Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
lyriska dramer har linan löpts ut: ordet är
melodi och tjänar musiken; vad det betyder
gäller intet, mot hur det ljuder. Men
Metasta-sio är dock i motsats till de flesta sina samtida
en boren konstnär, som är sig själv utan
försök att låtsas vara något annat. Han avser
att roa för stunden och intet annat, och hans
verk roa därför än i dag.
På teatrarna bibehåller eljest Commedia delV
arte (se d.o.) sin popularitet. Inom tragedien
söker den lärde Scipione Maffei (1675—
1755) gå tillbaka till grekerna, medan A. C o
n-ti (d. 1749) — den förste i Italien — medvetet
imiterar Shakespeare. Vanligare är dock, att
man följer franska mönster; så t.ex. P. J. M a
r-telli (1665—1727), en av dåtidens mest
beundrade förf., vilken formar en med parvisa
rim utrustad, italiensk variant av den franska
alexandrinen, ännu gärna brukad i italiensk
dramatik. — Prosaverk flöda ymnigt:
romaner, noveller, predikningar, äreminnen, festtal,
litterära brev: ihålig retorik för det mesta, av
senare generationer så gott som helt förgäten.
Sundare, kraftigare är det språk, som skrives
av periodens vetenskapsmän. G a 1 i 1 e i (1564
—1642) är seklets främste italienske prosatör.
Andra ypperliga stilister äro historikern P.
Sarpi (1552—1623), jesuiten D. Bartoli
(1608—85), humanisten L. Magalotti (1637
—1712), resebeskrivaren Fr. Ne gr i (1623—
98), hävdatecknaren L. A. Mura t or i (1672
—1750), poeten, dramatikern och
litteraturhistorikern A. Zeno (1668—1750), filosofen
G. B. Vi co (1688—1744). Flera av dessa göra
— liksom Galilei — revolt mot de tankar,
som officiellt voro de erkända. Sarpi
kritiserar i sin ”Istoria del concilio tridentino”
katolska dogmer på ett sätt, som skaffade
honom kurians misshag och straff. Vico
framlägger i sin ”Principi della scienza nuova
d’in-torno alla commune natura della nazione”
(1725) den tes om att folken själv gestalta sin
historia enl. sin natur och sina sociala behov
under lagbunden utveckling, som är en av
modern historiefilosofis grundtankar.
11 risorgimento kalla italienarna nästa
period, 1750—1870. Den slappa likgiltighet,
varmed man tidigare mött såväl andligt som
politiskt förtryck, förbytes nu i en allt
bestämdare vilja att göra sig fri. Livligare samfärdsel
ökar kontakten med andra länders idéer och
strävanden. G. Baretti (1719—89) gör i sin
tidskr. ”La frusta letteraria” propaganda för
engelsk litteratur och i sht för Shakespeare.
Gaspare Gozzi (1713—86) imiterar i sin
”Osservatore Veneto” Addisons ”Spectator”,
bröderna P i e t r o och Alessandro V e r r i och
C. Beccaria (1738—94) — som utge den
be
tydande tidskr. ”11 Caffè” i Milano — kämpa
liksom Algarotti (1712—64) och Cesa
rotti (1730—1808) för Voltaire och encyklo
pedisterna. — Guiseppe Parini (1729—
99) är den förste, som vänder sig från den
fiktiva värld, vari italienska diktare så länge
dvalts, till verkligheten. I sin satiriska cykel
”11 giorno” gisslar han den milanesiska adelns
lättja och sedeslöshet och hävdar, att diktaren
är diktare endast om han är ett med den moral
han bekänner. Samtidigt drar Alfieri (1749
—1803) i sina klassiska tragedier en lans för
frihet och jämlikhet gentemot tyranni och
förtryck. Bägge äro reformatorer också genom
bruket av ett språk, som ofta blir kärvt
genom sin oavlåtliga strävan bort från de
metaforer, antiteser, ordlekar etc., som voro den
föregående perioden så kära. — V. M o n t i
(1754—1828) ochUgoFoscolo (1778—1827)
äro två andra dåtidens stora ”namn”. Den
förre är kultiverad artist med sällsynt
fulländad form, men innehållsligt en spegel för den
oroliga brytningstid, varunder han levde:
obeslutsamt vacklande från ett till ett annat,
ögonblickligt färdig att lika häftigt förkasta, vad
han nyss glorifierat. Hos den senare däremot,
en av I:s störste och ädlaste diktare, slår den
hos Parini och Alfieri ännu abstrakt fattade
nationalkänslan ut i flammande låga.
Fördriven från sin ”förrådda fädernestad” Venedig
tolkar Foscolo i ”1 sepolcri” och ”Jacopo
Ortis” med oförglömlig styrka sin bitterhet över
I:s beroende av främmande förtryckare. —
Sina tragedier skrev Alfieri av hat till
fransmännen i antik stil. Av samma skäl vände
sig Carlo Gozzi (1720—1806) till den
numera åt sidan skjutna commedia delUarte,
medan däremot hans rival Carlo Goldoni
(1707—93) tog lärdom av Molière och dennes
franske efterföljare. Goldoni åstadkom en
viktig reform genom att dels söka sig från det
mekaniska staplandet av farsäventyr till
verkligt karaktärsstudium och dels sträva att i
sina repliker bevara det språk, som verkligen
talades å gator och torg. Gozzi, som
föraktade Goldonis ”folklighet”, ville i sina ”Fiabe”
återuppliva smaken för det övernaturliga, det
fantastiska och vann utanför Italien, och
framförallt hos tyska nyromantiker, många
beundrare, men slog i hemlandet aldrig an som den
med rätta alltjämt populäre Goldoni.
Samma tid, d.v.s. 1700-talets senaste
halvsekel, äger många prosaförf. av rang.
Latinis-ten F. M. Zanotti (1692—1777) var även
framstående italiensk stilist. G. Tiraboschi
(1731—94) gav med sin ”Storia della
lettera-tura italiana” ett arbete ännu oöverträffat i
fråga om såväl biografisk och bibliografisk
— 181 —
— 182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
