Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
hängiven anhängare. ”Renässansens man i liv
som dikt” har det ofta sagts om d’Annunzio.
Med en suveränitet, som snarare tillhör denna
epok än senare tider, har han slösat
mästerverk inom såväl prosa som lyrik och drama,
ständigt lyhörd för nya vinddrag, ständigt
beredd att bekänna ny färg, ständigt i stånd att
med de vardagligaste ord över de banalaste,
mest upprepade motiv skapa oförglömliga
poem av ny och överraskande skönhet.
Flau-bert och Zola voro d’Annunzios läromästare
i hans första noveller och romaner, över
huvud finner man deras inflytande runt om i de
sista 1800-taIsdecenniernas italienska prosa.
Naturalism kallas den riktning, de bägge
fransmännen representera. I Italien benämnes den
v e r i s m, stundom också regionalism el.
provinsialism, ty där får den spec. färg
av att enhetsverket så nyss fullbordats, att
något för alla gemensamt italienskt liv ej fanns,
och att de flesta fortfarande kände sig först
som lombarder el. kalabreser och sedan, i
andra rummet, som italienare. När den
italienske naturalisten skulle följa budet: beskriv
det du ser, beskrev han enbart sitt eget
landskap. Som följd härav uppstår en mäktig
re-gionalistisk romanlitteratur: G. Ver ga (1840
—1922), L. Capuana (1839—1915), F. d e
Roberto (1866—1927) beskriva Sicilien, M
a-tilde Ser ao (1856—1927) Neapel, A. F
o-gazzaro (1842—1911) Valsolda, Grazia
Deledda (f. 1875) Sardinien, F. Tozzi
(1883—1920), B. Cicognani (f. 1879)
Florens, Corrado Al va ro (f. 1895) Kalabrien
o.s.v.
Vide cor meum (”se mitt hjärta!”) kan i
stället sättas som rubrik över en annan icke
mindre talrik grupp romaner och noveller. På
självbekännelser och självanalyser har
måhända aldrig en litteratur varit så rik som I:s
under det senaste halvseklet. I tallösa
con-fcssioni (självbekännelser) blottas outtröttligt
de lönligaste detaljer i fråga om handlingar
och känslor. Den även utom Italien mest
kände av dessa självbekännare är G. P a p i n i
(f. 1881), förf, till ”Un uomo finito”, vari han
biktar sin brist på tro, och ”Storia di Crislo”
— en biografi av det slag, som Lytton Strachey
och Maurois bragt på modet —, vari han
bekänner sin frid, sedan han funnit tillbaka till
kyrkan. Andra av hög rang äro G. A. B o r g
e-se (f. 1882), A. Soffici (f. 1879), Fr. C h i
e-sa (f. 1871), F. M. Martini (d. 1931), M.
Mor et t i (f. 1885), P. J a h i e r (f. 1884), V.
C a r d a r e 11 i, L. M o n t a n o, G. B. A n g i
o-letti (f. 1896), M. Saponaro (f. 1885), N.
Moscardelli (f. 1894), Ugo R i c c i, N.
Salvaneschi, A. Gatti.
En särplats i sitt sökande bort från realism
intog länge den förfinade, klassiskt skolade
ironikern A. Panzini (f. 1863). På sistone
har han fått en rad efterföljare med den
begåvade och produktive Ariosto-entusiasten M.
Bontempelli (f. 1884) i spetsen. Några
på det hela valhänta försök till objektiv idé
roman ha gjorts av Clarice Tartufari
(f. 1868), M. Puccini (f. 1887), historikern
G. F e r r e r o (f. 1875) och de bägge ofantligt
lästa men konstnärligt obetydliga V. B r o c c h i
(f. 1876) och Salvator Gotta (f. 1887).
Carduccis hela diktning var en protest mot
sentimentalitet och vekhet. Det betecknande
för den skald, Giovanni Pascoli (d.
1912), som blev Carduccis efterträdare som
prof, i Bologna, är nervös oro, melankoli och
modlöshet. Pascoli var från början en
besegrad, och hans bästa ting äro lyriska fragment,
nakna och skälvande uttryck för hans rädsla
för livet och trånsjuka längtan till andra
världar. Genom dem — självständiga och
obundna av tradition som sällan italiensk dikt
— blir han den förste av en hel rad poeter,
som på olika vägar och med olika
uttrycksmedel sträva bort från upptagenheten av det
yttre och fröjden över ordens prakt fram mot
större fördjupning, innerlighet, omedelbar
naturlighet. S. Corazzini (d. 1907), Fr.
Gaeta (d. 1927), G. G o z z a n o (d. 1916), G.
Ungaretti (f. 1888), A. Onofri (d. 1930)
äro de mest kända av dessa.
Futurismens hövding Marinetti (f. 1876)
— omgiven av drabanter som A. Palazzeschi
(f. 1885), Luciano Folgore (f. 1888), P.
Buzzi (f. 1874), C. G io vo ni (f. 1884) —
gör ofantligt väsen för sin ”världsreform”:
den fria versen, men blir aldrig verklig litterär
banbrytare. En andlig atmosfär kanske först
och främst, har futurismen, som vägberedare
för fascismen, på politikens fält skördat sina
eg. frukter. Som estetiskt program betecknar
den däremot ej början men avslutning,
topppunkten på en dekadensriktning.
Ensam skaldinna av verklig betydenhet står
Ada N e g r i (f. 1870), ensam också i sitt
starka sociala patos, mäktigt gripande framförallt
i diktsamlingarna ”Falalitå”, ”Tempeste” och
”Malernilå”. Desto talrikare äro
dialektskalderna, inom lyriken en slags motsvarighet till
regionalisterna på prosa. Den störste av dessa
är napolitanaren Salvatore di
Giaco-mo (f. 1860), en utomordentlig poet; söker
man efter jämlikar i fråga om formfulländad
och självklar enkelhet, frestas man gå tillbaka
till grekiska lyrikers mästerverk. Av mycket
hög rang äro också romaren C. Pa s car e Ila
— 185 —
— 186 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
