansen innebar på alla områden
och kallas av italienarna för etå classica el.
aurea. På alla litteraturens områden skapas
— 177 —
— 178 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
