Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
rikedom som strängt sovrande kritik. A. G
e-n o ve si (1712—69) är I:s förste
nationalekonom. Den ovan nämnde C. Beccaria
(1738—94) lade med sitt epokgörande verk
”Dei delitti e delle pene” grunden till modern
straffteori.
Under 1800-talets första decennier segrar
nyromantiken i I. som annorstädes. I ”La lettera
semiseria di Crosostomo” av G. B e r c h e t
(1783—1851) 1816 och i ett berömt brev från
Man zon i (1785—1873) till M a s s i m o
d’A z e g 1 i o (1798—1866) 1823 formuleras
tydligt det nya programmet: nytt innehåll, bättre
i överensstämmelse med ”tidens anda” och
klätt i annan dräkt än den nötta antika; full
frihet från estetiska regler och bud; ämnen och
språk, som fattas av den mest olärde; verk
som tjäna ej endast till nöje utan — och
framförallt — till uppfostran och maning;
bannlysandet av allt, som ej är av den diktande
själv känt och upplevat. I realiteten blir
huvudkravet att skapa verk, som kunna elda den
italienska halvöns bebyggare mot främmande
förtryckare för nationell enhet. Redan hos
Alfieri hade politisk inspiration varit starkare
än den poetiska. Ännu mer kände sig den
italienska litteraturens representanter från 1800
till 1870 som direkta medhjälpare till sitt lands
politici och härförare, som soldater
moblisera-de till strid, som siare och folkledare, detta
ingalunda alltid till fördel för det konstnärliga
resultatet. Ej utan skäl har en av dessa
”en-hetsdiktare” betecknat sina arbeten som
”be-lägringsverk, vilka skola rivas ned, då staden
är intagen”. — Periodens största namn på
prosans område är A. Manzoni (1785—1873),
förf, till den av samtiden som av följ, italienska
generationer gränslöst älskade romanen ”1
pro-messi sposi”. Artistiskt ligger dess främsta
betydelse i språkets skönhet; Manzoni sopar
definitivt undan de sista resterna av retorik och
skriver en genomskinligt klar, underbart enkel
och böjlig prosa. Hans landsmän se
emellertid ännu hellre andra förtjänster: under sken
av att skildra spanskt välde i 1600-talets
Lombardiet gisslar Manzoni i själva verket det
österrikiska förtrycket under hans egen tid.
Under ironiska teckningar av präster och
kloster drar han i strid för kyrkliga reformer.
Genom ömsint skildring av bondfolk slår han
sig till riddare för de små gentemot adelns
översitteri. Omkr. Manzoni fylkas en mängd
andra diktare, vilkas arbeten likaledes, som
det sagts, för österrikarna betytt mer än för
lorade bataljer: roman- och
memoarförfattarna F. D. Guerrazzi (1804—73), Sil vio
Pellico (1789—1854), Berchet (1783—
1851), T. G r o s s i (1791—1853), M. d’A z e g 1 i o
(1798—1866), C. Cantü (1804—95), G.
Roset t i (1783—1854), I. N i e v o (1832—61) skal
derna G. P r a t i (1814—84), L. M e r c a n t i n i
(1821—72), G. G. Be 11 i (1791—1863), G.
Giusti (1809—50), dramatikern G. B. N i
c-colini (1786—1861). T.o.m. en enstöring och
sjuk pessimist som Giacomo Leopard i
(1798—1837), vars klassiskt formade dikter
helst bränna in hans tröstlösa visshet om
alltings fåfänglighet, manar i canzoner som ”Alf
Italia” och ”Sopra il monumenlo di Danle”
till kamp för nationell självständighet. Även
historici och filosofer lämna sina bidrag: P.
Colletta (1775—1831), C. Bo t ta (1766—
1837), A. Vannucci (1810—83), som skriver
frihetsmartyrernas historia, G. C a p p o n i (1792
—1876), T. Ma m i an i (1799—1885), A. R
osmin i-S e r b a t i (1797—1855), V. Giobcrti
(1801—52). Titlarna till den sistn:s förnämsta
arbeten: ”11 primalo morale e civile degli
Ita-liani” och ”11 rinascienlo civile in Italia” verka
enbart de som kampfanfarer.
Då med 1870 det stora befrielseverket
avslutats, kommer en ganska naturlig reaktion.
Med all makt strävar nu italiensk dikt bort
från didaktism, den må vara av politisk el.
moralisk art, och strävar samtidigt bort från
den dubbla isolering, som uppgåendet i
”nationella plikter” medfört, på mångfaldiga sätt
manifesterande sin önskan att nå kontakt med
andra länders litterära strömningar i syfte dels
att befruktas därav, dels att bli känd och
uppskattad även av icke-italienare, d.v.s. bli, som
termen lyder, ”europeiserad”. En stor skald,
Giosuè Carducci (1835—1907), står på
gränsen mellan gammalt och nytt. Medan det
eljest under denna period är individen, varom
diktarnas intresse koncentreras, är det hos
Carducci — liksom hos enhetsdiktarna —
nationen, som det talas om och talas till. Hela
livet igenom bevarar han något av den anda,
som besjälade Guerrazzi el. Giusti, och
fortsätter deras mission genom att, samtidigt med
att han jublar över att den långa striden lyklats
med seger, oavlåtligt aga sina landsmäns lyten
och ivrigt mana dem att nu också visa sig
värdiga den frihet de vunnit och ”den heliga
framtid” han spår. Carducci är den stränge
profet, som talar utåt och högt, så att alla
må höra. Han är ant. klädd till strid el. till
fest. Man har svårt att tänka sig honom
alldeles ensam. Hans folk sluter alltid upp i
krets omkring, dess fröjd är hans fröjd, dess
smärta hans smärta. Helt exponent för ny
inriktning är däremot G a b r i e l e d’A n n u
n-zio (f. 1863). Det egna jaget är genom hela
hans väldiga alstring huvudpersonen. L’ari
pour fart-teorien torde aldrig ha haft en mer
— 183 —
— 184 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
