Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
mästerverk. Epiken odlas av Ludovico
A r i o s t o (1474—1533) i ”Orlando furioso”,
av Torquato Tasso (1544—95) i
”Geru-salemme liberata”, under det att D o me n i chi
och Francesco Berni (1497—1535) till
god florentinska omarbeta Boiardos populära
”Orlando”. Sannazaros herderoman
”Areadia” är ett klassiskt verk både i sin vers och
sin prosa, under det att Benvenuto
Celli ni (1500—71) berättar om sitt liv (”Vita”)
i ett vårdslöst, men målande vardagsspråk.
Lyriken har otaliga odlare, bland vilka i främsta
rummet må nämnas Ariosto och Tasso, vidare
Michelangelo (1475—1564), Ann ib a le
C a r o (1507—66), Castelvetro, Berna
r-dino Baldi (1553—1617) skaldinnan V i
t-toria Colonna (1492—1547). Dramat
utvecklas på gr. av Polizianos ”Orfeo” och den
antika dramatiken framförallt av T r i s s i n o,
vars ”Sofonisba”, den första regelrätta
efter-bildningen av den antika tragedien i nyare tid,
fick den största betydelse för dramat såväl i I.
som i Frankrike. I denna tragedi användes
för första gången den orimmade elvastaviga
vers, endecasillabo, som sedan skulle bli
beståndande i det italienska dramat. Även P i e
t-ro Aretino (1492—1556) och Tasso
(”Tor-rismondo” med nordiskt motiv) framträda som
tragediförf., under det att G i a m m a r i a
C e c c h i (1518—87) och Ariosto äro de
ledande på komediens område, där även Machiavelli
gjort sig bemärkt. Vid sidan av denna
dramatik uppstår dels Commedia delVarte (se d.o.),
dels herdedramat i den ädla form, det fick i
Tassos ”Aminta” och Giov anni Battista
Guarinis (1558—1612) ”Pastor fido”. Av
socialt intresse äro dels Baldassare C
as-t i g 1 i o n e s (1478—1529) ”Cortegiano” och
den snarlika ”Galatea” av Giovanni della
C a s a (1503—56) dels Girolamo Sa v o n
a-rolas (1452—98) eldiga predikningar o.a.
re-ligiöst-moraliska skrifter.
Lärda studier idkas flitigt, och
världslitteraturen får sitt första vetenskapliga historieverk
i Machiavellis ”Istorie fiorentine”, vid sidan
varav värdigt ställer sig Francesco Gu i
c-c i a r d i n i s (1483—1540) ”Storia dTtalia”. Ett
slags statsvetenskapligt verk är Machiavellis
”Principe”, som betytt så mycket för senare
tider. Språkfrågan och stilistiska frågor
ventileras flitigt (se Italienska språket). Akad.
sammanslutningar uppstå, framförallt A c c
a-demia Pontaniana och Accademia
della Crusca (se Akademi, sp. 397),
vilken senare redan nu började utarbetandet av
”Vocabolario della Crusca”. J.V.
Förfallets period, il decadimento,
kallas tiden från 1600 till 1750, ett i många
av
seenden fattigt skede. Materiellt låg landet nere,
åkerbruket var vanskött, handeln hämmad av
monopol. Politisk utveckling förlamades
genom främmande makters, framförallt Spaniens,
intrång. Tankefriheten bands genom
motrefor-mationens reaktion, mäktigt rustad tack vare
inkvisition och straff. Den föregående litterära
perioden, som skenbart slutar i rikedom och
styrka, hade i verkligheten uttömt sina krafter;
vad den lämnade i arv, var teknik och fast
ut-hamrade former. Så blir litteraturen nu enbart
retorik och form. Man gräver i den välkända
klassiska arsenalen och filar i det oändliga
ämnen och tankar, redan förut brukade till leda.
Innehållet mister alltmer betydelsen, allt större
vikt tillägges i stället dräkten. Ju färre idéerna
och tommare känslorna äro, desto mer
raffinerat ciselerad el. överbroderad blir formen. Ju
mer religiöst, moraliskt och politiskt
indiffe-rent, desto hellre sveper sig diktaren i
predikarens, lärarens och profetens mantel. Ju ytligare
han är, desto mer älskar han högtravande
sentenser. Som alltid, ju mindre heroisk en period
i sig själv är, desto oftare dväljes den vid
heroiska ämnen. Bombastiska epos överflöda,
vilka med all sin utomordentliga formella
förfining lämna läsaren fullkomligt kall. Den inre
tomheten och likgiltigheten vållar, att intet
griper el. inpräglar sig på allvar. — Endast A.
T a s s o n i (1565—1635) åstadkommer med ”La
secchia rapita”, en parodi på hjältedikten, ett
av periodens få friska och minnesvärda verk.
Periodens förnämste virtuos är G. B. M a r i n i
(1569—1625). I denna definition ligger hans
berömmelse och hans dom. Ingen behärskade
som han det religiösa, mytologiska, historiska
material, som då ansågs för en diktare
oundgängligen nödvändigt. Ingen besatt en så
raffinerad teknik, och ingen kunde så förbrylla
genom ständigt nya iscensättningar: skaldens
främsta uppgift, då det, som framfördes på
scenen, var av alla läsare känt och av alla
andra skalder brukat. Men ingen var heller så
tom, så absolut likgiltig inför de etiska och
religiösa krav, han gav sig sken av att
entusiastiskt hävda, så i grunden enbart krass cyniker.
Mot vapenslamret och den våldsamt uppdrivna
koloriten reagerade den 1690 grundade A r k
a-diernas akademi (se d.o.). Arkadierna
kämpade för enklare naturligare språk, för
idyll i stället för epos. Vad som skiljer dem
från de övriga, är emellertid eg. blott större
torrhet och pedanteri; i uppradandet av
förnumstiga förmaningar se de det större allvar,
som de efterlysa; genom spetsfundiga
utläggningar tro de sig bringa nya idéer. Hos M
e-tastasio (1698—1782) når glömskan av
innehållets värde sin yttersta konsekvens. I hans
— 179 —
— 180 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
